Korridoren var lång och smal, upplyst av fladdrande lysrör i taket som kastade ett kallt, svagt blinkande ljus över de slitna väggarna. Det luktade unket, och det var nästan kvavt där vi stod – en tung, tryckande atmosfär som förstärkte min osäkerhet.

Jag stirrade tomt på dörren framför oss, på de nötta siffrorna som skvallrade om att vi var på rätt plats. "Rum 207." Mina fingrar gled över de upphöjda metallsiffrorna, som om jag försökte känna om det här var verkligt. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom – orden som skulle förändra allt bara låg där, fastklistrade på min tunga, tysta och hjälplösa. Tanken på att behöva möta honom fick det att vrida sig i magen.

Bredvid mig suckade Marcus djupt, och jag kunde känna hur han frustrerat kastade en blick åt mitt håll. Han var trött på att vänta. Istället för att säga något, eller vänta på att jag skulle röra mig, tog han saken i egna händer. Med en hård spark slog han till dörren med kängan. Dunket ekade genom den tysta korridoren och fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag ryckte till, förvånad av kraften i hans spark – han gav inte direkt ett vänligt intryck, men jag visste att han gjorde det för min skull.

"Kom igen, Sorin," mumlade han, med en ton som blandade irritation och omtanke, medan han sparkade till dörren igen, hårdare den här gången. Dörren vibrerade under hans slag, och ljudet studsade mot de kala väggarna som en varning – till både mig och den som var på andra sidan. Han såg på mig över axeln, en gnista av orubblig beslutsamhet i hans blick.

När dörren öppnades stod Tyler där, uppenbart irriterad, med sina breda axlar som nästan blockerade hela dörröppningen. Hans armar var korsade över bröstet, och han synade oss båda med en skeptisk blick som fick luften att kännas ännu tyngre i den redan trånga korridoren.

"Vem fan är han?" frågade han och nickade mot Marcus, hans röst hård, som om vi precis inkräktat på förbjuden mark.

Marcus höjde ett ögonbryn och studerade Tyler med en nonchalant blick som utstrålade både självförtroende och en uns av utmaning. "Vem fan är du?" svarade han kallt, och jag kunde nästan känna hur spänningen ökade i det lilla utrymmet mellan dem.

Jag suckade och avbröt snabbt, försökte bryta isen innan de två hann eskalera sitt smått fientliga utbyte. "Marcus... Tyler. Tyler... Marcus," sa jag och pressade mig förbi Tyler in i det dunkla rummet.

Väl inne möttes jag av Silvian och Brian som båda såg frågande mot dörren. De verkade överraskade att se oss trots att jag sagt att jag skulle komma. Silvian skakade på huvudet och gick mot mig, men det fanns en hård glimt i hans ögon.

"Det är jävligt tur för dig att du lever," väste han, innan han drog in mig i en hård omfamning som kändes nästan desperat. Hans armar omslöt mig med en oväntad styrka, som om han aldrig tänkte släppa taget.

"Hur mår han?" frågade jag, rösten låg.

Brian, som såg både trött och lättad ut kastade en blick mot en av de smutsiga sängarna i rummets hörn och mumlade osäkert. "Bättre, nu när du är här."

Jag märkte att de alla var slitna – dagar av oro speglades i deras ansikten. Jag tog ett djupt andetag när Silvian släppte mig och stapplade bort mot sängen.

Sam låg nedbäddad under tre par täcken som täckte det mesta av honom. Hans hy var sjukligt blek, och svetten pärlade sig i pannan men andetagen var lugna och han tycktes sova fridfullt. Det svaga ljuset som sippade in genom den tunna gardinen skapade ett mjukt sken i rummet och kastade långa skuggor över hans ansikte. Jag kunde se hur hans ögonlock rörde sig ibland, som en påminnelse att allt kanske inte var så fridfullt ändå.

Jag kunde inte låta bli att gå fram till honom, luta mig över honom och försiktigt borsta bort några svettiga lockar från hans panna.

"Hur länge har han varit så här?"

"Ett par dagar," muttrade Tyler och ställde sig beskyddande på andra sidan sängen, som om vi plötsligt var ett hot och inte räddningen de skrikit efter.

Jag såg oförstående på honom innan jag lät ögonen glida över dem alla. "Okej, så vad är planen?"

Brian tvekade och skruvade olustigt på sig. "Han borde bli bra, bara du är här?"

Jag bet mig i läppen och sneglade mot Marcus som stod lutad mot väggen med armarna i kors. Våra blickar möttes och han ryckte på axlarna, som en markering att det var mitt beslut.

"Men ni har ingen aning." Konstaterade jag.

Silvian suckade och gick fram för att lägga en hand på min axel, "Innan du kom så var han värre, han kunde knappt andas. Så jag tror de har en poäng."

Jag suckade tungt och sjönk ner på sängkanten. Jag kände mig plötsligt som en jävla hamster tvingad att leva i en bur. Jag vilade ansiktet i händerna och lät mörkret omsluta mig. Runt omkring mig hörde jag mumlande röster, fotsteg som gick runt. Dörren som öppnades och stängdes tills det bara var jag, Sam, Silvian och Marcus kvar i rummet.

"Varför är han här?" Silvians ord var vassa och syrliga när hans ögon gled över Marcus som fortfarande stod lutad mot väggen.

Han ignorerade Silvian och vände sig mot mig. "Vill du att jag drar?"

Jag skakade på huvudet. "Nej."

"Vill du dra?" Fortsatten han.

Frågan hängde i luften ett tag innan jag höjde blicken och mötte Marcus ögon från andra sidan rummet. "Jag vill att han vaknar så att vi kan snacka."

"Verkar som om det kan ta ett tag."

Jag nickade svagt och lät blicken svepa över rummet. Det var verkligen äckligt där inne. Den sunkiga hotelldoften blandade sig med något som liknade gammal pizza och svett, en obehaglig cocktail som fick mig att rynka på näsan. Fyra tonårskillar hade uppenbarligen levt på utan någon tanke på att städa upp efter sig. Sängarna var obäddade, med överkast som låg i en hängig hög, och golvet var täckt av tomma energidrycksburkar och skräpmat, som om de hade haft en tävling om vem som kunde förstöra rummet snabbast. Det här stället var inte bara oordnat; det var fyllt av kaos och oro.

"Jag kan inte stanna här..."

Marcus suckade och tog några steg fram mot sängen. "Vad vill du att jag ska säga? Att du får ta med han hem?"

Jag himlade med ögonen åt hans sarkastiska svar, men något inom mig hade hoppats på något sånt. Det var långsökt och mer än jag kunde kräva av honom, men jag visste att jag inte skulle stå ut med Brian och Tylers dömande blickar i flera dagar.

Han suckade igen. "Jag tar din plats ikväll, vi delar på pengarna, bokar rummet bredvid."

"Det kan funka," mumlade Silvian, men han såg fortfarande skeptiskt på Marcus. "Vad jag inte förstår är: varför hjälper du oss?"

"För att jag bryr mig."

Silvians ögon pendlade mellan mig och Marcus tills de landade på mig. "Så allt som hände är glömt och begravet?"

"Och vad exakt är det som jag har gjort?" Frågade Marcus spydigt och vände sig mot min bror.

"Du berättade för alla vad han är! Vad vi är..."

Marcus sneglade över axeln på mig, "är det vad ni tror? Att det var jag som spred rykten om vampyrerna i Boston?"

"Trodde," mumlade jag. "Jag förstod rätt snabbt att det inte var så."

"Vem annars!" Silvian såg desperat ut. "Det var han som såg när du reste dig upp Sorin..."

"Vad vi vet..."

Silvian tycktes släppa det för stunden, men så drogs hans blick till Sam. "Och han då?"

Jag bet mig i läppen, föll bakåt i sängen och landade tvärs över Sams ben. "Det är så sjukt Sil. Det är som att länken vi har tog över. Förändrade vad jag kände. Gjorde mig till någon annan." Jag suckade och gned mig i ansiktet med handflatorna. "När vi var i Stowe var allt bra. Jag ville vara där, jag kände mig lycklig och allt det där."

"Och du drog för att du tänkte att det skulle rädda flocken från pappa?"

Jag nickade lite och satte mig upp. "Men när jag kom hit, när länken bröts så var det som att jag blev mig själv igen. Fick distans till allt."

Silvian såg plötsligt bekymrad ut, men det var Marcus som svarade först. "Det låter helt jävla sjukt. Som om du var med i nån jävla sekt."

"De... de är sjyssta," mumlade jag och sneglade mot Sam.

"Visst... om du säger det så," muttrade han och gick mot dörren. "Jag kommer tillbaka i natt."

Jag flög upp från sängen och stoppade honom innan han öppnade dörren. Två frågande ögon mötte mina när jag tog tag om hans handled och  jag skyndade mig att pressa läpparna mot hans.

"Lovar du?"

Mungipan drogs upp till ett svagt leende och han nickade kort. "Jag lovar."