Första lektionen hade gått förvånansvärt smidigt. Engelskan var en av de där timmarna där jag kunde koppla av, låta tankarna flyta bort till allt annat än skolan. Jag hade nästan lyckats glömma bort vad som hänt tidigare på morgonen – tvillingarna och den märkliga känslan som hängt kvar i korridoren när de passerade oss. Något hade hänt när han såg på mig, killen i skinnjackan. Det var en underlig bekräftelse på att han visste vad jag var – och att jag visste vad han var. Under lektionen hade jag lyckats småpratat med Luke, skrivit ner några anteckningar, och för en stund känts som mig själv igen.

Men det skulle förändras när vi klev in på andra lektionen – matte.

Redan när jag steg över tröskeln kände jag att något var annorlunda. Luften i klassrummet kändes spänd, nästan elektrisk, och jag kunde höra det dämpade sorlet av pratande elever som väntade på att läraren skulle dyka upp. Doften av nyslipade pennor och gammal tavelludd blandades med lukten av plast och bläck. Men det var inte dem jag såg. Det var tvillingarna.

De satt längst bak, omgivna av ett par andra elever som verkade helt oförstående till den intensiva spänningen i rummet. Killen i skjorta såg mest avslappnad ut av de två, med ett lätt leende som smög sig över hans läppar när han pratade med den blonda tjejen i bänken framför honom. Katie Ross. De delade flirtiga blickar och jag blev genast illamående – tjejen hade ingen jävla aning om vad hon pratade med.

Blickarna drogs mot tvillingen som satt till höger om honom; i kontrast till sin bror satt han tyst och såg uttråkad ut. Men det var något med honom som fick mitt hjärta att rusa. Jag stannade upp i dörren, mina ögon fastnade på hans bleka ansikte, och för ett ögonblick var det som om hela världen blev stilla. Det var något med hans blick, sättet han synade mig – det kändes som om han såg rakt igenom mig, in i min själ.

Rummet omkring mig fylldes av viskningar och skratt som kom från en annan värld och jag märkte knappt när Shawn och Mary gick förbi mig för att sätta sig längre fram i klassrummet.

Jag kämpade för att få tillbaka fokus på det normala, men jag var fast i den där stunden. Tvillingens blick var som en magnet som drog mig in i en ström av förvirrande tankar och hat. Jag tvingade mig att slita blicken från honom, men jag kunde känna hur hans ögon följde mig genom rummet, som om han spelade ett spel jag inte ville vara med i.

Brian kastade en orolig blick på mig, och hans ögon var fyllda av osäkerhet. Jag kunde nästan läsa hans tankar: Var jag på väg att göra något dumt? Jag försökte andas djupt, men luften var för tjock, som om det inte fanns tillräckligt med syre där inne. Min frustration var tydlig, och Brian tolkade den som ilska, som om jag höll på att explodera.

"Kom igen, Acker," mumlade Luke otåligt bakom mig och knuffade mig lätt i ryggen. Jag ryckte till och tvingade mig att röra på benen igen, men kunde inte skaka av mig känslan från tvillingarna när jag gick mot min plats, tätt följd av Tyler.

Hans tunga hand la sig på min axel innan jag sjönk ner på min stol och försökte fokusera på allt annat – mina matteböcker, bruset från de andra eleverna, Lukes trötta skämt. Men varje gång jag kastade en blick bakåt mot tvillingarna kändes det som om världen snurrade, som om deras närvaro krävde min uppmärksamhet.

Våra ögon möttes igen. Jag såg honom himla med ögonen, som om han visste exakt hur han påverkade mig, men han visade tydligt att han inte brydde sig ett skit. Han öppnade sin mattebok med en nonchalant rörelse och vände sig mot sin tvilling. De utbytte några ord och skrattade, deras röster låg som ett dovt ekande ljud i mitt huvud. Katie vände sig framåt, och lektionsbruset fyllde rummet. Lektionen startade, men jag hörde inte ett ord av vad läraren sa. Allt jag kunde tänka på var vampyren i läderjacka.

Tiden gick plågsamt långsamt. Något i mig skrek att jag behövde ta hand om hotet direkt men samtidigt visste jag att det inte var min sak. Det var farsan som var Alfa- inte jag.

***

Lunchrasten i Stowe High School var en efterlängtad paus efter förmiddagens lektioner. Jag klev ut genom de stora dörrarna och lät den friska höstluften svepa över mig. Den svala brisen var fylld av doften från röda och gula löv som föll från träden som omgav skolan. Kylan bet mot mina kinder. Skolgården var livlig; elever samlades i grupper, skratt och skämt blandades med ljudet av plastlådor som öppnades och knastrande chips.

Jag ledde oss mot vår vanliga plats under lönnen. Det fanns ett lagomt stort bord till oss alla och den låg avskilt, rätt nära fotbollsplanen och jag kände mig alltid avslappnad där. Något jag verkligen behövde just nu. Luke och Brian diskuterade något intensivt bakom mig, men jag lyssnade inte. Jag var fokuserad på Tyler som precis var på väg att visa mig något på mobilen. Just då föll min blick på dem – tvillingarna.

Killen i skjortan hade slagit sig ner i närheten av vår bänk i det avlägsna hörnet av skolgården, hans mörka hår flöt ner över pannan medan han fortfarande pratade med den blonda tjejen från mattelektionen. Leendet på hans läppar var fullt av självförtroende och charm, och jag kunde se hur hon lutade sig mot varje ord han sa.

Den andra tvillingen stod lite längre bort, lutad mot en vägg och rökte en cigarett. Röken svävade upp i den klara höstluften när hans mörka ögon svepte över mig. Våra ögon möttes och genast kom suget tillbaka. För en bråkdel av en sekund kändes det som om tiden stannade. Det var som om hela skolgården bleknade, och allt jag kunde se var han. Ljudet av mina vänner försvann i bakgrunden, och hjärtat började slå hårdare.

"Ska vi dra någon annanstans?" Muttrade Tyler och jag tvingade mig att fokusera på min omgivning och fick genast hålla tillbaka känslan att storma därifrån.

"Varför?" kvittrade Mary och slog sig ner med ett brett leende. Nästan genast fylldes bordet med fler tjejer som strömmade till, och plötsligt var den tidigare lugna stunden över. Shawn, Brian och Tyler var redan djupt inne i en hetsig diskussion om dagens träning, deras röster ivriga och uppspelta, men jag lyssnade bara med ett halvt öra. Det kändes som om jag befann mig någon annanstans, lite ur fas med allt.

Tjejernas röster, som vanligtvis bara var bakgrundsbrus, kändes plötsligt skarpa och påträngande, nästan som naglar mot en griffeltavla. Deras kläder var ett virrvarr av färger som kändes för intensiva i det gråa höstljuset. Det var som om allt omkring mig började irritera, och jag visste inte varför. Spänningen i kroppen hade byggts upp under hela jävla dagen, och nu var jag nära bristningsgränsen.

Candy var den som fick det att tippa över. Hon slingrade båda armarna runt min överarm och tittade upp på mig med stora, oskyldiga ögon. "Kommer du på Marys fest på lördag?" frågade hon, rösten mjuk och förväntansfull.

Jag skakade lätt på huvudet, försökte dölja frustrationen och hålla mig lugn. "Vi har träning dagen efter," svarade jag kort.

Hennes underläpp började omedelbart puta, och jag kände irritationen växa. Men innan jag hann reagera, hoppade Luke in med sin sedvanliga entusiasm och ett stort skratt. "Klart vi kommer! Vi tackar aldrig nej till en fest!"

Jag ville dränka hans entusiasm med en hink isvatten och få honom att fatta att det inte var läge för det där just nu. Men jag påminde mig själv om att Luke inte visste bättre – han var en människa. Han hade ingen aning om vad som snurrade i skallen på mig, om mötet vi hade ikväll.

"Tyvärr, Luke," sa Brian med ett snabbt. "Lördag är kört för oss."

Luke kastade en snabb blick mellan mig och Brian, hans ögon smalnade av som om han försökte pussla ihop något som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var inte första gången han hade haft den där misstänksamma blicken, som om han anade att vi höll något hemligt för honom. Ibland ställde han frågor, försökte fiska efter ledtrådar, men oftast lät han det va, som nu. Blicken dröjde kvar en sekund för länge, men sedan ryckte han på axlarna och bytte snabbt samtalsämne, precis som om ingenting hade hänt.

Jag petade i maten men jag hade ingen aptit. Det kändes som om jag svävade i en bubbla av olust, där samtalen runt mig förvandlades till ett avlägset brus. Jag hörde Mary skratta, såg hur hennes ögon glittrade av förväntan, men hennes skratt kändes plötsligt avlägset. Istället var jag medveten om den tryckande tystnaden som omgav mig, som om jag var den enda som kunde känna den osynliga kopplingen mellan mig och vampyren. Varje gång jag kastade en blick över bordet, var jag osäker på om jag skulle möta hans intensiva nyfikna blick, eller om han skulle se bort, nonchalant, som om han inte brydde sig om min existens.

"Sam? Hallå?" Shawn avbröt mina tankar, och jag kände hur alla vid bordet vände sig mot mig, deras blickar fulla av nyfikenhet. Jag tog ett djupt andetag och försökte le, men tankarna var någon helt annan stans. "Pizza efter träningen?"

Jag nickade och reste mig från bordet utan att ha tagit en enda tugga av min lunch. "Vi ses sen, jag måste göra en sak innan lektionen börjar."