Vi gled genom mörkret som tysta skuggor medan Halloween-ljusens varma sken dansade längs trädgårdarna och lyste upp stigarna. Små barn sprang förbi oss, fnissande och skrattande, utklädda till allt från häxor och spöken till små superhjältar. Sam kastade ett öga mot mig och Silvian, och jag såg glimten av barnslig förtjusning i hans blick.

"Det här är en av mina favoritkvällar på året," sa Sam lågt och log åt ett liten zombie som klängde sig fast vid sin förälder.

"Jag har aldrig riktigt förstått grejen med Halloween," mumlade Silvian, men leendet blev större och större ju längre in på området vi gick.

Mina ögon svepte över dekorationerna – skelett som glimmade under ljusslingor, spindelnät som glittrade i de gulaktiga skenet från husfönstren, och en gigantisk pumpa som stirrade tillbaka med en hotfull flin från ett verandaräcke.

"Inget ni gjorde som barn antar jag.!

Vi stannade framför ett hus där ett par föräldrar delade ut godis ur en enorm skål, och barnens ögon lyste upp när de fick sina påsar fyllda. En liten pojke, klädd som en pirat, sneglade upp på oss med storögd fascination, som om han visste precis vilka vi var. Jag log försiktigt mot honom, och han log blygt tillbaka innan han sprang efter sina vänner som ropade hans namn.

Jag följde honom med blicken och tänkte på den oskuld som fanns i hans värld. Tanken var både upplyftande och bitter – det var som att jag betraktade något jag aldrig själv haft, en frihet jag aldrig riktigt fått uppleva.

"Det är ganska fint ändå, eller hur?" sa Sam och gav mig en lätt knuff.

Jag nickade. "Det är det."

Silvian himlade med ögonen men log svagt, som om han motvilligt höll med. Han drog upp sin jacka när vinden svepte förbi, fylld med doften av hastiga kryddor från ett par ljus som brann på en veranda längre ner. "Alla vet vilka vi är," konstaterade han lågt, hans röst knappt hörbar över barnens glada skratt. Hans blick var fäst på en grupp föräldrar som stod samlade på trottoaren, armarna korsade medan de småpratade och höll uppsikt över barnen som sträckte fram sina godispåsar, tiggande och förväntansfulla.

"Alla som bor här tillhör flocken," svarade Sam och nickade åt en av föräldrarna som såg över axeln och mötte hans blick en kort sekund. De utbytte ett kort, tyst samförstånd.

Jag såg hur en av mammorna, en mörkhårig kvinna i jeansjacka, gav oss en snabb men vänlig nick innan hon böjde sig ner för att hjälpa sitt barn att samla ihop några tappade godisbitar från marken. Det var som om vår närvaro trängde undan den vanliga högtidsglädjen och gav rummet en vag, nästan respektfull ton. Vi var inte bara vanliga ungdomar för dem. Vi var något annat – något de kanske inte fullt ut förstod men ändå respekterade.

"Lite märkligt, är det inte?" mumlade jag till Sam. "Att de accepterar oss så snabbt?"

"Sist nån hittade sin ödeslänk var typ femtio år sen," sa Sam, och en kort glimt av vemod skymtade i hans ögon. "De är nog mest bara glada."

Silvian fnös, en aning skeptiskt, men jag såg ändå hur hans blick mjuknade när en liten flicka klädd som en prinsessa stapplade fram till honom med tindrande ögon och sträckte fram sin godispåse. Han kastade en snabb blick åt mig, som om han letade efter en ursäkt, innan han försiktigt tog fram en chokladbit ur sin ficka och lade ner den i hennes påse.

"Tack," pep hon och skuttade iväg.

"Jag antar att det finns värre sätt att spendera en kväll på," sa han torrt men med en antydan till leende som förvånade mig.

Halloween-natten fortsatte runt oss, men vi gick vidare i tystnad, våra steg ljudlösa mot de fuktiga löven som täckte trottoaren.

Vi fortsatte genom området, förlorade i stämningen och ljudet av skratten som ekade genom natten. Sam pekade på en upplyst spökhusdekor som verkade ha blivit en favorit bland barnen, och jag kände hur stämningen smittade av sig på mig. Här, mitt bland små sockerhöga monster och glada föräldrar, kändes världen mindre komplicerad, som om vi faktiskt var en del av familjen. Om så bara för en kväll.

Vi trängdes mot ingången till det lokala spökhuset, lockade av de låga skriken och gapskratten från dem som redan vågat sig in. Framför entrén fanns långa kedjor med konstgjorda spindelnät och ett flimrande ljus som gav hela byggnaden en skakig, overklig känsla. En zombie klädd i sönderrivna kläder och med ett blodigt ansikte vaktade dörren och gjorde sitt bästa för att skrämma besökarna innan de ens kommit in.

Jag min hand letade sig in i Sams när vi trängde oss igenom den halvt barrikaderade entré dörren och blev genast omgiven av doften av gammalt damm och maskerad rök. De dämpade skriken från insidan väckte något i mig, en kittlande förväntan. Silvian såg mer road än rädd ut, men Sam, som gick några steg före oss, kastade nyfikna blickar runt sig som om han var redo att bli överraskad när som helst.

Ljudet av kedjor som skrapade mot golvet och golvbrädor som knarrade var nästan överdrivet. Röda ljus blinkade från hörnen och förvandlade våra skuggor till långa, utdragna siluetter på väggarna. När vi passerade genom en korridor täckt av spruckna speglar, kunde jag se min egen spegelbild förvrängas på de mörka ytorna... det var charmigt på sitt sätt.

"Byggde dem det här på en dag?" sa jag, min blick fast i en spegel där jag just kunde urskilja min egen skugga, mörk och långsam, som en egen varelse.

"Det är för barn Sorin," muttrade Silvian, men jag såg hur hans ögon vaksamt följde varje rörelse i spegeln.

Ett högt, metalliskt ljud ekade från ett annat rum, och ett lågt skratt hördes från en figur klädd i trasor som långsamt smög sig fram. Hon var blek, med tovigt hår och tomma, stirrande ögon, och rörde sig ryckigt, som en marionettdocka. Sam stelnade till och jag kunde inte låta bli att dra på munnen och krama hans hand lite hårdare.

"Hon såg lite för verklig ut," mumlade Sam generat.

Innan jag hann svara kände jag en kall vind svepa över min axel. Jag vände mig om men såg inget annat än mörker – mörker och en skugga som snabbt försvann bakom hörnet. Instinkten sa mig att det inte bara var en del av attraktionen, men jag slog ifrån mig tanken. Kanske var det bara det överdrivna ljudsystemet.

Vi fortsatte djupare in, förbi ett rum som såg ut som ett sjukhus – blodiga handavtryck prydde väggarna och rostiga instrument låg spridda över en operationsbrits. En gestalt stod böjd över britsen, med vita, blodstänkta handskar och ett groteskt, förvridet ansikte. Hans blick landade på oss, och långsamt började han röra sig mot oss, med metallverktyg som glimrade i händerna.

"Vi kan väl enas om att de lagt ner en hel del jobb på det här," sa Sam med en nervös glimt i ögonen, medan han kastade en blick över axeln mot läkaren som nu följde oss med långsamma steg.

Jag kunde inte låta bli att le. "Helt klart."

Då flämtade ljuset till, och för några sekunder sveptes vi in i fullständigt mörker. Det var som om allt omkring oss höll andan. Jag hörde ett raspande andetag, djupare än någon människa jag någonsin hört – och under en bråkdels sekund kände jag pulsen öka. Tanken gick till min far, på hans mörka, föraktfulla röst som kunde dränka varje rum i kyla, och hans blick som skar igenom en som knivar.

När ljuset fladdrade tillbaka kändes det som om skuggorna hade förändrats. Figuren bakom oss – läkaren – var plötsligt obehagligt nära, hans ögon glödande under skuggan av den groteska masken. Skrattet som fyllde luften var djupt och genomträngande, något som borrade sig in i varje cell av min kropp. Ett kallt, strängt skratt som fick mitt inre att frysa till is.

Jag kände Sam gripa tag i min arm och dra mig framåt, som om han också hade känt det där avgrundsdjupa hotet bakom oss. Utan ett ord sprang vi, skrattet ekande genom korridoren, förföljde oss som en förbannelse. Stegen som ekade bakom oss hade en vikt och kraft som inte hörde hemma i en attraktion – som något ur verkligheten, eller från min värsta mardröm.

Vi fortsatte springa, genom rökfyllda korridorer. Klor av plast rispade mot mina jeans, tjocka spindelnät strök över min kind och musiken skrek i mina öron. Hjärtat hamrande i bröstet, tills vi äntligen nådde utgången och kastades ut i den kyliga Halloween-nattens friska luft. Jag såg mig om över axeln, fortfarande med en gnagande känsla att någon, någon jag kände alltför väl, lurade kvar i mörkret.

"Så," sa Sam andfått med ett brett leende, "inte så illa, eller hur?"

Vi stannade ett ögonblick för att hämta andan. Skratten och skrik från spökhuset ekade bakom oss, men jag kunde inte släppa känslan jag fått där inne. Sam släppte min arm och tog ett steg tillbaka, hans ansikte blekt men med ett litet leende som bröt igenom hans rädsla.

"Det var... intensivt," sa han, och försökte skratta bort sin nervositet. Jag nickade, men insidan var fortfarande fylld av oro. Jag kände av den osynliga närvaron, en skugga som lurade i bakhuvudet, och jag visste att det inte bara var min fantasi.

Silvian granskade oss båda, hans ögon uttryckte en blandning av spänning och oro. "Jag svär att jag hörde något i mörkret," sa han, och jag kände hur en kall kår gick längs min ryggrad.

Sam bet sig i läppen och sneglade mot spökhuset. "Det är väl det som är meningen?"

När vi promenerade genom det upplysta området, där ljusen från dekorationerna blinkade och barnens skratt ekade i natten, kändes det som om allt obehag från spökhuset sakta försvann. Sams hand letade sig in i min igen, och jag kände hur hans värme spred sig till mig.

Men lugnet byttes snart ut mot kaos när Tyler, Brian och ett stort gäng ungar kom gåendes emot oss. Deras skratt och rop fyllde luften, en överväldigande energi som skar genom vår stillhet. Tyler, klädd som Frankensteins monster, gick i spetsen, och bakom honom följde Brian med en enkel clownnäsa.

"Seriöst, vart har ni varit?" ropade Tyler, med ett brett leende på läpparna. "Vi har just varit i det mest galna spökhuset någonsin!"

Silvian och jag bytte blickar. "Var ni också där?" undrade jag, osäker på om det skulle vara en lättnad eller en ytterligare oro.

"Yes!" svarade Brian entusiastiskt. "Det var så coolt! En av skådespelarna tappade masken. Han såg ut som en idiot!"

Tyler skrattade och svängde sin arm runt Brian. "Måste gå färdigt rundan med skitungarna, men sen är det filmkväll hos mig. Brian valde IT."

"Fan, jag hatar clowner," stönade Silvian och alla gapskrattade.

Det var som om vår tidigare nervositet försvann i deras glada skratt och energi. En halvtimme senare var hans syskons hinkar fyllda med godis och han ledde oss mot sitt hus, där ljusen från pumporna fladdrade och fick den knäppta, halvmörka natten att kännas mer inbjudande.

"Vad hände med er i spökhuset?" frågade Brian, nyfiket. "Ni ser ut som om ni sett ett spöke."

"Det var helt galet," flinade Sam. "Bästa någonsin."

"Ni ser fan skärrade ut," skämtade Tyler och klappade mig på ryggen. "Ni måste ha missat den bästa delen. Jag svär, det fanns en snubbe som kom upp bakom oss och skrek så högt att jag nästan slog till honom!"

Brian skrattade så att han nästan höll på att snubbla på trottoaren. "Det var ju han som tappade masken!"

"Och det var inte ens den bästa delen!" Tyler fortsatte. "Vi såg en clown som jagade barnen. Det var hysteriskt!"

Silvian skakade på huvudet. "Tja, vi är ju inte direkt fans av clowner. Har ni inte fått nog av dem för en kväll?"

Tyler skakade på huvudet och ledde oss mot en ljusblixtrande pumpa som stod på trappan till hans hus. "Kom igen Sil! Det är Halloween!"

Vi följde honom in, och jag kände hur stämningen lättade. Medan vi satte oss i vardagsrummet och ljudet av filmens intro började fylla rummet, insåg jag hur glad jag var att jag var här. Oavsett vad som lurade i skuggorna utanför, så var jag trygg bland mina vänner.

När lamporna släcktes och filmen startade kröp jag ner i Sams armar, gav hans läppar en snabb puss och allt annat var glömt och förträngt. I iallafall för en stund.