Plötsligt satt jag där, som en del av gänget. Skrattade och käkade pizza, delade minnen och snackade om de senaste. Precis som om jag aldrig lämnat dem.

Jag satt inklämd mellan Marcus och Molly, en tjej i tjugoårsåldern med neongrönt hår och piercingar i hela ansiktet som satt på min högra sida lutad mot pizzerians slitna tapet. Jasper kastade en blick på mig och Marcus då och då, som om han försäkrade sig om att allt var lugnt mellan oss. Han hade alltid varit den som hållit ett extra öga på mig, ända sen jag dök upp utanför hans garage. En trasig skitunge med händerna djupt nere i fickorna och kaxig uppsyn.

"Hur länge stannar du?"

Jag ryckte på axlarna åt Dante innan jag kastade ett snabbt öga på Marcus, "jag har inga planer på att dra igen."

"Hoppat av plugget?" Fortsatte han, det var mer ett konstaterande än en fråga, men som vanligt fanns det inget dömande bakom hans ord.

Jasper hade haft rätt. Dante såg förjävlig ut. Det var tydligt att han var beroende av nån skit. Händerna skakade och högerbenet guppade rastlöst under bordet. Mer än vanligt.

Dante såg alltid rastlös ut, som om han helst ville vara någon annanstans. Hans blick flackade ständigt mellan olika punkter i rummet, och hans fingrar hade en vana att trumma otåligt mot låren eller riva sig över armarna. Han såg äldre ut än sina år, men inte på ett moget sätt—snarare utmattad. De mörka ringarna under hans ögon vittnade om sömnlösa nätter, och det ovårdade håret låg i alla riktningar, som om han inte brytt sig om att ens se efter i spegeln. Kläderna han bar var slitna, skrynkliga och täckta med fläckar som avslöjade att han inte direkt lade mycket energi på att ta hand om sig själv.

Han hade en spänd energi, som om han var på bristningsgränsen hela tiden. Det var tydligt att han bar på något tungt, något som drev honom in i en ständig orolig rörelse. Och även om han försökte verka oberörd, var det som om hela hans närvaro skrek efter en paus från vad det än var som jagade honom.

Alla i gänget bar på något liknande. Det var som om vi alla dragit oss till Jasper med någon sjuk förhoppning om att han skulle göra livet bättre för oss. Som om han kunde visa den rätta vägen på på livets karta.

Vi hade hängt kvar på pizzerian och snackat med Jasper och de andra i ett par timmar. De välkomnade mig med öppna armar och förvånat insåg jag att de inte visste. Marcus hade inte berättat för dem, och jag förstod från deras osäkra blickar att de trodde att det varit en vanlig kärleks grej. Att vi gjort slut och att jag dragit. Tanken lämnade en lättnad inuti—men även tusen frågor. Om Marcus inte hade berättat för någon, hur fan hade pappa fått reda på det?

När det började närma sig stängningsdags drog Jasper med sig Dante mot bilen, och kort därefter reste sig Molly, Alex, Timmy och resten av gänget. Jag fick en rad kramar, ryggdunkar och ett par "välkommen tillbaka, snygging" på vägen ut.

Jag fastnade utanför pizzerian, med en ny cigg i handen. Jasper hade dragit och min skjuts var borta.

"Vill du ha lift?" Marcus röst fick mig att rycka till. Han hade suttit tyst hela kvällen, smuttat på sin öl och hållit blicken fäst på Jasper. Jag hade ingen aning om vad det handlade om, men jag antog att det hade med min plötsliga uppenbarelse att göra.

Kort där efter satt jag i passagerarsätet i hans bil. Den var ny och jag kunde inte låta bli att sakna den gamla han hade haft.

"Du kan släppa av mig vid garaget," mumlade jag och sneglade mot hans profil. Han såg avslappnad ut, men något i hans hållning var åt det mer vaksamma hållet, fingrarna vilande lätt på ratten. Hans hår var något längre än jag mindes det. Han hade mörka, lätt rufsiga lockar som föll ner över pannan, vilket gav honom ett nästan nonchalant uttryck.

Han måste ha märkt mina blickar och ögonen lämnade vägen under ett par sekunder för att se på mig. "Du kan ta min soffa."

Jag ville tacka nej—men istället nickade jag tyst. Som jag sagt tidigere, jag hade ingen annan stanns att ta vägen.

Marcus lägenhet var sig lik, med de slitna möblerna som jag mindes så väl. Den gamla soffan hade en blek fläck som alltid verkade finnas där, och väggarna var prydda med affischer av band som betydde något för oss en gång. Doften av gammalt trä och en aning rök hängde i luften, en påminnelse om de kvällar vi tillbringat här.

Det kändes konstigt att vara tillbaka, som om jag steg in i en tid som jag trott var stängd för alltid. Varje objekt verkade bära på minnen, som små spöken av vårt förflutna som viskade om allt vi hade varit och allt som aldrig blev. Jag kände en blandning av nostalgi och ångest när jag tog in allt. Jag borde inte vara där. Så mycket hade förändrats, både i mig och mellan oss. Men framförallt kunde jag inte släppa skuldkänslorna. Sam var där ute och letade efter mig. Vad fan skulle han tro om han visste vart jag var?

"Törstig?"

Jag nickade och tog tacksamt emot colaburken, känslan av kylan mot mina händer en oväntad lättnad. Marcus satte sig ner bredvid mig i soffan med en långsam, nästan tankfull rörelse, som om han fortfarande funderade på om det här verkligen var en bra idé. Han lutade sig bakåt och lät en arm vila längs ryggstödet, den andra sträckte sig efter fjärrkontrollen på soffbordet. Jag märkte hur han sneglade på mig, en snabb blick från sidan, som om han försökte läsa av något i mitt ansikte utan att behöva fråga.

Det låg en tryckande tystnad mellan oss, en osynlig mur av ord som aldrig sagts. Mina fingrar trummade lätt mot colaburken, ett nästan omedvetet tecken på min egen osäkerhet. Hans närvaro kändes plötsligt så annorlunda, tyngre. 

"Har ni nåt jobb på gång?"

Frågan hängde i luften ett tag innan han nickade frånvarande samtidigt som han bläddrade mellan kanalerna.

"Har du plats för en till?"

Han valde en skum serie om en detektiv som reste i tiden för att lösa olösta mysterier, så sjukt olikt honom, men jag höll mig från att poängtera det. Istället väntade jag på ett svar. Ett svar som aldrig kom.

"Marcus?"

"Slut på cash?"

"Va fan tror du?"

Han nickade lite och tog en klunk från ölen han tagit fram åt sig själv.  "Kolla med Jasper, det är han som drar i trådarna."

Hans nonchalans blev plötsligt för mycket. Jag hade räddat livet på honom, men trots det hade han hatat mig för vad jag är och gjort mitt liv till ett helvete. Ändå satt jag här, i hans lägenhet, och bad honom om hjälp. Fan, jag var en idiot som trott att allt mellan oss kunde raderas med ett par ord.

Illamåendet kom smygande, som en kall våg av verklighet som sköljde över mig. Jag kände hur maten i magen vände sig mot mig. Jag reste mig för att gå, men hans hand tog ett snabbt tag om min handled för att stoppa mig. Våra ögon möttes. "Ta soffan i natt. Du kan säkert slagga hos Jasper i morrn."

Det var det sämsta tack jag någonsin hört, men jag visste att det var allt jag skulle få. En del av mig ville skrika, men jag bet ihop och lät orden fastna i halsen.

"Det är lugnt," muttrade jag, vände mig om och gick mot dörren. "Jag kan sova i garaget."

"Sorin..."

Jag lät hans röst eka i bakhuvudet, men jag ville inte stanna. "Jag borde inte ha kommit hit från början," avbröt jag, mina ord tunga av frustration. Jag kände hur varje steg mot dörren kändes som en lättnad, jag hörde inte hemma här längre.

Jag skulle just öppna dörren när han stoppade mig igen. Jag trycktes mot det kalla träet i ytterdörren när hans kropp pressade sig mot min rygg. Hans händer sökte sig snabbt in under min tröja, och jag släppte ut en förvånad flämtning. Han tog det som en inbjudan att fortsätta. Mitt hjärta bultade hårt i bröstkorgen när hans läppar rörde sig längs min nacke, och jag fylldes av både längtan och förvirring.

Jag pressade handflatorna mot dörren och tryckte mig bakåt tills jag fick plats att vända mig om. Hans gröna ögon mötte mina, och plötsligt försvann allt annat omkring oss. Hans läppar hittade mina, och jag svarade hungrigt. En del av mig ville slita av honom kläderna på stället, samtidigt som jag visste att det var jävligt fel. Mina fingrar letade sig vant upp i hans hår, hans doft var så välbekant. Den kändes som hemma men samtidigt inte. Det fanns en tomhet där; han var inte Sam, men en gång hade han varit min trygghet—och det räckte.

Innan jag hann protestera lyfte han upp mig i sina armar, mina ben virade sig runt hans midja, armarna runt hans hals och ett ögonblick senare föll jag baklänges ner i sängen bland lakan jag mindes så väl. 

För ett ögonblick hjälpte han mig att glömma allt annat. Hans kropp var varm och trygg. Hans läppar mjuka och inbjudande och jag förlorade mig i känslan av att ha någon nära igen.