Tyler och Brian kom tillbaka så fort Marcus gått. Brian stängde dörren till motellrummet efter sig, ljudet ekade tomt i rummet. Jag stod kvar en stund, kände hur rummet blev mindre och tyngre utan Marcus närvaro. Hela situationen gnagde på mig. Jag behövde få luft, men jag kände mig fast i en sorts emotionell kvicksand.

"Jag behöver en cigg," sa jag hastigt och började gå mot dörren. Både Tyler och Brian höjde på ögonbrynen, men jag ignorerade deras blickar och öppnade dörren.

När jag klev ut ur motellet möttes jag av mörker och frisk luft. Jag såg mig omkring, som om jag letade efter någon men stället var helt öde. Jag fyllde lungorna med frisk luft och började gå mot en plats där jag visste att jag kunde få vara ifred en stund.

Därute, under den svaga belysningen av den ensamma gatlyktan, ställde jag mig med en cigarett mellan fingrarna. Jag tände den och lät röken fylla mina lungor, kände hur den lugnade ner mina rädslor, om än för en kort stund.

Det dröjde inte länge innan jag hörde stegen bakom mig. Jag vände mig om och såg Silvian komma ut från byggnaden. Hans ansiktsuttryck var allvarligt och jag kände mig genast irriterad.

"Sorin," sa han och stannade bredvid mig, "kan vi prata?"

Jag nickade mot honom och släppte ut ett moln av rök. "Vad vill du veta?"

Silvian sneglade på mig med en blick som var både intensiv och trött. "Är ni tillsammans igen?"

Jag kände hur knäna började darra en aning, som om jag stod på kanten av ett stup. "Det är komplicerat," mumlade jag och tog ett kliv tillbaka från hans intensiva blick.

"Komplicerat?" Silvian suckade. "Sorin, det du sa där inne... det lät helt sjukt, som att länken tog över och bestämde vad du ska känna?"

Jag nickade lite. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det förrän idag, men ju mer jag tänkte tillbaka på tiden med Sam, desto mer förstod jag att jag aldrig riktigt varit mig själv.

Silvian tog ett steg närmare, hans ögon såg rakt in i mina. "Du kan inte åka tillbaka dit. Du fattar det va? Ni måste bryta länken."

Jag släppte ut en ny strimma rök, och kände hur lungorna brann. "Hur?"

"Jag har ingen jävla aning," suckade han. "Prata med Sam och berätta hur du känner. Ni behöver reda ut det här innan det blir ännu mer komplicerat."

Jag kände tårarna hota att tränga fram igen, men jag kämpade emot. "Och vad händer om han blir sjuk igen?"

Silvian stönade högt och slog ut med armarna. "Är det vårt problem?"

Jag höjde ett ögonbryn och såg forskande på honom, "nyss ringde du mig i panik och skrek åt mig att komma hit för att rädda livet på honom. Nu säger du åt mig att dra?"

Han skakade på huvudet och snodde ciggen från mina fingrar och tog ett långt halsbloss. Det förvånade mig. Han hade aldrig gillat att jag rökte.

"För att allt börjar klarna nu. Sorin, jag såg hur du förändrades. Ena dagen hatade du honom och plötsligt så var du förälskad? Det var något som inte stämde."

"Men du valde att flytta dit med mig, till flocken ändå."

Han suckade, "jag drogs med. De är sjyssta Sorin. Sam's mamma är underbar. Hans pappa är också okej. Brian och Tyler är mina vänner nu..."

"Och Sam?"

"Jag gillar Sam," började han försiktigt. "Ni hade säkert levt ett lyckligt liv tillsammans. Men om känslorna bara finns där på grund av nån sjuk förbannelse så... så är de inte äkta."

Jag nickade lite och tog tillbaka cigaretten.

Silvian la en hand på min axel, och jag kände hur han försökte ge mig en gnutta styrka. "Vi hittar en lösning. Okej?"

"Jag vet inte ens vad jag vill," sa jag tyst och kände hur jag långsamt började slappna av.

"Det är okej," svarade han. "Ta den tid du behöver, men kom ihåg att det är okej att känna och vara sårbar. Ingen förväntar sig att du ska ha alla svar just nu."

Jag nickade, tacksam att han var där. "Tack, Silvian."

Vi stod där i tystnad, den kalla luften omfamnade oss. Jag visste att jag hade mycket att tänka på, men jag kände också att jag inte var helt ensam i det. Med varje andetag kände jag att jag var ett steg närmare att förstå vad jag behövde göra.

Brian och Tyler hade plockat skräp när vi var ute, och vi klev in i ett relativt städat rum. Fönstret stod på glänt och en frisk bris svepte emot mig från korsdraget. Jag sa inte ett ord utan gick direkt mot sängen. Sam såg piggare ut. Han hade fått tillbaka färgen på kinderna och han såg inte lika svettig ut. Försiktigt sjönk jag ner bredvid honom och började dra fingrarna genom hans hår.

Han var fin. Det var ju inte som att jag hatade honom eller nåt. Allt kändes bara annorlunda. Länken påverkade mig inte särskilt mycket.

"Så. Vad händer nu," muttrade en irriterad Tyler från soffan.

Ända sen jag dök upp med Marcus hade han kastat hårda blickar mot mig. Jag förstod honom. Allt måste vara lika förvirrande för dem som för mig.

"Länken är bruten," mumlade jag.

Brian såg snabbt upp på mig och formade munnen för att säga något, men inga ord kom.

"Är du säker?" Frågade Silvian försiktigt och sneglade på mig och Sam.

Jag nickade lite. "Okej, lyssna. Jag hade inte planerat att träffa Marcus igen. Jag drog till hans brorsa, Jasper, och så sprang vi på varandra," började jag, fullt medveten om att min berättelse avvek lite från sanningen, men jag tyckte inte att de behövde veta alla detaljer. "Jag hade ingenstans att sova, så han erbjöd mig soffan. Och det var som om länken blev svagare och svagare ju mer jag insåg att jag aldrig riktigt kommit över Marcus. Vi har fan en lång historia bakom oss." Jag tystnade och sneglade på Tyler. "Sam och jag har bara känt varandra i några veckor. Du kan inte klandra mig för det."

Han bet sig i underläppen och nickade. "Jag fattar," muttrade han, "men om länken är bruten, hur fan ska vi få han att vakna upp igen?"

Jag suckade och sneglade ner på killen som sov tungt bredvid mig. "Han kanske bara behöver tid att vänja kroppen?"

"Ni kanske ska ringa hans farsa? Nån i flocken kanske vet?"

Både Tyler och Brian suckade, men tycktes inte överge den tanken helt.

"Kanske borde vi bara sluta ögonen en stund, vila och slappna av?" sa Brian efter att vi varit tysta ett tag. "Du är här nu, Sam mår bättre. Det är mer än jag vågat hoppas på."

Alla höll med.

Tyler slängde sig ner i en av sängarna, sträckte på armarna och slog på teven med trött tom blick, som om det enkla ljudet av prat och bakgrundsmusik kunde lätta på den tunga stämningen i rummet. Brian och Silvian tog plats i soffan och de verkade inte direkt bekymrade över att behöva dela på den.

Jag sparkade av mig skorna, kände det svala golvet mot mina bara fötter en kort stund innan jag kröp ner i sängen bredvid Sam. När jag lade mig till rätta bredvid honom, kände jag hur han andades djupt, mycket lugnare än tidigare.

"Är det där en sån bra idé?" Frustade Tyler men höll ögonen riktade mot teven. "Vad händer när pojkvännen kommer tillbaka?"

Jag suckade men valde att ignorera honom. Pojkvän var nog att ta i. Vad vi än hade så var det väldigt skört. Som om vi klängde fast vid ett gammalt minne av vad vi en gång haft. Det var rätt uppenbart att Marcus mådde dåligt över hur han behandlat mig efter att jag räddat livet på honom. Men va fan, det var inte varje dag man får reda på att man lever med en vampyr. Vi hade känt varandra i fem år och jag hade dolt det för honom under hela den tiden. En sån hemlighet satte sina spår.

Tevens monotona brus surrade som ett dämpat bakgrundsljud i rummet, ett tryggt och nästan hypnotiskt ljud som sakta drog mig djupare ner i sömnens mörka famn. Sam låg bredvid mig, hans kropp varm och stadig, och jag kunde känna hans mjuka andning mot min nacke. Att vara så nära honom, insvept i den där enkla, oförställda närheten, fick känslor att bubbla upp inom mig igen—men jag ignorerade dem.

Tillslut föll jag i sömn, tätt intill honom, i hopp om att min närvaro på något sätt skulle kunna få honom att må bättre. Något sa mig att bara han vaknade så skulle allt lösa sig. Men ett par timmar senare, när natten blivit ännu mörkare och huset låg stilla, vaknade jag långsamt av en varsam beröring. En hand strök mig försiktigt över kinden, som om någon försökte väcka mig utan att riktigt vilja bryta min sömn.

För ett ögonblick låg jag stilla, osäker på om jag fortfarande drömde. Fingrarna följde min käklinje, lätta och nästan dröjande, innan de svepte bort en lös hårslinga från mitt ansikte.

"Sorin?"