Kvällen tillbringades i soffan med Brian och Tyler som stannat kvar. Det kändes som om de hade accepterat Sorin som en del av gänget, och den insikten fyllde mig med lättnad. Spänningar som jag inte ens visste att jag haft började släppa, och jag kunde äntligen slappna av och umgås med mina vänner som vanligt.

"Tror ni att Sam blir odödlig efter ceremonin?" Brians fråga fick oss alla att vända oss från filmen och stirra på honom med chockade ögon—alla utom Sorin.

"Jag är inte odödlig," svarade han med en lugn röst.

"Va? Men du är ju för fan en vampyr!" utropade Brian.

"Det där är bara sagor. Precis som med er finns det en del saker som inte stämmer. Det kanske var så en gång i tiden när vi drack människoblod, men inte längre."

"Så hur gamla blir ni då?" frågade Tyler och lutande sig nyfiket fram.

"Runt hundra skulle jag tro, give or take."

Brian såg inte övertygad ut. "Så vad mer är det som inte stämmer?"

"Vi tål solljus."

"No shit," flinade Ty och skrockade.

"Jag älskar vitlök. Jag kan se min spegelbild," han satte sig till rätta i mitt knä när han fortsatte, "vi behöver blod, men det funkar med vilket blod som helst. Det är inget vi behöver för att överleva egentligen, men vi blir typ sjuka om vi inte dricker på ett tag. Typ som influensa. Det går över efter några klunkar."

Tyler såg fundersam ut. "Om du biter mig blir jag en vampyr då?"

"Ingen aning. Allt jag vet är att jag och mina bröder föddes som vilka ungar som helst. Det behövs en mamma och en pappa," flinade han.

"Jag är besviken," muttrade Brian och vände sig mot teven igen.

"För att jag är mer lik er än ni trodde?"

Brian skrattade till och nickade lite. "Nåt sånt."

Bilarna susade fram på skärmen och den snabba biljakten fångade vår uppmärksamhet igen. Motorsången och ljudet av däck som skrek mot asfalten ekade genom rummet.

Tyler satt med en chipskål i knät, och jag såg hur han ibland tappade fokus från filmen för att kasta en blick på Sorin, som verkade helt absorberad av scenerna.

"Varför flyttade ni hit egentligen?" Frågan var inte anklagande på något sätt, mer nyfiken. Som om han inte kunde förstå varför någon normal person valde att flytta hit.

Hans fråga hängde i luften och jag sneglade ner på Sorin som låg med bakhuvudet mot min bröstkorg. Jag kunde inte se hans ansiktsuttryck, men jag kände hur hans kropp spändes.

"Det är en jävligt lång historia," började han. Det fanns en tvekan i hans röst, något sa mig att han ville berätta men det var något som höll honom tillbaka.

"Allt du säger stannar mellan oss," försäkrade Brian och sträckte sig mot fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Sorin nickade långsamt, men det såg ut som om han fortfarande brottades med sina tankar. Han rörde sig bort från mitt knä och satte sig tillrätta mellan mig och Tyler i soffan. Rakryggad, med benen i skräddarställning och händerna knäppta i knät, utstrålade han både nervositet och beslutsamhet.

"Mina föräldrar är rätt traditionella, allt handlar om att visa respekt och att inte vanära familjen," började han. "Så när jag..." han suckade och drog händerna genom håret, "gjorde ett misstag, var vi tvungna att flytta."

Frågan låg på allas läppar, men ingen vågade fråga. Vad fan hade han gjort?

Han sneglade på mig från ögonvrån innan han fäste blicken på händerna igen. "Jag var ihop med en kille som höll på med en del olagliga grejer. Vi hamnade i slagsmål och annan skit. En kväll hamnade vi i skiten som vanligt men den här gången hade det andra gänget en pistol." Han suckade och lutade sig tillbaka mot ryggstödet. "Marcus var en idiot, men jag valde ändå att kasta mig framför honom och ta kulan istället för honom."

"Och du dog inte," konstaterade Brian.

Sorin nickade. "Jag var tvungen att förklara mig. Marcus blev rädd som fan och nyheten spred sig som en löpeld. Det fanns vampyrer i Boston."

Med en tung suck lutade jag mig framåt och drog Sorin närmare igen. "Dina föräldrar kan tycka vad fan de vill, men du agerade på impuls. Det var på instinkt."

Tyler tycktes hålla med, han nickade och gav Sorin ett litet snett leende. "Tror jag hade gjort samma sak."

Plötsligt känner jag hur Sorins kropp slappnar av i mina armar, men sen reser han sig hastigt och går. Jag hör hans snabba fotsteg när han tar sig upp för trappan och ljudet av en dörr som stängs bakom honom.

"Är han okej tror du? Det var inte meningen att pressa honom."

Jag bet mig i underläppen och nickade lite. "Tror han hade förväntat sig en annan reaktion bara," svarade jag Tyler. "Känns som han är mer van att få skit än uppbackning."

"Ge han en minut bara," mumlade Brian och höjde ljudet på teven igen. Men ingen var direkt intresserade av filmen längre.

Jag kände mig kluven. Jag hade fått en ny bit till pusslet som var Sorin, men samtidigt började jag inse mer och mer att vi kom från helt skilda världar. Här satt vi och tittade på biljakter på teven, när han hade varit med om det i riktiga livet. Det kändes helt galet.

Ögonen gled bort mot trappan i hallen, men innan jag bestämt mig för att gå upp till honom vände jag mig mot Brian. "Har du kvar Silvians nummer?"

Han nickade. "Vad tänker du?"

"Handlingar säger mer än ord, eller nåt. Ring och bjud över honom." Förklarade jag innan jag gick upp till övervåningen.

Jag knackade lätt på dörren till mitt rum innan jag öppnade. Sorin stod och stirrade ut genom fönstret.

"Är du okej?"

Han nickade, men höll kvar blicken mot trädgården utanför. Jag lät armarna sluta sig runt hans kropp och ställde mig så nära jag kunde. Doften av honom blandades med den friska luften som strömmade in genom fönstret.

"Menade ni vad ni sa?" Hans röst var tunn och sårbar.

"Självklart," svarade jag och gav hans nacke en lätt puss. "Jag fattar att det är en stor sak att bli avslöjad. Pappa skulle också gå i taket. Men fan, du gjorde det ju inte med flit."

Sorin rörde sig lite när jag talade, som om mina ord försiktigt sköljde bort en del av hans tvivel. Jag kände hur hans axlar sjönk, och en lättnad syntes i hans hållning, även om han fortfarande såg osäker ut. "Farsan hatar mig. Han kommer aldrig låta mig vara med dig."

Varenda muskel i min kropp spändes. "Du blir arton snart, eller hur?"

Han nickade. "Om två månader."

Jag kramade honom lite hårdare, "vi ligger lågt tills dess. Sen har han fan inget att säga till om."

"Det är inte så lätt," muttrade en röst bakom oss. Jag vände mig om och mötte Silvians trötta blick. "Vår far kommer inte ge sig så lätt. Han vill styra oss med järnhand. Det spelar fan ingen roll om vi är myndiga eller inte. Kolla bara på Nicolae."

"Så vad gör vi då?"

"Flocken kommer skydda er," muttrade Tyler ifrån dörröppningen. "Dags att snacka med Alfa, Sam. Lägg fram allt."

Jag suckade tungt och sneglade på alla som plötsligt klev in i rummet. Silvian satte sig på min sängkant, Tyler klev in efter honom och gjorde plats åt Brian. Plötsligt kändes mitt pojkrum överfullt.

"Visst," medgav jag, "men först tar vi reda på vad de snackade om på rådet."

"Ursäkta om jag är skeptisk, men varför skulle er flock vilja sätta allt de har på spel för att skydda nån de inte känner. Sorin är en vampyr."Frågan var ärlig, och jag klandrade inte Silvian. Han hade all rätt att vara skeptisk.

"För att han och Sam är länkade till varandra. Från första dagen det kom fram så har han räknats som en i familjen. Det är bara så det är," svarade Tyler och slog sig ner på min skrivbordsstol och grimaserade från träningsverken som gjorde sig påmind.

"Okej, fine," suckade Silvian, "men hur fan gör vi sen då? De kommer försöka pressa mig på varenda detalj så fort de får reda på det här. Allt som kan vändas mot er."

Ju mer jag hörde desto mer började jag hata Sorin och Silvians föräldrar.

"Så stanna här," svarade Brian och ryckte på axlarna. "Det finns en gäststuga ni kan bo i."

Allas blickar riktades mot Brian. Det var en bra idé. Men det var inte vårt beslut. Det var dags att prata med pappa.