Måndag

09.07. Sam: Sorin vart är du?

09.10. Sam: Sorin?

09.15. Silvian: Vart fan har du dragit??

09.16. Silvian: Drog du hem? Behöver jag åka dit och släpa tillbaka dig hit?

09.20. Silvian: För fan Sorin. Svara för i helvete!!!!!

09.50. Sam: Kan du inte bara skriva att du är okej? Drog du hem?

10.05. Sam: Sorin?

23.45. Sam: Varför bad du mig inte att följa med?

Tisdag

02:17. Sam: Vi är på väg till Boston. Silvian är med oss.

03:07. Silvian: Sam mår skit. Hur mår du? Är du okej?

05:37. Silvian: Jag kommer att hitta dig. Du vet det. Och när jag gör det så kommer du följa med hem.

09.08. Sam: Sorin? Bara svara... är du okej? Jag ser att du har läst alla mina meddelanden...

15:08. Silvian: Sam svimmade. Han mår skit utan dig.

15.09. Silvian: Vad du än håller på med så är det jävligt själviskt.

15.10. Silvian: Jag fattar. Du tror att du räddar dem från farsan. Men du gör det bara värre nu.

15.11. Silvian: Bara svara honom att du är okej!

Jag läste igenom alla sms för sjunde gången innan jag slängde bort mobilen över en motorhuv. Sam verkade må mycket värre än jag. Hittills hade det bara varit lite huvudvärk.

Jag satt lutad mot en vägg av det slitna garaget, omgiven av ett kaos av stulna bilar. Det var som om jag hade hoppat tillbaka i tiden. Den dämpade belysningen gav ett smutsigt sken över en blandning av rostiga karosser, nypolerade sportbilar och övergivna delar som låg spridda på golvet som gamla drömmar.

Luften var tung av en blandning av olja, bensin och den skarpa lukten av rök. Rökpuffar från cigaretten i mungipan svävade upp mot taket, där de trängdes med damm och spindelnät. En gammal radio på en hylla i hörnet spelade svag musik som blandade sig med det sporadiska ljudet av droppande vatten från en trasig kran.

Väggarna var klädda med graffiti, konstverk som berättade om livet i Southie—slogans, tecken och bilder av människor som hade kämpat i gatornas mörker. En knarrande dörr ledde ut mot den dunkla bakgården, där ett par trasiga däck och en gammal kylare också fanns bland skräpet. I garage fanns en slags skönhet, en charm i det förfallna som gjorde att jag kände mig hemma. Det var en plats där jag kunde tänka, dra mig tillbaka från allt det som tryckte på, om så bara för en stund.

"Redo?"

Jag vände mig mot Jasper och nickade, drog in ett sista bloss från cigaretten innan jag slängde fimpen i en övergiven skurhink som svämmade över av stinkande, brunt vatten. Den råa lukten av ruttnande skräp fick mig att rynka på näsan. Han var den enda som inte hade ställt några frågor när jag kom tillbaka, medan de andra fortfarande var skeptiska och höll sig på avstånd, som om jag bar på en osynlig smitta.

Vi klev in i hans ombyggda Toyota Supra, en bil med en muskulös kaross och en glansig, metallisk färg som blänkte i det svaga ljuset från garaget. Jasper startade genast motorn som mullrade till liv. När han backade ut ur garaget började adrenalinet genast pumpa genom mig.

"Harrison Avenue?" frågade han medan han manövrerade bilen genom den trånga uppfarten.

Jag nickade, lutade armbågen mot den kalla, hårda bildörren och stirrade ut genom fönstret. Den slitna gatan, med sina gammalmodiga hus och spruckna trottoarer som var så bekanta för mig.

"Du är tystare än vanligt, killen," fortsatte han, hans ögon fast på vägen.

Jasper var runt tjugofem, äldre än de flesta av oss. Hans mörka hår var rufsigt, som om han just hade klivit upp, och några slingor föll ner över pannan. Hans svarta läderjacka satt tajt över hans breda axlar, den var en exakt kopia av min egen, men jag kunde inte låta bli att märka att den såg sjukt mycket bättre ut på honom. Jeansens slitningar och fransar vittnade om en livsstil som jag en gång varit en del av.

Jag kände hur orden krockade i bröstet. Vad fan skulle jag säga? "Bara nostalgisk," skämtade jag, och till min lättnad verkade han gå på min ursäkt.

Jasper sneglade på mig, en kort stund av tvekan i hans ögon innan han vände tillbaka sin uppmärksamhet mot vägen. Hans skratt var en bekväm påminnelse om vår vänskap, men bakom mitt skämt vilade en tyngd som jag inte kunde skaka av mig. Jag hade saknat det här stället, men det fanns en annan plats som också betydde något. Familjen Ackers hus.

Jag trängde genast bort tanken och fokuserade på allt som hände utanför bilen. Gatorna flöt förbi i en suddig blandning av färger och ljud; bilar som tutade, människor som hastade fram och tillbaka, och doften av grillad mat från ett gatustånd. Jag drog in luften, försökte fånga upp den livliga atmosfären, men ändå var jag oförmögen att släppa det som låg som en skugga över mig.

Det var som om världen utanför bilen fortsatte som vanligt, men jag kände mig som en åskådare i mitt eget liv, fast i en bubbla av tystnad. Jasper pratade om allt som hänt efter att jag dragit, men jag hörde knappt vad han sa. Jag nickade ibland för att ge sken av att jag lyssnade, men mina tankar vandrade bortom det han sa, försjunken i en längtan som drog mig åt ett annat håll.

"Dante och Alex gick ner sig som fan. Gina har börjat hänga med annat folk, och Timmy har knappt lämnat sin lägenhet på veckor. Jag har försökt hålla allt ihop, men det är svårt när ingen snackar längre." Han sneglade på mig innan han fortsatte. "Marcus har planer. Han gjorde en del förändringar efter att du drog. Pratar alltid om hur vi borde 'ta tillbaka gatorna' och sånt skit. Men det funkar inte så, och jag vet att många av oss saknar de gamla tiderna. Det var enklare då." Jasper tystnade en stund, som om han funderade på nästa ord. "Jag är fan glad att du är tillbaka, Sorin."

"Vet han om att jag är här?"

Jasper skakade på huvudet. "Har inte sett han på flera dar om jag ska vara ärlig."

Vi rullade in på den smala gatan och svängde in på parkeringen utanför pizzerian. Skylten ovanför blinkade svagt, två bokstäver var trasiga, och hela stället såg slitet ut i det bleka ljuset från gatlamporna. Det högg till i hjärtat. Jag hade så jävla många bra minnen härifrån.

Det var knappt några andra bilar här – bara en gammal pick-up och ett par motorcyklar som stod uppradade längs trottoaren, precis som alltid. Jasper parkerade, och motorn dog med ett dovt mullrande. En svag doft av bakad deg och vitlök sipprade ut från lokalen och blandades med röklukten från en askkopp som stod överfull bredvid dörren. Genom fönstren kunde jag skymta några av killarna där inne, lutade över bordet i dämpat ljus och djupt försjunkna i samtal. Hela platsen kändes tung av gamla minnen, som om luften var laddad med vad jag en gång varit del av och var på väg tillbaka in i.

"Redo?"

Jag drog ett djupt andetag, lutade huvudet tillbaka en sekund och samlade mig innan jag nickade. "Så redo man kan bli."

Där inne satt han. Marcus. Killen jag varit upp över öronen förälskad i en gång i tiden. Killen jag tagit en kula för.

Han satt vid hörnbordet, precis där han alltid brukade sitta, lutad bakåt med benen brett isär och armarna korsade över bröstet och en ölflaska i handen. Skuggan från en gammal neonskylt skar över hans ansikte, men jag kunde fortfarande urskilja det där skarpa draget i käken, skäggstubben, blicken som liksom såg rakt igenom en, men när ögonen föll på mig stelnade han till, överraskningen tydlig i varje drag. Flinet försvann och ersattes av en smalare, vaksam min, och handen som höll i flaskan spändes märkbart. Hans ögon gled över mig, nästan som om han inte riktigt trodde vad han såg, eller kanske som om han försökte minnas något bortglömt från ett annat liv.

Alla tystnade runt honom. Det var som om rummet höll andan.

Han reste sig långsamt, fortfarande med den där skeptiska, frågande blicken fastnaglad vid mig. Han hade förändrats sen sist, såg äldre och mer sliten ut, men den där eggen i hans ögon fanns fortfarande kvar, något som alltid haft en förmåga att ge han allt han ville ha. Han öppnade munnen som för att säga något men verkade sedan tveka, som om han letade efter orden men inte riktigt kunde få dem på plats.

Jasper lutade sig närmare mig och viskade ett lågt, "Lycka till," innan han gick mot bordet och gjorde de andra sällskap.

Jag nickade kort, drog fram cigarettpaketet, placerade en cigarett mellan läpparna och började rota efter tändaren i jackfickan.

"Sorin?" Tonen i hans röst var en spegling av hans ansiktsuttryck. Förvirringen var uppenbar. "Vad fan gör du här?"

Jag tände ciggen och drog in ett djupt halsbloss innan jag mötte hans gröna ögon. "Jag längtade hem," ljög jag och ryckte på axlarna.

Alla blickar var fastnaglade vid oss, och han grep snabbt tag i min arm för att dra mig mot dörren som jag just hade klivit in genom.

"Jag trodde att du fattade vinken, vampyrer är inte välkomna här!" Väste han när vi var ensamma.

"Jag skulle fan ha låtit dig dö," muttrade jag och vände ryggen åt honom och försökte ta mig ur hans grepp.

Han stelnade till och plötsligt såg jag en hint av dåligt samvete i hans ögon. En gång hade han älskat mig. En gång hade det varit han och jag mot världen. Han hade varit min frizon från pappa och familjen. Han hade fått mig att skratta. Lärt mig att livet var så mycket mer än bara läxor och måsten. Hans ögon, kalla men intensivt granskande, sökte efter något jag inte var redo att ge.

Skuggorna från den slitna neonskylten ovanför ingången kastade ett grönaktigt sken över oss, som om hela världen utanför stängts av och lämnat oss i en scen som bara vi förstod.

"Varför gjorde du det?" Hans fråga var lågmäld, nästan undvikande, men den brände. Jag höll blicken fäst på honom och drog ett djupt bloss och studerade röken som virvlade mellan oss innan jag svarade.

"Va fan tror du?" Fräste jag tillbaka och lutade mig mot den kalla tegelväggen. "Jag älskade dig. Du var fan mitt allt."

Han fuktade sina läppar, nickade knappt märkbart och släppte taget om min arm. Jag borstade genast av jackan, som om hans hand lämnat något orent, en slags smuts jag inte ville bära med mig.

"Varför sa du aldrig nåt?" Hans röst hade mjuknat, men något i hans blick var fortfarande vaksam.

Jag höll tillbaka ett bittert leende. "Tro vad du vill, men jag har ingen dödslängtan."

Han förstod direkt. "Din farsa?"

Jag nickade kort, vände mig om och räckte över cigaretten till honom, utan att säga mer. Marcus tog emot den utan att tveka, hans fingrar vidrörde mina, och en kall känsla svepte genom mig. Vi stod tysta ett tag, omgivna av ljuden från gatan runtomkring oss. Bilar som körde förbi med däckens gnissel mot asfalten, ljudet av skratt och skrik från några ungdomar längre ner på trottoaren, allt medan natten föll över oss som en tyst och tung filt.

"Varför är du här, Sorin?" Hans ögon var allvarliga, och jag kände hur det surrade av frågor mellan oss, obesvarade och oväntade. Jag tog ett djupt andetag och kände smaken av tobaksröken som blandades med den kalla nattluften.

"Jag har ingen annanstans att ta vägen."