Vi kom direkt från träningen och klev in samtidigt genom de stora trädörrarna till möteshallen, en ombyggd gammal lada som var tillräckligt rymlig för att rymma hela flocken. De massiva träbjälkarna ovanför dem skapade en takhöjd som gav rummet en mäktig känsla, samtidigt som den slitna, väderbitna träpanelen på väggarna skvallrade om byggnadens ålder. Ljuset från de antika ljuskronorna blandades med det kalla skenet från moderna taklampor, vilket kastade ett blekt sken över de samlade vargarna. Luften var tjock av oro och viskningar, och jag kunde känna energin vibrera i rummet, laddad med outtalade frågor och farhågor.

I mitten av rummet stod min pappa med armarna korsade över bröstet. Alfa Ronald Acker var en stor och imponerande man, bredaxlad och skäggig, med en kraftfull närvaro som dominerade rummet. Hans mörkbruna ögon var vaksamma och genomträngande, och varje rörelse bar på en tyst auktoritet. Under sina 45 år hade han sett mycket och burit tunga ansvar, något som syntes i de djupa linjerna kring hans ögon och mun. Men jag hade sett en annan sida av honom. Hemma visade han en mjukare sida mot honom och hans syskon.

Med dem hade hans pappa alltid nära till skratt. Till skillnad från nu där han stod inför alla. Han var själva definitionen av styrka och kontroll, men jag kunde ändå ana spänningen i hans hållning – en antydan om att något allvarligt var på gång.

Bakom honom stod flera äldre medlemmar av flocken, var och en med samma sammanbitna uttryck, som om de alla redan visste vad som skulle sägas men inte kunde finna tröst i det.

Jag, Tyler och Brian tog plats längst bak i rummet, men det var omöjligt att känna sig obemärkt. Varje rörelse, varje andetag ekade mot väggarna i ladan. Alla visste varför de var här, men ingen ville vara den första att säga det.

Jag försökte fokusera, men kunde känna hur nervositeten kröp under huden. Blickarna från de äldre vargarna, ljudet av tunga fotsteg och hjärtslag som ekade i takt med mina egna, gjorde det svårt att hålla huvudet kallt. Jag sneglade mot sin pappa, försökte läsa honom, men Alfans ansikte var en mask av lugn.

"Dags att börja," sa Alfan, hans röst ekade genom ladan och tystnaden lade sig som en filt över församlingen. "Som ni alla har hört så har det flyttat in en grupp vampyrer i den gamla herrgården på Maple Avenue."

Ett myller av röster började genast viska lågt till varandra, tills någon vågade ställa frågan högt: "Hur många är dem?"

Min pappa vände sig mot en av de äldre, som uppenbarligen satt på informationen. "Vi vet redan vilka de är. Familjen Lazar har gamla anor. Deras patriark, Victor Lazar är gammal."

"Vad vi vet så har han bara närmsta familjen med sig. Frun, Elena, deras äldsta son Nicolae och tvillingarna Silvian och Sorin," fortsatte min far.

Sorin. Det var han, tänkte jag och kände hur hjärtat började bulta lite hårdare. Sorin Lazar. Son till en vampyrfurste av nåt slag. Vad fan gjorde de här i vår stad? I mitten av ingenstans.

"Vad händer nu?"

"Vad vill dem oss?"

"Har de kontaktat dig?"

Frågorna kastades ut över folkmassan, men min far stod tålmodigt och väntade på att alla skulle tystna. Det var väntat att nyheten skulle skapa oro och rädsla; frågan var bara vad som skulle hända nu.

"Jag vill att ni ska förstå att vi inte handlar i panik," sade han, med en röst som bar en lugnande ton. "Ingen har kontaktat mig," fortsatte Alfa. "Men jag har skickat en formell inbjudan till ett möte. Jag har bett att få träffa Mr. Lazar och hans familj, och för att visa att vi är välvilligt inställda kommer jag även att ha med mig Majorie och Sam."

Jag drog hastigt efter andan när mitt namn lämnade hans läppar. Fan. Att stå ut med Sorins energi i skolan var tillräckligt plågsamt; hur i helvete skulle jag klara att möta fem?

Rummets stämning förändrades, viskningarna dog ut en efter en, och det blev klart att alla ville gå därifrån och prata vidare, långt ifrån Alfans vakande blickar. Ögonen som tidigare varit fyllda av oro och nyfikenhet möttes nu av en tyst beslutsamhet. Alfan såg ut över församlingen och tycktes läsa av deras reaktioner.

"Jag förstår att detta är en oroande tid," sade han, med en allvarlig men mjuk röst. "Men vi är en stark gemenskap, och tillsammans kan vi hantera vad som än kommer vår väg. Jag lovar att hålla er informerade."

När han talade, såg jag hur många av de yngre vargarna tvekade, vissa nickade instämmande, medan de äldre tittade på honom med respekt. Mötet närmade sig sitt slut. Alfan gjorde en gest med handen som om han avskrev det obehagliga i rummet.

"Om det inte finns fler frågor, låt oss avsluta för idag," sa han och lät en tystnad sprida sig över församlingen. "Håll ögonen öppna och kom ihåg: vi är starka när vi står tillsammans."

Brian lutade sig fram mot mig och viskade hastigt, "Det här är galet, Sam. Vad i helvete ska vi göra om de är här för att stanna?" Hans ögon var fyllda med oro, men det fanns också en glimt av beslutsamhet där.

Jag ville svara, men innan jag kunde öppna munnen blev jag avbruten av Tyler. "Du måste behärska dig." Han kastade ett snabbt men allvarligt ögonkast mot mig. "Du kan inte låta dem se att du är rädd. Det är precis vad de vill," sa han tyst, men jag kände hur vikten av hans ord tyngde ner mig. Det var uppenbart att han genomskådat mig i skolan. Att han hade sett mer än vad han visat.

"Jag var oförberedd."

"Vem fan var inte det," skrattade Brian bredvid oss och drog fingrarna genom lockarna. "Det är inte varje dag vi får nya elever på skolan."

"Sorin och Silvian Lazar, fan det låter inte ens som riktiga namn."

Jag skrattade med mina vänner, men klumpen i magen bara växte. Om pappa lyckades göra en deal, ett avtal med Mr Lazar, vilket jag misstänkte att han ville göra. Så skulle jag tvingas gå i skolan med tvillingarna i ett helt år till.

En lättnad spreds i rummet när folk började resa sig. Jag kände hur jag andades ut en tung suck, som om jag äntligen fått lite luft i lungsäcken. Brian hade rätt; det här var galet och jag skulle behöva en lång dusch för att lugna ner mig.

Precis när jag var på väg att lämna ladan hörde jag tunga steg närma sig. "Killar, ni får vänta. Alfa vill prata med er."

Vi nickade åt Tylers farsa och följde efter utan frågor. Vi visste alla tre vad som skulle komma. Pappa och Gordon ville veta allt om tvillingarna som gick på vår skola.

Vi stannade framför Alfan, vars ansikte var allvarligt, men i hans ögon fanns det en glimt av något som liknade oro. "Har ni fått några nya elever på skolan?"

Jag nickade och drog in ett djupt andetag för att stålsätta mig. Kände jag min farsa rätt så skulle det bli ett långt samtal.