I rummet bredvid hördes ljudet av hastiga rörelser, och jag visste direkt vad det handlade om. Tyler och Brian var i full gång med att packa ihop sina saker. Deras snabba blickar mötte mina när de klev ut i korridoren, och även om de inte sa något, fanns det en tyst förståelse mellan oss. Tyler ryckte på axlarna och vände sig bort för att greppa sin väska, medan Brian gav mig ett kort nick innan han lade en hand på min axel.

"Han är fortfarande svag," varnade Brian, och hans röst var mjuk men full av allvar. Han såg på mig med en blick som jag inte riktigt kunde läsa, som om han försökte ge mig all information jag behövde utan att säga mer. Med ett sista långsamt andetag stängde han dörren efter sig, och jag hörde ljudet av deras fötter försvinna längs korridoren.

Jag stod kvar där ett ögonblick, tårarna som hotade att tränga fram var förbluffande nära, men jag kämpade mot dem. Sam var där inne, och jag visste att jag borde vara där för honom, men samtidigt kände jag en klyfta mellan oss. Det var inte bara den brutna länken, utan allt som hängde över oss, allt som vi ännu inte riktigt hade förstått.

Jag klev in genom dörren och stannade nästan direkt när jag fick syn på honom. Sam satt upp i sängen, hans kropp var fortfarande blek, som om sjukdomen hade lämnat sina spår på honom, men hans blick var klar. Han såg utmattad ut, trött på ett sätt som inte gick att dölja, men ändå var där något som jag inte hade förväntat mig. Ett svagt leende lekte på hans läppar, nästan som om han ville försäkra mig om att han var okej, att han var på väg att bli bättre. Det var ett trött men uppriktigt leende, som fick mitt hjärta att slå snabbare.

Hans händer var fortfarande svaga, en lätt darrning i fingrarna som inte riktigt ville ge vika för hans vilja att verka stark. Men hans ögon var ändå den största anledningen till att jag stannade där i dörren, för i dem såg jag inget av det tvivel eller den rädsla som jag förväntat mig. Bara en stilla beslutsamhet, som om han trots allt var redo att möta vad som än kom, vare sig det var mina egna tvivel eller framtidens osäkerhet. Jag ett hugg av skuld och lättnad blandades inom mig. En del av mig ville gå fram till honom, ta hans hand och aldrig släppa den. Men jag stod där, fast i en blandning av känslor, och tittade på honom, rädd för att länken skulle ta över igen.

"Hur mår du?"

"Du är annorlunda," konstaterade han utan att svara på min fråga. Hans röst var låg, som om han vägde sina ord, men hans blick var stadig, vaken på ett sätt som kändes nästan överväldigande.

Jag tog ett steg närmre, och så ett till, och ett till tills jag var framme vid hans sängkant. Mina fötter var tunga, som om jorden ville dra mig tillbaka, men något höll mig där. Det var något med hans ord som fick mig att tveka, som om jag förlorade något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag stod där, ett andetag bort, och såg på honom. Hans ögon var tysta, men de talade mer än tusen ord. Han visste. Han kände det med. Länken var bruten och vad vi än haft var över.

Allt var förändrat. Det var något i luften, en osynlig barriär mellan oss som jag inte riktigt förstod, men som jag kände med varje fiber i kroppen. Jag sjönk ner på sängkanten, sträckte ut en hand och la den försiktigt på hans ben.

"Jag drog för att jag trodde att det var bäst så." Orden flöt ur mig innan jag ens hunnit tänka på dem, men de kändes rätt i det ögonblicket, som om de behövde sägas för att jag skulle kunna andas igen.

Han nickade tyst och tog en klunk ur sin vattenflaska, blundade nästan när han sänkte den. Hans hand, när den lade sig över min, var varm, men ändå tyngd av något jag inte kunde förstå fullt ut. "Du behöver inte förklara," suckade han, och hans röst var låg, nästan trött, som om han bar på en del av samma vikt som jag. "Nu när länken är bruten, så fattar jag hur galet allting var. Hur snabbt allt gick. Det var som att vi inte kunde styra över vårt eget öde." Hans ord var som en isande bris, men på samma gång en värme som fick luften mellan oss att kännas lättare. Jag hörde på hans ton att han inte var arg, inte längre, utan att han förstod. Och det var just den förståelsen som fick min kropp att slappna av.

Det var som om en sten rullade bort från mitt bröst, och jag insåg att jag hade hållit andan i veckor. Han förstod. Han förstod det jag inte hade kunnat förklara, och för första gången på länge kändes det som om vi såg varandra på riktigt.

"Drar du hem med Tyler och Brian?"

Han bet sig i underläppen, och jag såg hur hans ögonfärg förändrades för ett ögonblick, den blev mörkare, mer intensiv, innan han slog ner blicken. "Jag tänkte..." Orden verkade fastna i hans hals, som om de var tunga att säga. Hans hand kramade min lite hårdare, och jag kände hur hans fingrar spände om mig, som om han försökte hålla fast vid något, något som han var rädd att förlora om han släppte taget.

"Jag tänkte att vi kanske kunde lära känna varandra. På riktigt." Hans röst var mjuk, men jag hörde en osäkerhet där som jag inte hade förväntat mig. Jag såg hur hans ögon flackade över mitt ansikte, han väntade på något, men jag var inte säker på vad.

Jag tvekade. Mina ögon svepte mot dörren, och jag kände en lätt, nästan omärklig rörelse i rummet när jag hörde Marcus där ute, stående och väntande. Jag drog in ett andetag, och innan jag hann svara, hörde jag Sam lägga till, hans röst snabb och nästan desperat: "Som vänner, Sorin. Som vänner."

Orden snurrade i mitt huvud. Som vänner. Det kändes som en dörr som öppnades på glänt, men jag var inte säker på vad som väntade på andra sidan. Jag såg på honom, på hans nervösa blick, på den där blygheten som jag sällan såg hos honom.

"Men... flocken?"

Han ryckte på axlarna, och jag såg hur han sjönk tillbaka i kuddarna, som om världen just blivit för tung för honom att hålla uppe. "De klarar sig utan mig," sa han, med en ton som var både trött och likgiltig, men det var något i hans röst som sa att han inte riktigt trodde på sina egna ord.

Jag rynkade pannan. "Skolan, hockeyn... Sam jag fattar inte..."

Han fuktade läpparna och drog fingrarna genom det otvättade håret, som om han försökte samla tankarna. "Jag sov inte. Jag hörde allt ni sa." Hans röst var låg, nästan tyst, och hans ögon var dolda bakom det stripiga håret.

"Och..."

"Och jag känner mig lika lurad som du, Sorin... jag är jävligt trött på att vara den som alla förväntar sig att jag ska vara." Hans ord slog som en sten mot mig, och jag kände en obehaglig tyngd i bröstet. Det var som om han släppte en del av sig själv som jag inte var redo att han skulle dela, och jag undrade om jag någonsin skulle förstå den smärta som han bar på, den han aldrig lät oss se.

Jag lutade mig fram och gav hans kind en lätt puss. "Vi drar ikväll."