Fötterna rörde sig bort från allt liv och rörelse. Bakom idrottshallen bredde en ödslig plats ut sig, undangömd från skolans hektiska aktivitet. Marken var täckt av spruckna betongplattor och överväxta buskar, där små grässtrån kämpade sig upp genom springorna. En trasig basketkorg hängde snett på väggen, bortglömd och ensam som en minnesmärke från en svunnen tid. Det fanns inga elever i sikte, bara ekot från gympasalen långt där inne, knappt hörbart genom de tjocka väggarna.

Jag hade gått dit för att jag behövde en stund för mig själv och rensa tankarna. Men jag var inte själv särskilt länge. Jag kände hans närvaro direkt. Jag visste att det var han, luften vibrerade på ett särskilt sätt när han var i närheten och det fick min kropp att reagera på tusentals olika sätt.

"Vad vill du?"

Han skrattade till, "säger killen som har stirrat på mig hela dagen. Vad fan vill du?"

Jag vände mig långsamt om, tryckte händerna i fickorna och mötte blicken hos killen med skinnjackan. Den nonchalanta attityden var borta och det fanns en nästan hotfull ton i hans röst.

Jag fuktade läpparna och nickade lite. "Vi är inte vana med främlingar bara. Det är inget personligt."

"Säkert," flinade han.

Ilskan slog till som en våg, snabbt och oväntat, och jag kände hur den bubblade upp inom mig, så stark att den nästan överrumplade mig. Jag försökte hålla den i schack, trycka ner den där den hörde hemma, men det var som om varje nerv i kroppen skrek åt mig att göra något. Bli arg. Slå tillbaka. Men jag visste att jag inte fick ge efter.

Jag drog ett djupt andetag och slöt händerna hårt i fickorna, knogarna vitnade. "Det är inget personligt," upprepade jag, fast nu med mer ansträngd röst.

Han lutade sig mot väggen bakom idrottshallen, ett litet flin lekte i mungipan när han långsamt tände en ny cigarett. Rök virvlade upp i luften, den söta, metalliska lukten blandade sig med den kalla höstluften. Han drog ett djupt bloss, som om han hade all tid i världen, och blåste ut röken långsamt, medvetet mot mitt håll. Hans ögon lyste till av något jag inte kunde tolka – kanske njutning, kanske ren skadeglädje.

"Du verkar inte övertygad, Acker," sa han med en röst som var lika slö som hans hållning. "Vad är du ute efter?"

Jag försökte låta hans ord rinna av mig, men varje gång han öppnade munnen kändes det som om han slog en osynlig hammare mot min självbehärskning. Jag ville inget annat än att slå honom på käften. Pulsen bankade hårt i öronen, en låg dov trumma som ökade i takt med min frustration. Mina varulvssinnen spetsades som om de förberedde sig för strid. Det var instinkt, men jag kämpade för att hålla den i schack.

Han slängde den nästan orörda cigaretten på marken och krossade den långsamt med foten, som om han ville dra ut på varje sekund. "Du och jag... vi är inte så olika," sa han och tittade upp på mig med det där irriterande flinet igen. "Båda är... lite... annorlunda. Men skillnaden är att jag trivs med det. Du verkar... plågas."

Hans ord var som bensin på elden, och ilskan jag försökte trycka ner bröt nästan igenom. Jag kände hur fingrarna ryckte i fickorna, ville slå, ville agera. Men jag var tvungen att hålla mig i kontroll. Det här var precis vad han ville. Han ville trigga mig, ville att jag skulle förlora det. Och jag vägrade ge honom den tillfredsställelsen.

"Du vet inte ett skit om mig," väste jag till slut, tvingade fram orden mellan sammanbitna tänder.

Han ryckte på axlarna, som om han inte brydde sig. "Kanske inte," sa han nonchalant, men med en mörk underton som kröp under skinnet på mig. "Men jag ser det i dina ögon. Du är en tickande bomb, Sam. Frågan är bara när du tänker explodera."

"Hur fan vet du vad jag heter?" Min röst lät hårdare än jag hade tänkt, men irritationen hade byggts upp till bristningsgränsen. Hans nonchalans skar genom min redan sköra fasad som en kniv genom smör.

Han himlade med ögonen, hans hållning avslappnad som om det hela bara var ett skämt för honom. "Jag lyssnar på lektionerna, till skillnad från dig," sa han med ett hånflin, som om jag var en snorunge som ställt en dum fråga.

Orden träffade mig som en knytnäve i magen. Jag svalde den lilla saliv jag hade kvar i min torra strupe, mina fingrar knöt sig hårdare i fickorna. För ett ögonblick var jag fast i hans blick igen, den där nedlåtande, självsäkra blicken som såg rakt igenom mig. Det fick min ilska att koka upp igen, men det var något annat där också – något jag knappt kunde sätta ord på. Något som gjorde att jag kände mig... liten.

Jag tvingade mig att ta ett steg bakåt, men varje fiber i min kropp skrek åt mig att stanna kvar och slåss. Att vända ryggen åt honom kändes som att vända ryggen åt en fiende – något man aldrig gör. Men jag gjorde det ändå. Jag behövde gå innan jag gjorde något dumt. Det var inte bara ilska som malde inom mig, det var en hel jävla storm av känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera. I hans närhet var det som om något skavde på ett sätt jag inte kunde ignorera. Han visste precis vad han skulle säga och han hade satt fingret på något som träffade djupt. För första gången på länge kände jag mig inte som den jag alltid hade varit. Jag var Alfans son, varulvens arvtagare, den som alla såg upp till och respekterade. Jag var van vid att ha kontrollen, att alltid vara den som höll huvudet högt och tog plats. Men nu... med de här jävla vampyrerna i skolan, kändes det som om hela världen hade vänt sig upp och ner. Tvillingarna med sin naturliga mystiska charm – alla jävlar flockades runt dem, som om de var stjärnorna vi andra bara kretsade kring. Och det värsta var att de inte ens brydde sig om det. De verkade inte vilja ha uppmärksamheten, men de fick den ändå. Som om de hade en naturlig dragningskraft jag inte kunde tävla mot.

Och jag? Jag var inget i jämförelse. Bara en kille som förlorade fotfästet medan världen omkring mig förändrades.

"Ta det lugnt, jag bits inte!" Hans röst ekade genom den tomma ytan bakom idrottshallen, och jag stannade ofrivilligt upp. Orden hängde kvar i luften som en utmaning, och jag visste att han försökte trigga mig igen. "Jag kom för att kolla vad du egentligen vill," fortsatte han, och jag hörde hur han tog några steg närmare. "Dina blickar idag... de var svåra att läsa. Är det krig eller kärlek du är ute efter?"

Hans hånfulla ton var omöjlig att missa, som om han skrattade åt något bara han förstod. Men det var något annat där också, något nytt som fick mig att rynka pannan – en antydan till osäkerhet. Det låg något i hans röst, som om han inte var helt säker på vad han själv höll på med. Det var ovanligt för honom, och det satte igång en ny ström av frågor i mitt huvud. Var det ett spel? Hade han fått instruktioner från någon annan vampyr, kanske någon högre upp i hierarkin, för att kolla läget? Testa mig?

Jag vände mig långsamt om, stirrade på honom utan att säga något, försökte läsa av hans kroppsspråk. Skinnjackan satt slarvigt över hans axlar, hans ena hand vilade nonchalant i fickan medan han sneglade på mig med ett självsäkert leende som inte nådde ögonen. Det där leendet som alltid fick det att klia under huden på mig, som om han visste något jag inte visste.

Min ilska låg precis under ytan, bubblade upp, och jag kämpade för att hålla den nere. Hans ord skar djupt, och jag visste att han försökte få mig att tappa kontrollen. Han var skicklig på det, på att hitta de rätta knapparna att trycka på. Men varför? Var det verkligen bara ett spel för honom, eller var det något mer?

"Är du här på någon annans order?" frågade jag, min röst var låg men jag kunde inte dölja den ilskna undertonen.

Han flinade igen, men jag såg hur hans blick flackade för en sekund, som om han funderade på vad han skulle säga. "Order? Fan, Acker, tror du verkligen jag tar order från någon?" Han tog ett steg närmare och hans leende försvann, ersatt av något mörkare, något mer intensivt. "Jag gör som jag vill. Och just nu är jag här för att du har nåt jävla problem med oss, eller hur?"

Min käke spändes. Klart som fan att jag hade problem med dem – de var vampyrer, farliga, oförutsägbara. Men det var mer än så. Jag visste att något stort var på gång, att deras ankomst inte var en slump. Och här stod han nu, och försökte få mig att vackla, för att se hur långt jag skulle gå?

"Vad fan vill du egentligen?" frågade jag, mer frustrerat än jag hade tänkt.

Hans leende återvände, men det fanns ingen värme där, bara kyla. "Ha inte så höga tankar om dig själv Sammy, jag är bara här för att se vad som händer när du tappar kontrollen."