Det var dagen efter Halloween. Vi hade spenderat kvällen hos Tyler och trots att vi haft en grym kväll ihop alla fem så saknade jag att få vara själv med min pojkvän. För visst var han väl det nu? Det fanns fortfarande en osäkerhet kring oss. Vi var bundna att vara tillsammans och ibland kändes det fortfarande som att vi inte hade ett val.

Jag satt på min säng, en svag doft av vanilj och kanel svävade i rummet, från ljusen jag hade tänt. Det var som om hela världen utanför min dörr hade stannat, och jag kunde nästan höra mitt eget hjärta slå i takt med tiden som sakta flöt fram. Var det för mycket? Borde jag släcka dem?

Han visste att jag hade planerat något, och jag kände hur fjärilarna började fladdra i magen vid tanken på en första dejt med honom. Att gå på resturang eller bio hade känts för kliché, dessutom behövde vi hålla oss hemma. Men plötsligt kändes mina planer för enkla. Men huvudsaken var väl att vi gjorde något tillsammans? Det var något med honom som fick världen att kännas ljusare, som om jag kunde andas ut och släppa alla mina bekymmer när han var nära. Jag satte mig på sängen och drog in ett djupt andetag, nervös men förväntansfull.

Nervositeten tog över och jag började rätta till kuddarna bakom mig, som om jag förberedde något magiskt. Jag ville att allt skulle vara perfekt – jag ville att Sorin skulle se mig som jag verkligen var, inte bara som killen han var tvingad att umgås med. Jag kunde inte låta bli att hoppas på något mer, något som skulle få oss att komma närmare varandra.

Jag kollade klockan igen. Tiden gick så jävla långsamt. Jag reste mig för att plocka undan lite kläder som låg utspridda på golvet, och mitt hjärta slog snabbare vid varje ljud från nedervåningen.

Det var nu eller aldrig. Jag försökte dämpa min nervositet, och fokusera på känslorna som växte i mig varje gång Sorin var i närheten. Jag hade ingen aning om hur han skulle reagera, men jag var beredd att ta risken.

Det knackade lätt på dörren, och jag kände hur mitt hjärta hoppade till. "Kom in," ropade jag, och dörren gled långsamt upp. Sorin stod där i dörröppningen, hans silhuett mot det svaga ljuset från hallen. Han hade på sig sin vanliga svarta jacka, men det var hans leende som verkligen fick mig att smälta. Det var ett leende som var både varmt och hemlighetsfullt.

"Är jag sen?" frågade han med en lätt road ton, som om han kände av min otålighet. Jag skakade på huvudet, och han klev in i rummet, stängde dörren bakom sig.

Mitt hjärta slog hårdare i bröstet. Så hårt att han förmodligen hörde det. "Är du hungrig?" Frågade jag och pekade mot nattduksbordet där jag hade ställt fram lite chips och ett par läskburkar. Sorin satte sig på kanten av min säng, så nära att jag kunde känna värmen från hans kropp. Jag försökte spela lugn, men mina händer skakade av nervositet.

Mina ögon fastnade på den rosa tungan som snabbt gled över de roade läpparna innan han tog en hand chips ur skålen. "Jag fastnade i köket... har du väntat länge?" Han lutade sig framåt, och jag kände hur hjärtat slog snabbare. Hans ögon var djupa och intensiva, och jag ville bara sjunka in i dem.

Innan jag hann svara, reste han sig och gick mot fönstret. "Din farsa... jag menar Alfa, han tänkte fixa med uthuset på tomten. Så att det blir typ en lägenhet."

Jag nickade. "Han sa nåt om det igår."

"Med två sovrum. Ett till Silvian."

"Känns... känns det okej?" Frågade jag med en hint av tvekan i rösten.

Han nickade lite. "Du fattar inte hur mycket det betyder för mig, att jag får bo här." Jag följde efter honom, och när jag stod bredvid honom, var det som att hela världen försvann.

"Men är det vad du vill?"

Sorin vände sig mot mig, och vi stod där, nära, som om ingenting annat existerade. Jag såg hur hans ögon lyste, och jag kunde känna hur en värme spred sig i bröstet.

"Om jag vill dra någon annanstans en dag, upptäcka världen eller nån sån skit, skulle du följa med mig?" Frågade han plötsligt.

"Vart som helst," svarade jag snabbt. Så snabbt att han skrattade till.

Mina kinder hettade, och jag vände bort blicken för att dölja mitt leende. Men det var svårt att förneka den kittlande känslan av att vara nära honom, att känna hans närvaro, som en trygghet jag aldrig ville vara utan.

"Du är full av överraskningar Sam."

Nervöst drog jag honom närmare och mina händer letade sig in under kläderna och hittade sin plats precis ovanför byxlinningen. Vi hade sovit bredvid varandra i flera dagar. Att ha honom nära kändes naturligt, men vi hade aldrig gått längre än en puss här och där. Sorin reagerade precis som om han kunde läsa mina tankar. Leendet han gav mig fick hjärtat att dunka hårdare i bröstet. Hans händer letade sig in bakom min nacke och han tog ett steg närmre tills våra kroppar var tryckta tätt mot varandra. Våra läppar möttes och jag slutade att andas när den varma tungan bad om att få nudda min.

Plötsligt var det som om en blandning av tonårshormoner och kraften från länken tog över. Vi kämpade med kläder, bälten och knappar tills vi fumlande föll ner på sängen, flämtande och fulla av skratt.

"Vi kanske ska ta det lite lugnt?"

Jag drog hans halvnakna kropp närmare mig och nickade mot hans bara hud. Plötsligt kändes det inte lika bråttom. "Har du..?"

Han nickade. "Du?"

"Jag har haft flickvänner..."

"Men aldrig med-..?"

"Nope."

Han nickade tyst och hans fingrar letade sig upp i mitt hår. "Vi kan vänta."

Vårt samtal flöt på naturligt efter det, som om det inte fanns några hemligheter kvar mellan oss, bara en lugn öppenhet som fyllde rummet. Vi pratade om allt och inget—gamla pojk och flickvänner, drömmar, till och med fåniga barndomsminnen. Hans leende, så där halvt undangömt men ändå så tydligt, fick mig att slappna av på ett sätt jag sällan gjort.

Hans ögon drogs plötsligt mot affischerna på väggen, "är det din dröm? Att bli en av dem? Spela i NHL?"

Jag ryckte på axlarna där jag låg på rygg i sängen. Sorin satt vid fotändan med chipsskålen i knät. Filmen han valt var nästan slut, men vi hade inte engagerat oss så mycket i handlingen. "En gång var det nog det."

"Men inte längre?"

Jag suckade och satte mig upp. "När pappa och Gordon blir gamla så är det jag och Tyler som tar över flocken."

Sorin lyfte ett ögonbryn. "Men om ni inte vill det?"

"Det är inget jag har tänkt på. Jag har vetat det sen jag var liten."

Han var tyst en lång stund innan han ställde undan skålen och satte sig tillrätta mot väggen "... och hur kommer jag in i bilden?"

Jag drog händerna genom håret och slog ner blicken. "Vi är bara sjutton Sorin, vi har lång tid på oss att resa runt jorden, gå på collage eller vad fan vi vill."

Han nickade tyst och ögonen drogs tillbaka till filmen. Något hade förändrats. Som om han först nu blev medveten om vår utstakade framtid som andra hade bestämt åt oss. Något som jag varit medveten om hela mitt liv—men som måste vara svårt för honom att förstå.

När mörkret föll utanför, samlade jag mod och lyfte blicken för att möta hans. "Sorin..."jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta. Han såg på mig med en blandning av nyfikenhet och förståelse.

"Vad?" frågade han mjukt.

Det var som om tiden stod stilla. Jag ville berätta för honom hur mycket han betydde för mig, men orden var svåra att få fram. Istället tog jag ett djupt andetag och lät känslorna styra. "Jag... jag tycker om dig, Sorin. Mer än jag vågar säga."

Hans leende blev större, och jag kunde se hur glädjen spred sig till hans ögon. "Jag vet, Sam. Du behöver inte förklara." Det var som om en tyngd lyftes från mina axlar. Jag kände hur hans hand sträckte sig mot min, och när våra fingrar flätades samman, försvann allt annat. "Jag älskar dig med."

***

Jag vaknade långsamt, drog in doften av något som alltid påminde mig om trygghet – lukten av tvättmedel och lite av skogen som dröjde kvar i luften. Känslan från kvällen innan låg kvar som ett fluffigt täcke runt hjärtat men Sorins plats bredvid mig var tom och kall. Jag rullade över på rygg och stirrade upp i taket, hjärtat dunkade långsamt men tungt.

Med ett försiktigt andetag svängde jag benen över sängkanten, drog på mig en tröja och gick ner för trappan. Huset var stilla men inte tyst; pappas fotsteg hördes från hallen. Mamma satt i soffan, en ögonblicksbild av lugn med blicken fokuserad på teven och med morgonkaffet i handen.

Jag strosade in i köket och fyllde en skål med flingor, men mest för att hålla händerna sysselsatta. Jag petade runt bland flingorna med skeden och sneglade upp på Silvian, som såg ut att vara helt uppslukad av sin mobil. Ingen hade nämnt Sorin, och jag började undra om det bara var jag som saknade honom.

Silvian sneglade över köksbordet och kastade en blick på mig. "God morgon," sa han med en snabb nick. Jag tvekade men tog tillfället i akt.

"Har du sett Sorin?" Jag försökte låta avslappnad, men min röst darrade.

Han höjde ögonbrynen, lade telefonen åt sidan och skakade långsamt på huvudet. "THan sover väl med dig?"

Mitt hjärta sjönk, och en kall våg av oro sköljde över mig. Sorin visste hur viktigt det var att hålla sig hemma, att inte försvinna utan att säga något – det var en av pappas nya regler.

Jag reste mig från bordet och gick fram till fönstret, stirrade ut över trädgården där de sista löven från hösten låg utspridda över gräset. Det var tomt och öde. Länken kändes plötsligt annorlunda. Som om han var långt bort. För långt bort.

Mamma kastade en snabb blick på mig över kanten av sin kaffekopp, oro blixtrade i hennes ögon innan hon återgick till sitt vanliga, lugna ansiktsuttryck. "Något på gång, Sam?"

Jag svalde, kämpade för att få bort klumpen i halsen. "Jag vet inte... kanske."

Hon nickade, som om hon försökte ge mig trygghet, men hennes blick visade att hon förstod att något var fel.

"Sam?"

Jag vände mig om och mötte Silvians oroliga ögon. "Jag tror att han har dragit."

Han höjde mobilen mot örat och jag hörde hur signalerna gick fram, men ingen svarade. Jag sprang genast upp till mitt rum och letade rätt på min egen. Inga missade samtal. Inga meddelanden. Ingen svarade när jag ringde. Vart fan var han?

"Jag drar hem, han kanske är där." Silvian stod och betraktade mig ifrån dörröppningen, redo att åka hem för att möta kaoset.

"Det här är ditt hem nu."

"Inte utan min bror."

"Du kan inte..."

"Sam..."

Jag bet mig i underläppen men skakade på huvudet. "Han är inte där. Jag känner det. Han är jävligt långt borta Sil. Han har dragit från Stowe."