Jag gled in genom dörren till fysiksalen, sist av alla. Läraren gav mig en kort blick innan hon fortsatte med genomgången. Rummet var redan fyllt av det mjuka prasslet från sidor som vändes i fysikböckerna och lågmälda diskussioner mellan eleverna. Min blick svepte snabbt över klassrummet, och fastnade på Silvian, sittandes bredvid en samma tjej.

En kort, vass stöt av irritation högg till i bröstet – Silvian var alltid så bra på att smälta in, att hålla en låg profil. Det var raka motsatsen till vad jag kände för just nu. Ögonen gled över de andra eleverna och såg en tom plats. Bredvid Sam. Ett roat leende kröp fram på mina läppar. Han var själv, ingen annan varg i sikte. Perfekt. Utan att tveka tog jag ett steg framåt och började gå genom klassrummet med långsamma och självsäkra steg.

Jag hann halvvägs innan jag kände brorsans varnande blickar, jag höjde lite på ögonbrynen, smått utmanande, men vek inte av från mitt mål. Jag gick raka vägen till Sams bänk och drog ut stolen bredvid honom med ett raspande ljud som fick några av eleverna att snabbt kasta en blick åt vårt håll. Utan att säga något sjönk jag ner bredvid honom och släppte ner ryggsäcken på golvet med en duns.

Jag kunde känna Sams obehag som en fysisk närvaro i luften. Det var nästan underhållande. Trots Sivians vakande ögon i nacken kunde jag ändå inte låta bli. Jag såg hur Sam tyst stelnade till, hur hans hand stannade över sin fysikbok, pennan vilande, som om hans kropp plötsligt inte visste vad den skulle göra. Vargen undvek ögonkontakt, men jag märkte hur hans axlar spändes, hur han diskret försökte flytta sig, som om bara några extra centimeter skulle göra situationen lättare att hantera. Det var nästan för tydligt. Jag kunde höra Sams hjärtslag accelerera, en rytm som avslöjade mer än något ansiktsuttryck eller ord någonsin kunde. Den där blandningen av ilska och rädsla – den satt perfekt.

Jag log inombords och lutade mig lite närmare, precis tillräckligt för att bryta Sams personliga utrymme ytterligare, men utan att någon annan i klassrummet skulle lägga märke till det. Det var en subtil dans, ett spel som jag visste att jag skulle vinna, åtminstone just nu. Jag hade makten över Sam i det ögonblicket, och jag njöt av det.

Sam förblev tyst, men hans kropp sa allt.

"Har du saknat mig, älskling," viskade jag lent och lutade mig närmre.

Jag väntade tålmodigt på en comeback när vår lärare plötsligt kräver vår uppmärksamhet. "Uppgiften ska vara klar om två veckor och innan lektionen skall du och din bordsgranne ha lämnat in en tankekarta inför projektet."

Ordet "tankekarta" fick hela klassen att sucka kollektivt. Vissa började direkt att knåpa ihop idéer, medan andra, som alltid, verkade helt oförberedda. Jag sneglade mot Sam med ett flin på läpparna, han såg sjukligt blek ut.

"Tro vad du vill vovven, men jag är rätt bra på fysik."

Sam gav mig en trött blick innan han svalde sin stolthet och nickade. Alla andra hade redan startat och de få som egentligen ville byta partner vågade inte fråga någon av oss. "Så vad väntar du på? Rör på pennan."

För en gångs skull gjorde jag som jag var tillsagd. Jag skrev upp några exempel på projekt vi kunde göra kring densitet och ringade in dem som jag tyckte var bäst. Sam gav en kommentar då och då, men det var uppenbart att han fortfarande kämpade med en hel drös känslor innanför den där rätt välformade kroppen.

Trots att vi flyttat runt en del på sista tiden så hade jag aldrig mött en varulv förut och jag kunde inte låta bli att inspektera honom på nära håll.

"Du är rätt stark va?"

Sam rynkade genast pannan och kastade ett frågande öga åt mitt håll. "Starkare än de flesta," mumlade han.

"Så vad är du rädd för?"

Det var egentligen inte menat som en provokation, jag var nyfiken, men självklart tog han det som att jag försökte jävlas med honom igen. Pennan som hade rört sig över det gemensamma pappret stannade tvärt. Våra ögon möttes och i dem såg jag ett orange skimmer som växte.

"Att du ska äta upp hela jävla stan?" Muttrade han och fortsatte skriva.

Jag fuktade läpparna snabbt och skrattade till. "Då går du runt och är rädd för fel saker killen, det finns farligare saker än jag där ute."

"Som?"

Jag blinkade med ena ögat och log ett snett leende," spöken, gastar, demoner och häxor. Riktigt skrämmande saker."

Han suckade tungt och skakade på huvudet, "livet ett enda stort skämt för dig?"

"I wish," suckade jag och studerade vår röriga tankekarta. "Varför tror du jag pinar dig om dagarna, livet blir inte roligare än vad man gör det."

***

Något mörkt föll över Sorin när han vände sig bort från mig. Hela stämningen runt honom förändrades och den skämtsamma attityden var som bortblåst. Killen var ett mysterium. Kaxig som fan, samtidigt verkade det här som ett försök till att gräva ner stridsyxan? Varför visste jag inte, men något hos honom hade väckt min nyfikenhet.

"Så det var därför du satte dig här? För att pina mig?"

Han ryckte på axlarna och så var flinet tillbaka, "jag har ett meddelande. Vi kommer i morrn, jag farsan och mina bröder."

Jag nickade lite och sög på underläppen. Jag misstänkte att jag fått mitt svar. Anledningen till varför han plötsligt betedde sig så annorlunda. Hans pappa hade fått farsans meddelande och om Sorins förälder var det minsta lik min så hade han säkert fått sig en avhyvling om att sköta sig och inte lägga ved på elden.

"Ska vi köra på Arkimedes princip eller?"

Hans fråga kastade mig tillbaka till verkligheten och stirrade ner på pappret innan jag nickade och gjorde en anteckning.

"Lovely, lämnar du in gullet? Jag måste fan ha en cigg."

Sedan stack han bara. Gick rakt ut, en halvtimme innan lektionen ens var slut, och han kom aldrig tillbaka. Läraren brydde sig inte ens om att fråga var han tagit vägen när jag lämnade in tankekartan. Irritationen bubblade upp inom mig igen. Hur kunde han bara glida genom livet sådär, som om inget betydde något? Som om andras åsikter eller ansvar inte existerade för honom? Ingen känsla av skuld, ingen tanke på konsekvenser – bara Sorin som alltid gjorde precis vad han ville.

Med tunga steg lämnade jag klassrummet och gick mot mitt skåp, men innan jag hann fram till Tyler och Brian så slängdes en arm runt mina axlar och jag kände genast doften av cigarettrök som stack mig i näsan. Jag mötte Sorins vida leende med skeptisk blick.

"Vad fan vill du nu?"

Han himlade med ögonen och lutade sig närmare. "Torsdag?"

"Nope, jag har träning."

"I morrn?"

Jag nickade trött men la till snabbt, "inte hos mig."

"... och absolut inte hos mig. Bibblan?"

Jag riktade blicken framåt och mötte Brians ögon, hans panna var lätt rynkad av misstänksamhet. Både han och Tyler gav oss tveksamma blickar när jag och Sorin närmade oss.

"Visst."

Utan ett ord släppte Sorin taget om mina axlar, men hans närvaro hängde kvar som en tyngd över mig. Han kastade ett snabbt, nästan överlägset ögonkast mot Tyler, blinkade retsamt med ena ögat, och vände sedan på klacken med en smidig rörelse. Hans steg var självsäkra, nästan släpiga, som om hela världen väntade på honom. Han drog fingrarna genom sitt mörka hår, som om han inte hade ett bekymmer i världen, och gick iväg för att möta sin bror. Det var tydligt – även när han spelade oskyldig, var han alltid ett steg före.