Det gick inte att sova mer. Jag låg kvar i sängen, vände mig från sida till sida, men tankarna snurrade för snabbt för att jag skulle kunna somna om. Efter att ha lyssnat på Silvians kände jag mig som en gäst i mitt eget huvud, trängd av frågor och en gnagande rädsla för vad som väntade.

Tyler hade fått nog av tystnaden. Han reste sig upp och sträckte på sig som om han försökte mjuka upp sina stela muskler. "Jag är hungrig," muttrade han och gick mot dörren. Innan jag visste ordet av var han ute i korridoren, på väg till godisautomaten.

Jag slöt ögonen för en stund och försökte föreställa mig hur det skulle kännas att bara vara i ett rum utan oro, utan hot som hängde över oss. Men när Tyler kom tillbaka, med armarna fulla av diverse snacks och drickor, bröts den illusionen. Han hade lyckats fiska fram några påsar chips, en stor läsk och till och med en chokladkaka som såg betydligt mer tillfredsställande ut än jag kunde minnas att jag ätit på länge.

"Snacktime!" ropade han och dumpade sina fynd på det slitna golvet framför oss. Brian, som fortfarande var kvar i bäddsoffan, satte sig upp och sträckte sig efter en påse med sour skittles. Det kändes nästan som en av de där stunderna vi haft innan allt det här började, när livet kändes enkelt och vi bara var killar som hängde tillsammans.

"Okej, så vad gör vi nu?" sa Tyler och började öppna sin läsk. Han tog en klunk och lät bubblorna spraka i munnen, en tillfällig distraktion från de bekymmer som lurade i bakgrunden.

Silvian slog sig ner på golvet mittemot oss, hans uttryck allvarligt. Han började beskriva deras gamla område och jag kunde nästan se det framför mig. En blandning av nedgångna byggnader, rostiga staket och övergivna parker, en plats där ungdomar hade hittat gemenskap i allt det trasiga. "Sorin hängde med ett gäng som... ja, de hade ett rykte om sig. De ställde till med problem, snodde bilar och sånt," sa han och skakade på huvudet. "Det var inte precis en bra miljö."

Tystnaden som följde var tung, och jag kunde se hur minnena skavde hos Silvian. Hans ansikte var hårt, präglat av erfarenheter jag knappt kunde föreställa mig. "Han trodde han var osårbar, att han kunde göra vad han ville utan att tänka på konsekvenserna. Men vi lärde oss snart att allt kom med ett pris."

"Men de är inga riktiga hot," avbröt Tyler. "Vi kan hantera dem."

Silvian såg på honom med en skeptisk min. "De är mer komplicerade än så. De är inte bara tjuvar; de har också kontakter. Om de har fått reda på att han är tillbaka..." Han lät orden hänga i luften, som om han inte ville fullfölja tanken.

Brian sneglade på mig, som om han sökte bekräftelse. "Vad är vår plan? Ska vi konfrontera dem?"

Ett lugn tog över mig. Det var ingen idé att rusa in i något utan en plan. "Det kanske är bättre att vi tar reda på var Sorin är först," föreslog jag. "Innan vi kastar oss in i något vi inte är redo för."

Silvian nickade, hans allvarliga uttryck något mjukare. "Vi behöver en strategi. Vi kan inte bara springa in i det här utan att veta vad vi gör. Men vi måste vara försiktiga. Det finns mycket mer på spel än bara oss själva."

Jag kände hur vi alla började förstå tyngden av situationen vi befann oss i. Det här var mer än bara en sömnlös natt på ett motell; det var en resa in i det okända, där varje beslut kunde påverka Sorins öde och kanske till och med våra egna liv.

Jag tog fram mobilen för att se om han hade svarat, men hittade bara ett meddelande och missade samtal från mamma. Fan. Jag låste upp skärmen och läste igenom meddelandet. De var oroliga. Hon bad mig att komma hem.

Jag kommer hem när jag har hittat Sorin, svarade jag kort innan jag la tillbaka mobilen i fickan.

"Vi vilar en stund," mumlade Silvian och tog ena sidan i bäddsoffan. "Sen drar vi till Southie."

Solen stod högt på himlen när vi satte våra steg på Southies slitna trottoarer. Trots att solen sken klart, dämpades värmen av den bris som svepte in från havet. Det var en udda kontrast; för trots ljuset som lyste upp gatan kändes atmosfären tung, nästan laddad.

Jag såg mig omkring, omgiven av en blandning av gammalt och nytt. De slitna byggnaderna, många med bleknade färger och graffiti som berättade historier om glömda drömmar, stod som monument över ett förflutet som var både vackert och sorgligt. Däck som en gång hade rullat över dessa gator hade lämnat spår på slitna asfaltytor. Vi passerade rostiga staket, och jag kunde nästan höra ekot av ungdomar som skrattade och skrek när de sprang förbi.

Tyler gick bredvid mig, hans blick fokuserad på en av de större byggnaderna. "Känns som en spökstad," muttrade han och nickade mot en gammal affär som nu stod övergiven.

Silvian gick med ett mer självsäkert steg, det var tydligt att han var hemma i sin egen stad. Han stannade vid en hörna och betraktade en gammal park med en kritisk blick. Bänkarna var trasiga, och lekplatsens färgglada utrustning var täckt av rost. "Det är alltid samma sak," sa han med en snett leende. "Ungdomar som inte vet bättre och ställen som ger dem utrymme att växa upp fel."

Vi följde honom när han pekade mot en liten kiosk som fortfarande verkade ha liv kvar. "Vi kollar där." Det var inte en fråga, utan en befallning, och av någon anledning kände jag mig lite tryggare med Silvian i ledningen.

Kiosken var smutsig, nästan kväljande. De stora glasfönstren täcktes av gamla fläckar, fingeravtryck och slitna reklamblad och löpsedlar från en annan tid. Dörren gnisslade illa när vi gick in, luften var tung av unken tobaksrök, sur mjölk och spillt kaffe. Bakom disken stod en ovårdad man med misstänksamma ögon, klädd i en skitig skjorta som hade sett bättre dagar och en urblekt logga skymtades på bröstfickan. Hans slitna blå byxor, nötta vid knäna och fläckade av något oidentifierbart, stack ut som smala pinnar under en kulformad mage.

Brian, med sitt glada leende och naiva attityd, gick genast fram till disken med ett brett leende. Han var sekunder från att sätta ner handen på disken innan han ångrade sig. "Tjena, vi letar efter information om... ja, lite av varje," sa han, och hans röst var avslappnad, men jag kunde se hur hans ögon skannade rummet.

Hyllorna kändes provisoriska och nästan överfulla med en blandning av varor som såg ut att ha stått där alldeles för länge. Rad efter rad av dammiga chipspåsar, gamla chokladkakor vars förpackningar hade börjat blekna, och ett urval av färgglada energidrycker trängdes högst upp. Några repiga plastlådor innehöll något färgglatt blandat med tidningar med gulnade sidor, spridda huller om buller. Bakom disken fanns en rad cigarettpaket, många med skrynklade kanter, och små flaskor sprit i miniformat som staplades slarvigt intill. Allt kändes osammanhängande, som om varorna bara slängts ut för att fylla upp utrymmet.

Den gamle mannen skrockade och visade upp ett glest gulbrunt leende samtidigt som han skakade på huvudet. "Långt hemifrån pojkar?"

Brian skruvade olustigt på sig och kastade ett öga mot oss. Men gubben fortsatte innan någon hann säga något.

"Information kostar, pojkar. Här i Southie är det bäst att hålla sig för sig själv," fortsatte han och spritlukten från andedräkten kändes ända bort till mig.

Silvian suckade och klev fram, hans hållning var självsäker och han kändes plötsligt annorlunda. Kall och hård. "Lyssna. Har du sett en kille som liknar mig? Min tvilling," sa han, och hans röst hade en skarp ton som fick mannen att höja på ögonbrynen.

Jag kände hur spänningen i rummet växte. Det var tydligt att Silvian kände till spelreglerna, att han visste hur man fick folk att lyssna. Tyler tog ett steg fram, men jag kunde se hur Silvian hade fångat den gamle mannens intresse.

Mannen sneglade på oss, en glimt av girighet lyste i hans rödsprängda ögon. "Om jag har det, hur mycket är informationen värd, sockertopp?" Frågade han och lutade sig fram över disken. "Jag har mina kontakter, men de kan kosta," sa han, och jag kunde höra hur hans röst försökte verka mer självsäker än vad den egentligen var. Han visste nog inte mer än vi, men han ville att vi skulle tro att han gjorde det.

Brian höjde ett ögonbryn och sneglade mot Silvian. Vi hade inte mycket cash på oss och frågan var om det var värt att lägga ett enda öre på idioten bakom disken.

Gubben sneglade mot oss, hans ansikte skrynklades i ett lurigt leende. "Jag vet folk som känner folk, men det kostar att hålla tyst om affärerna här. Ni inte är de första som kommer hit för att ställa frågor."

Tyler fnös och sänkte rösten. "Så han fiskar efter våra pengar utan att faktiskt veta något? Låter som en bra affärsmodell."

Gubben blev tyst ett ögonblick, och jag såg hur hans självsäkerhet vacklade. Silvian sneglade på oss och nickade mot dörren. Det var dags att gå.

Jag kunde känna hur den tysta spänningen släppte när vi lämnade kiosken, men en olustig känsla dröjde sig kvar.

Tyler drog in ett djupt andetag och sträckte på sig när vi ställde oss utanför. "Där ser man," sa han och skrattade lätt, men jag såg hur frustrationen fortfarande gnagde på honom. "Han spelar spelet, men utan att ha några kort på handen."

Silvian drog sina läppar i ett snett leende. "Det finns andra," sa han och tog upp mobilen. "Jag vet ett ställe, men då får ni hålla er i bakgrunden. Okej?"

Alla nickade motvilligt, men ingen sa emot honom.

Gatorna i Southie blev mer och mer livliga ju senare det blev. Gamla byggnader lutade sig mot varandra som tysta vittnen till allt som hänt där. Jag kände hur gruppens energi påverkade mig; trots den nedslående interaktionen med gubben, kändes det bra att vara ute, att röra mig framåt. Tillsammans.

Vi började gå längs de smala trottoarerna, omgivna av graffiti och gatukonst som verkade finnas där för att påminna oss om att vi var i en del av staden där reglerna var annorlunda. Silvian ledde vägen med ett tydligt syfte, som om han visste exakt vart han skulle gå, medan Brian och Tyler diskret diskuterade vad vi skulle göra härnäst.

Jag deltog i deras samtal men kände mig fortfarande avskärmad. Jag var uppfylld av egna tankar och gick med lugna steg bakom de andra—tills min kropp plötsligt protesterade. Ett hugg av smärta fick mig att stappla fram till en klistermärksprydd lyktstolpe. När jag greppade det kalla stålet kände jag hur svetten trängde fram genom varje por.

"Sam!" Tylers röst ekade som på avstånd, dämpad och svår att greppa när världen omkring mig började mörkna. Känslan av marken försvann under mig, och sekunden efter föll jag, tyngdlös, ner mot den hårda trottoaren.