Vi satt tysta i en av båsen längst bak i dinern, där den slitna plastklädseln knarrade varje gång någon av oss rörde sig. Doften av stekt bacon och kaffe låg tung i luften, en doft som borde ha fått mig att slappna av. Men inget kändes normalt.

Jag satt ihopkrupen med armbågarna pressade mot bordet och händerna omslutna runt en kall kopp kaffe. Kylan från porslinet spred sig genom mina fingrar, som redan skakade, och jag insåg att jag knappt kunde hålla dem stilla. Länken till Sorin hade börjat lugna sig, men den hade lämnat mig tom, som om någon vridit ur mig som en trasa. Kallsvetten pärlade fortfarande längs ryggen och i pannan, trots att jag dragit av mig jackan för att försöka svalka mig.

Tyler kastade en snabb blick på mig över sin halvätna pannkaka, som om han försökte avgöra om han borde säga något. Brian, som satt mittemot, verkade mer fokuserad på att skära upp sina ägg noggrant, bit för bit, och undvek att titta på mig helt och hållet.

"Han kommer snart," mumlade jag, mest för mig själv men också för att fylla tomrummet. Jag ville tro det, att Silvian var okej och bara tog sin tid där ute. Vi hade varit i Boston i bara några timmar, och ändå kändes det som om allt redan hade hunnit skakas om.

"Du mår inte så bra, va?" Tyler viskade, som om han var rädd att de andra gästerna skulle höra.

Jag tog ett djupt andetag och skakade på huvudet. "Det går över," svarade jag, trots att min röst lät skör och ihålig, nästan som om jag försökte övertyga mig själv mer än honom.

Brian stannade upp och tittade på mig för första gången. "Sam, om du behöver vila, kan vi hitta något motell. Det är inte hela världen."

Jag ville nicka, ville bara lägga mig ner någonstans och blunda en stund, men tanken på att stanna och vänta på att pappa kanske skulle hitta oss var nog för att hålla mig på helspänn. "Vi är okej här. Vi väntar på Silvian," sa jag, nästan som en påminnelse till oss alla.

När dörren till dinern öppnades, flackade min blick snabbt dit, hjärtat rusande igen. Men det var inte Silvian. Skakningarna började sakta avta, men jag kunde fortfarande känna pappas röst i bakhuvudet, ekande som en avlägsen storm.

"Och hur fan ska han få tag på den där Marcus? Och varför skulle Sorin dra till sitt ex? Jag fattar inte planen, killar," muttrade Tyler med en rynka i pannan innan han stoppade de sista bitarna av sin pannkaka i munnen.

Jag såg på honom och försökte hitta orden, men allt kändes som ett stort kaos i huvudet. "Jag vet inte... men det här är Silvians hemstad, hans idé. Om nån har koll, så är det han," svarade jag, även om jag inte var helt säker på det själv. Silvian hade knappt sagt något om detaljerna, bara dragit iväg efter att ha försäkrat oss om att han skulle fixa allt.

Brian sköt undan sin tallrik och lutade sig fram, blicken vaksam. "Men om Marcus nu är Sorins ex... varför skulle han hjälpa oss?"

Jag tvekade, famlade efter något slags svar som kunde lugna dem. "Ingen aning. Han kanske vet nåt användbart?"

Tyler suckade och lutade sig tillbaka. "Jaha, så vi väntar på att Silvian ska övertyga hans brorsas ex som förmodligen hatar honom. Perfekt." Sarkasmen i hans röst var lika tung som luften mellan oss.

Jag försökte le lite, men leendet nådde inte riktigt ögonen. "Vi har inget annat val än att lita på honom. Silvian fixar det."

Jag kände en blandning av lättnad och motvilja när Tyler och Brian till slut lyckades övertyga mig att dra till ett motell. Vi behövde vila, och sanningen var att jag knappt kunde hålla ögonen öppna längre.

Att köra genom Boston tidigt på morgonen, när gatorna fortfarande låg i ett dämpat, grått ljus, gav mig en märklig känsla av att vi inte hörde hemma här. Staden verkade kall och avvisande, som om den visste att vi inte var mer än några små, vilsna tonåringar på jakt efter svar vi kanske aldrig skulle hitta.

Skyskraporna reste sig som massiva mörka pelare runt oss, och trots att många av deras fönster ännu var släckta, fick de mig att känna mig obetydlig. Varenda byggnad, varenda gatuskylt, och till och med de få tidiga morgonmänniskorna som rörde sig genom staden, verkade höra till en helt annan värld. En värld där vi inte hade någon plats. De knallade runt med sina takeaway-kaffekoppar och tomma blickar, som om ingenting skulle kunna rubba deras morgonrutin, medan vi gled fram som skuggor.

"Kolla," sa Brian och nickade mot en grupp hemlösa som samlats kring en rostig tunna där lågorna brann svagt. Jag såg dit och kände en klump i magen. Boston var lika långt från Stowe som en annan planet. Här fanns ingen trygghet, inga bekanta ansikten som kunde erbjuda en varm kopp te eller en mjuk säng. Bara kyla och stenhårda väggar. Plötsligt började jag förstå mer och mer om Sorin och Silvians uppväxt.

Vi svängde in på en smal gata som kantades av slitna butiker och gamla tegelhus. Vid sidan av vägen låg motellet—ett sjaskigt ställe med en blinkande neonljusskylt där bara hälften av bokstäverna fungerade. "VACAN Y" stod det, de andra bokstäverna blinkade orytmiskt och kastade ett sjukligt grönt ljus över byggnadens fasad. Fönstren var små och täckta av tunga gardiner, och jag kunde inte låta bli att undra hur många andra lika vilsna personer som hade passerat igenom här.

Vi parkerade bilen och satt kvar en stund, bara stirrade ut genom fönstret. En kall vind drog genom parkeringsplatsen, och det låg en känsla av ensamhet i luften, som om hela världen glömt bort oss.

"Vi är mitt i en jäkla storstad," mumlade Tyler bredvid mig, och han lät lika förlorad som jag kände mig. "Och ändå... känns det som vi är de enda som är här."

Brian nickade tyst och drog upp dragkedjan på sin jacka. "Det är väl så här det känns att vara en i mängden."

Jag sa inget, men hans ord satt kvar hos mig. När vi klättrade ur bilen och gick mot motellets dörr, kunde jag inte skaka av mig känslan av hur små vi var, som tre pyttesmå prickar i en stad som knappast ens skulle märka om vi försvann.

Motellrummet var så långt ifrån hemtrevligt som man kunde komma. Väggarna var täckta av gulblekta tapeter som en gång kanske haft en blommig design men nu mest såg ut som ett suddigt, urtvättat mönster. Den tunna heltäckningsmattan var mörkbrun med fläckar som ingen av oss ville veta mer om. När jag rörde tårna mot golvet kändes det nästan fuktigt, som om det aldrig riktigt torkat efter senaste städningen, om det ens hade blivit städat.

En ensam lampa i taket kastade ett kallt, gulaktigt ljus över rummet, som knappt nådde de mörka hörnen. Vid ena väggen stod en liten TV med tjock skärm, intryckt i ett träskåp som nog hade sett bättre dagar. Den var avstängd, men jag fick en känsla av att bilden skulle flimra oskarpt om vi försökte sätta på den.

Det fanns två enkelsängar och en bäddsoffa med skrynkliga, gråa täcken som såg ut att ha varit med ett tag. Under täckena var madrasserna tunna, och när vi lagt oss märkte vi att varje rörelse fick de knarrande spiralfjädrarna att ge ifrån sig en obehaglig, gnisslande symfoni. Bredvid sängarna stod ett litet nattduksbord där en ensam, gammal digital väckarklocka visade tiden med röda, flimrande siffror.

Badrumsdörren stod på glänt, och inifrån kunde vi se ett flagnande kakelgolv och en rostig vask som droppade då och då. Det enda fönstret i rummet vette mot parkeringen utanför, där den blinkande neonskylten från motellets entré kastade ett blekt, grönt sken in i rummet.

Vi var alla för trötta för att bry oss om detaljerna, men det var svårt att ignorera hur rummet kändes. Det var som att varje kvadratmeter, varje möbel, varje skugga hade sett sina egna hemligheter, hemligheter som aldrig skulle komma fram i ljuset.

Vi hade knappt hunnit sjunka ner i drömlös sömn innan tre försiktiga knackningar hördes från dörren. Jag låg kvar en sekund, förvirrad och halvvaken, innan jag såg Brian sakta resa sig från bäddsoffan. Han suckade djupt och gnuggade sig i ögonen, tydligt motvillig att ge upp de få timmar av vila han fått. Med tunga steg gick han till dörren och gläntade försiktigt på den.

Silvian stod där i dörröppningen, och trots morgonens kalla blå ljus såg han märkbart lugnare ut än när vi sett honom sist. Skuggan av ett leende vilade på hans läppar när han mötte Brians trötta blick.

"Jag fick meddelandet. Trevligt ställe," flinade han och såg sig om i rummet.

Brian öppnade dörren helt och nickade för att visa att Silvian kunde komma in. Tyler och jag satt redan upp i sängarna, fortfarande halvt insvepta i täckena. Tröttheten drog i våra ögon, men Silvians närvaro fyllde rummet med en märklig energi, en känsla av att vi snart skulle få svar på åtminstone några av våra frågor.

Jag drog ett djupt andetag och såg på Silvian. "Vad hände?"

Han stängde dörren bakom sig och lutade sig mot väggen, korsade armarna över bröstet. Hans blick var stadig, allvarlig, men det låg något annat där också—en lättnad, kanske.

"Jag fick tag på en snubbe som känner Marcus," sa han enkelt, men orden bar en tyngd som fick oss alla att hålla andan. "Han har hört rykten."

Vi stirrade på Silvian, alla lika spänt väntande. Hans ord hängde i luften som osynliga trådar, varje mening lika skör som viktig. Det lilla leendet från dörröppningen hade försvunnit, och istället såg han på oss med en allvarlig blick, som om han redan förstod vad vi tänkte och skulle säga, men ändå höll tillbaka en del av sanningen.

"Vilka rykten?" frågade Tyler med låg röst och drog täcket tätare omkring sig, som om det kunde skydda honom från vad som än skulle komma.

Silvian släppte ut ett kort andetag, kanske ett försök att samla sina tankar. "Att han har synts till i våra gamla kvarter."

"Det var rätt vagt?"

"Så vad gör vi? Drar vi dit?"

Silvian ignorerade Brian och Tylers frågor och fortsatte, "problemet är att vi kan inte lita på informationen. De är livrädda för både mig och Sorin och vill inte ha ett skit med oss att göra." Silvian släppte blicken från mig och såg istället ner på golvet, som om han behövde en sekund för att formulera orden. "Marcus och Sorin har en historia," sa han sakta. "En historia som gör allt mer komplicerat."

Jag nickade lite, "jag vet. Han har berättat allt."

Silvian såg plötsligt förvånad ut. Som om det var otänkbart att Sorin skulle öppna sig för någon. Han höjde ett ögonbryn, och hans förvåning övergick till något mer vaksamt. Som om han försökte läsa mig, försökte förstå hur mycket Sorin verkligen hade sagt. Jag kunde se att han kämpade med tanken på att Sorin, hans bror, hade valt att dela något så personligt med mig—något som förmodligen låg dolt bakom lager av hemligheter och ouppklarade känslor.

"Allt?" upprepade han långsamt, som för att försäkra sig om att han hört rätt.

Jag nickade, kände att mitt hjärta slog lite snabbare. "Allt," svarade jag, med en tyngd i rösten som jag hoppades kunde visa Silvian att jag menade det. Jag ville att han skulle förstå att vad Sorin och jag delat inte bara var ytligt, att jag var här för att stanna, vad som än skulle komma.

En kort stund var det som om Silvian såg mig på riktigt, som om han försökte avgöra om jag verkligen var en person att lita på i allt det här. Hans ansikte mjuknade en aning, och han såg ut att acceptera det—åtminstone för stunden.

"Då förstår du vad vi står inför," sa han tyst. Han drog handen genom håret och tog ett djupt andetag, nästan som om han själv behövde samla styrka för att fortsätta. "De vet vad jag är, och de kommer misstänka att ni är något liknande. Det finns folk här som jagar såna som oss."

Brian och Tyler utbytte en snabb blick. Jag såg hur de försökte dölja sin oro, men deras frågande blickar riktades återigen mot Silvian, som om de försökte förstå vad vi egentligen dragit in dem i.

"Så... vad gör vi nu?" frågade jag, kände hur orden vägde tungt när de lämnade mina läppar.

"Ring honom, skicka ett meddelande och berätta att du är här. Allt för att få honom att komma till oss istället."