Både Tyler och Brian följde med oss hem till Acker-huset efter skolan, som om de kände ett ansvar efter allt som hänt under dagen. Shawn hade dragit sig tillbaka efter vår lilla uppgörelse i korridoren – han hade förlorat sitt övertag. En del av mig oroade sig för att Sam kanske hade blivit tvingad att komma ut inför alla, men samtidigt verkade han inte bry sig särskilt mycket om det.

De andra rörde sig med lätthet i huset, som om de varit där tusen gånger förut. Och på sätt och vis var de ju en del av familjen. Tyler kastade sig ner på en av stolarna runt köksön och lutade sig bakåt, medan Brian gick fram till kylen och öppnade den med en välbekant rörelse, som om det var hans eget hem.

"Vad vill ni ha?" frågade Brian medan han rotade runt i kylen och började plocka fram bröd och pålägg utan att vänta på svar.

"Du vet att vi är gäster, va?" sa Tyler med ett flin och höjde ögonbrynen mot honom.

"Skulle aldrig kunna tro det med hur ni beter er," skämtade Sam och slog sig ner bredvid mig, en antydan till ett leende på läpparna.

"Fråga Mrs. A, mina mackor är legendariska," kontrade Brian självsäkert medan han radade upp skivor av skinka och ost på bordet. "Hon borde anställa mig."

Jag sneglade på Sam och gav honom ett snabbt leende, fortfarande lite förvånad över det familjära kaoset omkring oss.

"Så, hur känns det efter... allt?" frågade Tyler försiktigt, medan han vek en servett mellan fingrarna. "Shawn kan dra åt helvete om du frågar mig. Men du...?"

Sam ryckte på axlarna, som om hela situationen inte längre spelade någon roll för honom. "Jag vet inte. Det var nog lika bra att det hände. Folk får väl tänka vad de vill."

"Jag tänker att de flesta av oss backar dig," sa Brian medan han bredde smör på en macka och sköt burken med smör över till Tyler. "Och du, Sorin... grym comeback där i korridoren. Fick Shawn att se ut som en idiot."

En varm känsla spred sig i mig, en jag inte var van vid, men jag ryckte på axlarna och försökte spela oberörd. "Han gjorde det ganska enkelt för mig."

Sam skrattade till och lutade sig lite närmare. "Efter vad som hände på parkeringen är jag förvånad att han ens försökte igen."

Både Tyler och Brian vände sig genast mot mig, deras blickar skarpa och nyfikna, tydligt sugna på att få höra alla detaljer. Jag sträckte mig långsamt efter en vindruva, slängde in den i munnen och tuggade lugnt innan jag med ett litet leende började återge konfrontationen i stora drag.

När jag kom till den avgörande biten, där Shawn hade backat, flinade Tyler och skakade på huvudet. "Shawn är en idiot om han försöker sig på något igen."

Brian nickade instämmande och la armarna i kors över bröstet. "Han måste ha en dödslängtan, allvarligt."

Samtalet fortsatte medan vi åt, skratt blandades med en lättare ton av allvar och plötsligt började jag känna mig mer och mer som en i gänget. Men jag hade frågor, och började med den enklaste.

"Vet Luke vad ni är?"

Brian skakade genast på huvudet. "Nope, ingen på skolan vet något."

"Är det inte svårt att hålla det hemligt?" fortsatte jag och sneglade runt bordet. "Vad tror folk om er? Jag menar, ni verkar ju vara som en stor familj allihop."

Tyler ryckte på axlarna medan han bet i sin macka. "Alla här är uppvuxna i området, och flocken har varit här sedan stan grundades. Det är inget folk funderar över, de bara... accepterar det som en självklarhet."

Jag nickade långsamt och sneglade på Sam, som satt tyst men lyssnade noggrant. "Vi har regler vi följer. Antar att pappa kommer sätta sig ner och gå igenom dem med dig när allt är klart."

Brian kastade en nyfiken blick mellan mig och Sam, hans ögon smalnade av lite som om han försökte förstå det outtalade. "När vad är klart?"

"Han ska snacka med rådet snart, berätta om länken," svarade Sam, men varken Brian eller Tyler såg särskilt förvånade ut, det var säkert rutin.

"Så när blir ceremonin?" frågade Brian avslappnat, medan han lutade sig tillbaka och tog en tugga av sin macka.

"Ceremonin?" ekade jag, oförstående, och jag såg hur Sams ansikte plötsligt blev illrött.

"D-det är tradition," stammade han och verkade kämpa för att hitta orden.

Brian försökte desperat hålla tillbaka sitt skratt, men Tyler, som verkade tycka lite synd om Sam, bestämde sig för att ta över och förklara. "Det är typ som ett bröllop," sa han och log snett. "Alla som är länkade går igenom en ceremoni där länken officiellt befästs. När det är gjort går den inte att bryta igen. Eller nåt sånt."

Jag stirrade på Sam, mitt hjärta började slå lite snabbare. "Så... vi ska typ gifta oss?" frågade jag halvt skämtsamt, men kunde inte dölja paniken i rösten.

Sam skakade snabbt på huvudet, fortfarande röd i ansiktet. "N-neej, inte riktigt så! Det är bara... en symbolisk grej. Men ja, det är... permanent."

"Jag tror ni måste vara myndiga först," flikade Brian in och log lite för att lätta på stämningen, hans försök att dämpa Sams rodnad verkade nästan humoristiskt.

Tyler nickade och tog vid. "Det är en stor grej, så ni har nog tid att bestämma er innan det blir på riktigt."

"Men vaddå," fortsatte jag och rynkade pannan. "Vad blir egentligen skillnaden?"

Sams blick flackade lite, som om han letade efter rätt ord. "Det är... komplicerat," började han försiktigt. "Efter ceremonin blir vi... typ knutna till varandra på ett djupare plan. Det är inte som att vi inte kan vara isär, men... det blir svårare."

Tyler lutade sig fram och la armbågarna på bordet. "Och du får en massa coola förmågor. Det är liksom länken som gör det möjligt."

Brian log snett. "Ja, plus att du typ kan känna vad den andra känner. Det är rätt sjukt."

Jag mötte Sams blick, och en tyngd av vad det hela innebar började sakta sjunka in. "Ni glömmer en sak. Jag är en vampyr. Vi har ingen aning om hur det kommer påverka dig."

Sam nickade, och stämningen i rummet blev genast allvarlig. "Jag vet. Men hur illa kan det bli?"

Jag sträckte mig mot fruktskålen och stoppade in en söt, grön druva i munnen medan jag funderade. Tyler och Brian satt tysta, båda med en allvarlig min.

"Ni får nog ta ett snack med din farsa," började Brian och sneglade på Sam. "Han kanske vet mer."

Samtalet avbröts plötsligt när Mrs. Acker klev in genom dörren. Hon log mot oss alla, utan att verka det minsta förvånad över att köket var fullt av tonårskillar.

"Hur var skolan?" frågade hon i förbifarten, medan hon började plocka bort allt som Brian hade ställt fram, som om det var en självklarhet att ta hand om röran efter oss.

"Händelserik," flinade Brian och reste sig upp för att hjälpa henne. "Du vet, samma gamla drama."

Mrs. Acker skrattade mjukt och skakade på huvudet. "Så länge ni tar hand om varandra och håller er i skinnet."

Tyler lutade sig tillbaka och sneglade på mig med ett snett leende. "Vi försöker, Mrs. A."

Den lätta stämningen höll i sig tills Sams mamma plötsligt vände sig mot mig, och jag kunde se att hon verkade lite nervös, vilket väckte min nyfikenhet. "Sorin," inledde hon med en något osäker röst. "Jag har en fråga till dig." Jag mötte hennes blick och lutade mig lite framåt när hon tog några steg närmare. "Du förstår, vi har medlemmar i flocken som är jägare." Hon pausade som om jag borde ha förstått vad hon insinuerade, men märkte snart att hon behövde förklara sig lite mer ingående. "Just nu är det hjortsäsong. Jag tänkte be dem spara lite... blod till dig. De hänger ju upp köttet, och det rinner alltid ner på golvet och går till spillo," sa hon med lite av en suck. "Så jag undrade om vi skulle kunna ta vara på det på något sätt. Åt dig." Hon mötte mina ögon, och jag såg en otrolig värme i hennes blick. "Är hjortblod okej för dig?"

"Hjort? Låter förstklassigt tycker jag."

Hon sken upp. "Underbart!" Men så blev hon fundersam igen, "vet du hur man tar tillvara på det? Behöver jag göra något med det, för att det skall hålla sig... färskt?"

Jag kämpade mot impulsen att krama om den underbara kvinna framför mig. "Så länge förpackningen är lufttät och det förvaras i kylen, borde det gå bra. Jag tror det går att frysa in också."

Hon nickade lite, hennes ögon gled över mig med en fundersam blick innan hon drog in mig i sin famn och gav mig en varm kram. "Då ordnar jag det åt dig. Du kan behöva något annat än bara vindruvor."