Trots att jag låg tätt intill Sam och visste att Silvian var trygg i rummet bredvid, hade jag svårt att sova den natten. Så fort Tyler och Brian hade gått hade Mrs Acker visat oss upp och bäddat i ordning gästrummet. Hon hade extra tandborstar till oss, men frågan hängde kvar i luften: Hur länge skulle det ta innan våra liv blev ännu mer komplicerat? En del av mig ville skrika. Det var trots allt mina föräldrar vi pratade om, inte några monster från en skräckfilm. Ändå visste jag att deras försiktighet var befogad. Men att säga det högt... det kändes sjukt.

Några minuter senare hörde vi ytterdörren öppnas och en ny mansröst hälsa på Roland. Den kvävande känslan växte, och efter ett tag smög jag ut ur rummet och in på toaletten. På väg mot badrummet fick jag syn på en medelålders man med allvarlig blick, troligen Tylers pappa. Han hade på sig en sliten jacka och verkade både trött och vaksam, som om han var beredd på att höra de värsta av nyheter. Roland välkomnade honom tyst, och de gick in i köket tillsammans.

Tyst sjönk jag ner på stengolvet men lämnade dörren öppen för att försöka se vad som pågick nere i köket. Roland och Tylers pappa satt vid köksbordet med varsin kopp kaffe. Mrs Acker hade ställt fram en bricka med socker och grädde, även om ingen av dem rörde den. Deras samtal var lågt och sammanbitet, och fastän jag inte kunde höra varje ord, kändes deras tyngd i varje tonfall. Det var som om deras röster dämpades av oron som hängde i luften. Ibland hördes en lång suck från Tylers pappa, följt av Rolands lugnande ord, och jag kunde bara gissa vad de talade om.

"Det är nödvändiga försiktighetsåtgärder," hörde jag Roland säga. Hans röst var bestämd men vänlig, som om han försökte övertyga både sig själv och mannen mitt emot honom. "Sorin och Silvian är säkra här, och vi kommer hålla ett öga på skolan."

Det gick en lång stund innan jag hörde Tylers pappa svara. Hans röst var låg och försiktig, men varje ord han sa lät som en varning, fylld av en underliggande oro. "Alfa, jag förstår att du gör allt för att skydda dem, men har du verkligen all information? Vi vet inte vad mer de där—" Han pausade, och jag hörde honom dra ett djupt andetag innan han fortsatte. "Vi vet inte vad deras familj är kapabla till."

En tystnad följde, och jag kunde nästan känna hur Roland nickade långsamt. Mrs Acker fyllde på deras koppar och den enkla gesten verkade dämpa spänningen en aning. Hon var tystlåten men rörde sig vant i köket, som om hennes närvaro i sig gav dem båda lite ro. Hon ordnade med koppar, skedar, och ställde fram några kakor, mest som en vänlig påminnelse om att inte glömma bort att äta. Ingen tog dock för sig.

Jag rörde mig försiktigt på golvet för att hitta en bättre position och lutade huvudet närmare dörrspringan för att fånga varje ord. Det var något lugnande i Rolands röst, trots allvaret i samtalet, och sättet han pratade på fick mig att önska att jag kunnat ha samma lugn.

"Vi kommer göra det som krävs," sa Roland, nu med en röst som nästan lät som en viskning. "De är flock nu, och vi tar hand om våra egna."

Ett skrapande ljud hördes från köksstolen, och jag kunde ana att Tylers pappa förde handen över bordet, som om han behövde samla sig. "Jag hoppas du har rätt. För allas skull."

När samtalet tystnade för en stund satt jag kvar på golvet och lät deras ord sjunka in. Jag försökte kväva den växande klumpen av skuld som hade börjat gro i magen. Tanken på att deras liv förändrats så mycket på grund av mig kändes tyngre än jag hade väntat mig. Jag blundade och lutade huvudet mot den kalla dörren, önskade att det fanns något sätt att göra det rätt igen – men hur skulle det gå till när mina egna föräldrar var den största faran?

Jag hörde Mrs Acker röra sig igen, hennes röst låg och mjuk när hon frågade Roland något ohörbart. De fortsatte prata i korta, försiktiga meningar, innan jag till slut hörde ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes. Tylers pappa hade gått.

Jag satt kvar en stund och försökte samla mig innan jag försiktigt öppnade badrumsdörren och smög tillbaka. Sam sov oroligt när jag återigen lade mig bredvid honom, men känslan av tyngd och ansvar överväldigade mig. Det här var mer än bara en flykt – det var början på något som jag inte längre hade kontroll över.

***

Nästa morgon låg det fortfarande en känsla av oro i huset. När vi kom ner för att äta frukost möttes vi av Mrs Acker som stod vid spisen och stekte ägg. Doften av kaffe och bröd fyllde köket, men trots det hemtrevliga inslaget kändes atmosfären spänd. Hon vände sig om med ett varmt, lite ansträngt leende och nickade mot en flaska med rött innehåll.

"Hoppas det smakar," sa hon och räckte flaskan till Silvian, som såg både road och förvånad ut. "Tänkte att ni kanske behöver det."

Silvian gav henne ett brett leende och kramade henne lätt, medan jag bara kunde stå där, fylld av en värme jag knappt förstod. "Det här är mer än vad vi någonsin vågat hoppas på," sa han och skrattade lågt.

Roland kom ner strax efter, och trots mörka ringar under ögonen gav han oss en bestämd blick. "Ni åker tillsammans och håller er nära varandra. Ingen går ensam. Efter skolan möts ni vid bilen direkt. Sam—" Roland stannade upp och såg allvarligt på honom. "Du tar en paus från hockeyn. Det är för farligt att vara ensam på kvällarna just nu." Sam nickade, men jag såg att det sved i honom. Roland tittade på var och en av oss och gav ett sista allvarsord innan vi reste oss för att åka. "Ta det försiktigt där ute."

"Det kommer nog ta några dagar innan de ens märker att vi är borta," påpekade Sil försiktigt när han mötte Rolands bestämda blick.

Jag nickade, men de var inte vårt största problem. "Du glömmer Nicolae."

Silvian fnös men sa inte emot. Vi båda visste att han var pappas nickedocka.

Vi lämnade huset med tunga steg och trängde ihop oss i bilen. Sam körde, Tyler satt bredvid och jag, Silvian och Brian trängdes i baksätet.

"Vad sa din farsa?"

Tyler såg sig över axeln och mötte Brians blick en kort sekund innan han vände sig om för att stirra ut på vägen igen. "Inte mycket. Han frågade om jag förstod allvaret och insisterade på att jag skulle ta en paus från hockeyn jag med."

"Pappa sa samma sak," mumlade Brian och suckade. "Hur länge tror ni det tar innan er farsa reagerar?"

"Frågan är väl hur han kommer att reagera..." fyllde Sam i och kastade ett öga på mig genom backspegeln.

Brian nickade. "De kanske drar? Lämnar er här och sticker? Ni sa ju att ni inte var nära. De kanske inte orkar med problemet."

Silvian skrattade torrt och skakade på huvudet, "det är en principsak för honom. Han vill att saker skall skötas på hans sätt."

Jag kastade en blick mot Sam, han höll blicken fastnaglad på vägen, men hans knogar var vita där de kramade ratten. Jag visste att det sved att lämna hockeyn. För Sam var det en del av livet, en frihet jag aldrig förstått men alltid beundrat. Jag öppnade munnen för att säga något, kanske ge honom en sorts lättnad eller försäkran, men orden fastnade i halsen.

"Brian kanske har rätt. Vad fan ska han göra, ensam mot en hel flock varulvar?" mumlade jag till slut, mest till mig själv, men han hörde. Sam gav mig en kort blick i backspegeln, och för en sekund mjuknade hans ansikte.

Skolan var plötsligt annorlunda. Korridorerna, fyllda av skratt och samtal kändes som en främmande värld. Omkring oss rörde sig eleverna som vanligt, deras ryggsäckar svängde över axlarna och deras ansikten var bekymmersfria. För dem flöt livet på som vanligt, som om ingenting hade förändrats. Och det hade det ju inte – inte för dem.

De hade ingen aning om vad som rörde sig i skuggorna. Ingen vetskap om de krafter som växte i det fördolda, hoten som kunde kasta dem ur deras trygga vardag. För dem var världen enkel och förutsägbar, fylld av vanliga tonårsproblemen: prov, rykten och förälskelser. De levde ovetande om den mörka verklighet vi bar med oss, den som dröjde sig kvar vid kanten av varje skolkorridor och varje fönster som vette mot skogen.

När vi gick genom folkmassan kunde jag inte låta bli att känna avståndet, som om jag var en främling som gled in i deras värld av ljus och ljud men bar på något ingen av dem kunde se. Jag och mina vänner invävda i en annan verklighet, en där varulvar, vampyrer och outtalade hot dolde sig bakom varje hörn. En verklighet som skiljde oss från dem som var lyckligt ovetande.