Skolbiblioteket var tyst och stilla, en välkommen kontrast till sorlet utanför dörrarna. Jag strosade mellan bokhyllor fyllda med böcker som sträckte sig från golv till tak, indelade i prydliga sektioner med allt från historieböcker till ungdomslitteratur, tills jag var framme vid sofforna som stod uppradade vid fönstren.

Blicken drog sig ner mot armen, klockan visade 15:36. Sorin skulle snart vara här. Om han bestämt sig för att komma.

Jag sjönk ner i den senapsgula soffan och slängde upp fötterna på det lilla soffbordet. En sekund senare fångade jag bibliotekariens missnöjda blick från över sin datorskärm. Jag suckade tungt och lät fötterna glida ner till golvet med ett dämpat dunk.

Jag drog upp anteckningsboken ur ryggsäcken, den kändes tyngre än vanligt, som om vikten av vad jag behövde göra var nedpressad mellan dess sidor. Snurrade pennan mellan fingrarna med ena handen och bläddrade i textboken med den andra samtidigt som blicken flackade mellan läxan och dörren.

15.50 dök han upp. Skinnjackan hängde nonchalant på hans axlar, precis som vanligt, och den där självsäkra, kaxiga utstrålningen var omöjlig att missa. Hans mörka ögon svepte över rummet innan de fastnade på mig, och en iskall rysning for ner längs ryggraden. Jag satt kvar, försökte hålla masken medan han började gå mot mig, onaturligt tyst men beslutsamt.

Pulsen dunkade i öronen när han närmade sig, och jag tvingade mig själv att titta ner på läxan igen, även om jag redan visste att jag inte skulle kunna läsa en enda rad tills han var framme.

"Sorry, jag hittade fan inte hit."

Jag höjde förvånat ett ögonbryn. Bad han om ursäkt? Till mig? Det kändes nästan som ett skämt, men jag försökte hålla ansiktet neutralt, låtsas som att det inte var en stor grej.

Utan ett ord öppnade jag anteckningsboken och slängde den på bordet framför oss med en lätt smäll samtidigt som jag avvaktade för att se om han tänkte slå sig ner eller inte. Det gjorde han.

"Vi ska vara hos mig om två timmar," sa jag och sneglade på honom, "bäst du jobbar på."

Sorin lutade sig tillbaka i fåtöljen framför mig, ett flin lekte i mungipan som om jag precis gett honom en utmaning. Hans självsäkerhet skavde, men jag kunde inte låta bli att undra vad han egentligen tänkte på.

Han fiskade upp en laptop ur ryggsäcken och sträckte sig lojt efter det randiga pappret och började skriva rent det vi diskuterat på lektionen. Fingrarna rörde sig snabbt över tangenterna och han var helt fokuserad på arbetet. Jag studerade honom från ögonvrån, samtidigt som jag googlade skiten ur Arkimedes princip. Vi hade jobbat på i säkert tjugo minuter när han bröt tystnaden.

"Kan jag åka med dig eller?"

Förvånat tittade jag upp från datorn och mötte hans frågande ögon. "Jag åker med Tyler."

Han nickade lite och för ett ögonblick såg han nästan besviken ut men sedan fortsatte fingrarna att jobba.

Runt omkring oss satt en blandning av studenter som pluggade och andra som pratade lågt. Några satt vid stora träbord och skrev på anteckningar, medan andra bläddrade i böcker. Jag kunde inte låta bli att märka hur flera av dem sneglade i vår riktning, viskningar och händer som täckte munnarna. I ett hörn av rummet kämpade en grupp med att hålla en diskussion om något som verkade vara en uppsats, deras röster svävade svagt genom den annars stilla luften. Jag kunde höra ljudet av en stol som skrapade mot golvet, en dämpad hostning, och det mjuka prasslet av sidor som vändes.

En del av mig ville bara fokusera på uppgiften, men jag kunde inte hjälpa att stjäla blickar mot Sorin. Hela situationen var surrealistisk. Hans närvaro hade något magnetiskt, och jag kände hur min irritation över honom började smälta bort, ersatt av en nyfikenhet.

Fingrarna rörde sig snabbt över tangenterna, men då och då saktade de ner som om han väntade på att jag skulle säga något.

"Så...", började jag, men orden fastnade. Jag visste inte ens var jag skulle börja.

Sorin såg upp. "Vad?"

"Jag vet inte." Jag ryckte på axlarna, ovillig att erkänna att jag hade svårt att tänka på något annat än det märkliga faktumet att vi satt här, bredvid varandra, som om det vore helt normalt.

"Du är inte typen som snackar värst mycket," sa han, och hans röst var låg och lite retfull. Han lutade sig tillbaka i stolen, som om han njöt av att se mig bli obekväm.

"Jag försöker bara få den här skiten gjord," mumlade jag och pekade på fysikboken. "Tanken var väl att vi skulle samarbeta, eller hur?"

Sorin bytte snabbt plats och satte sig bred vid mig, lutade sig fram och såg över min axel, hans andedräkt varm mot min hud. "Arkimedes princip?" Han läste raderna jag markerat med gult. "Du har markerat fel stycke. Det handlar om flytkraft, inte densitet."

"Jag vet," sa jag snabbt, generad över att han hade rätt. "Jag tänkte bara..."

Sorin skrattade lågt, och det var första gången jag hörde honom låta... avslappnad.

"Du tänker för mycket, Sammy." Hans ord hängde i luften, laddade med något jag inte kunde sätta fingret på.

"Jag tänker precis lagom," svarade jag och mötte hans blick. Det var något i hans ögon, en outtalad fråga kanske, eller en inre kamp, som gjorde att jag inte kunde släppa honom med blicken.

Sorin höjde ett ögonbryn, och för ett ögonblick trodde jag att han skulle säga något mer, något viktigt. Men istället återgick han till laptopen, hans fingrar återigen i rörelse över tangenterna. Jag suddade ut det hade markerat och började googla på flytkraft istället, men min blick vandrade gång på gång till honom.

Tystnaden mellan oss var inte obekväm men fylld av frågor. "Du stirrar," sa Sorin till slut utan att se upp från skärmen.

"Nej," svarade jag reflexmässigt, men jag kunde inte förneka det. Jag var fascinerad av honom på ett sätt som kändes... förbjudet. Han var vampyr och jag var hans fiende?

Han vände sig mot mig, och plötsligt var hans ansikte så nära mitt att jag kunde se varje detalj i hans ögon. "Om du har frågor, Acker, är det bättre att bara fråga."

Jag svalde, ovetande om vad jag ens ville fråga. "Vad gör du ens här? I Stowe, jag menar."

Sorin log igen, men det nådde inte riktigt hans ögon den här gången. "Lång historia," sa han. "Fråga mig något enklare."

Det fanns något dolt där, något han inte var redo att dela. Så istället nickade jag, utan att pressa honom. Men frågorna, och känslan av att det fanns något mer mellan oss, hängde kvar.

"Så, hur många gånger har du googlat Arkimedes i dag?" Hans röst var lättsam, nästan skämtsam, som om han ville lätta på stämningen.

Jag såg på honom, med ett svagt leende, och svarade: "Mer än jag vill erkänna. Hur går det för dig?"

Han lutade sig tillbaka i stolen och skakade på huvudet med det där karakteristiska kaxiga leendet. "Det beror på hur mycket vi kan förlita oss på dina fantastiska anteckningar."

Vi skrattade tyst, och jag insåg att jag faktiskt gillade att arbeta med honom, trots allt, även om vi båda visste att vi snart skulle gå tillbaka till det normala—så fort vi gick utanför dörren.

Klockan närmade sig 17:30, det var dags att lämna biblioteket. Jag stängde min laptop och kände hur en ny typ av osäkerhet kröp in under skinnet. Jag kastade en hastig blick på Sorin, som fortfarande satt och ordnade sina papper. Det var något annorlunda med honom idag, en avslappnad attityd som jag inte hade sett förut.

Vi reste oss samtidigt och gick mot utgången, och jag kunde känna hur luften mellan oss var laddad med något nytt. Utanför biblioteket slog en kall vind mot oss, och jag drog upp kragen på jackan. Sorin gick några steg bakom mig, och jag undrade om han kände det också.

När vi kom ut till parkeringen fick jag syn på Tyler som lutade sig mot sin bil. "Ska du med?" Orden lämnade läpparna innan jag hann tänka mig för, men svaret jag fick var väntat.

"Och få möjligheten att krypa under skinnet på Brutus där borta? Självklart!" Flinade han och följde mig bort mot bilen.

Tylers blick följde ordlöst vampyrens varje steg tills vi var framme vid bilen. Min vän gav mig en trött blick innan han öppnade förardörren och sjönk ner bakom ratten.