Luften i omklädningsrummet var tjock av svett och besvikelse. Ljudet av hårda andetag och skramlande utrustning fyllde rummet när laget började packa ihop efter förlusten. Coach Johnsson var en medelålders man med en stadig, robust kropp, klädd i en grå träningsoverall som såg något sliten ut efter alla år vid sidlinjen. Vanligtvis var hans röst fylld med auktoritet, men just nu hade den en hård, irriterad kant. Hans blick svepte över spelarna i omklädningsrummet medan han torkade svetten från pannan med en handduk, en rynka i pannan som vittnade om frustrationen han kände.

"Vad i helvete hände där ute?!" mullrade han. "Vi hade dem. Ni lät dem glida förbi som om ni ville se dem göra mål!"

Stämningen i omklädningsrummet var tung. Ingen vågade säga något. Svett droppade från vårt hår, kläderna klibbade fast vid våra kroppar, och ljudet av någon som drog upp sin dragkedja var det enda som hördes.

Coach Johnsson rörde sig inte, sa ingenting på en lång stund, som om han väntade på att vår skam skulle tala för sig själv.

"Ni spelade som skit," vrålade han till slut och slog handflatan mot en av bänkarna, vilket fick alla att rycka till. "Jag förväntar mig mer än det här! Det här var inte bara en förlust. Det var pinsamt! Ingen disciplin, ingen samordning. Vad fan höll ni på med därute?"

Jag bet ihop käkarna så hårt att de knakade med blicken fixerad på Shawn, som satt med armarna korsade och ett självgott flin på läpparna. Coachen fortsatte sin harang, men jag hörde knappt vad som sades. Ilskan sjöd inom mig, och knogarna vitnade när jag knöt nävarna i knät.

"Och du!" Coachen riktade plötsligt sin ilska mot Shawn. "Du må vara kapten, men det här är ingen jävla soloprestation. Sluta köra över dina egna lagkamrater!"

Shawn himlade med ögonen, som om han redan hade hört allt förut. "Ja, ja, coach. Jag fattar."

Då rann bägaren över, och jag kunde inte hålla mig längre. Jag reste mig hastigt och kastade en mörk blick mot Shawn. "Verkar inte som det. Du sabbade hela matchen med din jävla attityd."

Alla tystnade. Blickarna vändes mot mig, och rummet fylldes av en laddad spänning.

Shawn fnös och lutade sig tillbaka på bänken. "Är det vad du tycker, Acker? Kanske om du faktiskt dök upp på träningarna istället för att skita i dem, så skulle vi inte behöva dra så jävla mycket vikt för din skull. Var har du varit? Vad är det som är viktigare än laget?"

Ilskan kokade över, och jag tog ett steg framåt. "Du kan fan inte vara seriös? Det här handlar inte om träningar, Shawn. Det handlar om hur du behandlar oss andra på planen. Du är inte kapten för att köra över alla och spela solo."

Shawn reste sig långsamt, ilskan blixtrade i ögonen när han klev fram så vi stod näsa mot näsa. "Missade träningar, dålig jävla inställning. Vad fan förväntar du dig? Att vi ska göra allting åt dig? Du har varit borta för mycket, och vi får lida för det."

Jag slog näven mot sitt skåpet bakom honom så det ekade högt genom rummet. "Vad fan vet du om att ha andra prioriteringar? Allt du bryr dig om är din egen jävla prestation."

Det var dödstyst i omklädningsrummet. Ingen av de andra spelarna sa något, men alla väntade spänt på vad som skulle hända härnäst.

"Gå ut och kyl ner er!" Johnsson steg snabbt in mellan mig och Shawn, skiljde oss åt med en bister min. "Acker, privata omständigheter är okej till en viss gräns," fortsatte han med en lugnare, men ändå bestämd röst. Jag kunde känna hans blick bränna mot mig, och ilskan som kokade inom mig sjönk undan, om än bara lite. Sedan vände han sig mot Shawn, som fortfarande såg ut att vara redo för ett sista ord. "Och du, Thomson, behöver påminna dig om vad lagarbete faktiskt innebär."

Coach riktade sedan sina ord till hela laget, och alla höll andan. "Extra träning 6.30 på tisdag morgon." En kollektiv suck fyllde rummet och vissa i gruppen stönade högt. "Dålig attityd och frånvaro leder till en permanent plats på bänken," avslutade han, innan han lämnade omklädningsrummet utan att se sig om.

Jag tog mina grejer och drog. Skippade duschen för att skynda mig ut till bilen. Hade ingen lust att gå en till rond mot Shawn och hans förbannade attityd. Ilskan brann fortfarande inom mig, men just nu ville jag bara bort därifrån.

När jag klev ut från ishallen möttes jag av den kalla kvällsluften och ett par guldglimmande ögon som lyste upp i skenet från parkeringsplatsens lampor. Sorin stod lutad mot min bil, med armarna korsade över bröstet och ett roat leende på läpparna.

"Tuff match?" frågade han med ett höjt ögonbryn, som om han redan visste svaret.

Jag suckade djupt och skakade på huvudet. "Du har ingen aning."

Dörren öppnades plötsligt bakom mig och jag stelnade till. Stegen ekade på den hårda marken, och när jag vände mig om såg jag Shawn, tätt följd av sina vanliga idioter till följeslagare. De gick genast emot oss med den där kaxiga attityden som Shawn bar som en rustning.

"Vad är det här, en jävla dejt?" Shawn hånlog och hans kompisar flinade fånigt bakom honom.

Sorin, som fortfarande lutade sig mot bilen, rätade långsamt på sig och mötte Shawn med en iskall blick. Hans ögon fick ett farligt skimmer, och han verkade nästan road av situationen.

"Avundsjuk?" frågade han lugnt, med ett retsamt leende på läpparna. Han tog ett steg närmare Shawn, utan att släppa honom med blicken. "Ville du nåt särskilt? Sam och jag har planer."

Shawn spände käkarna, hans flin försvann och byttes ut mot en irriterad min. Hans kompisar skruvade obekvämt på sig, som om de väntade på att han skulle säga något, men Shawn var tyst ett ögonblick för länge.

"Kom igen, Shawn," sa en av killarna bakom honom, försökte skratta bort den tryckta stämningen. "Låt dem vara."

Men Shawn vägrade vika sig helt. "Vem fan tror du att du är?" muttrade han surt och tog ett steg fram, men Sorin rörde sig inte ur fläcken.

"Ta ett steg till så får du reda på det," viskade han utmanande, hans röst låg och farlig. Hans ögon tycktes lysa i skuggorna, och även om hans röst var lugn, så var det något i tonen som gav mig rysningar. Det här var vampyren som pratade. Inte Sorin som jag hade lärt känna.

Shawn stannade, tvekan slog igenom hans annars självsäkra uppsyn. Hans kompisar drog sig undan något, och jag tog min chans att sluta upp bredvid min pojkvän.

"Dra åt helvete, Shawn," muttrade jag och grep tag i Sorins hand, beslutsam att inte låta det gå längre. Jag drog honom med mig mot bilen, adrenalinet fortfarande pumpande i mina ådror. "Han är fan inte värd besväret."

"Erkänn att du ville ge han en rak höger," flinade han från passagerarsätet när vi körde iväg.

"Om jag vill," skrattade jag bittert. "Men jag skulle förmodligen ha ihjäl han. Han är en idiot, men han är en människa."

Det var det första farsan lärt mig när jag började skolan som barn. Aldrig visa vem jag är. Alltid hålla tillbaka. Aldrig slå pucken för hårt. Aldrig väcka uppmärksamhet. Gånger som den här var det svårare än någonsin. Varje instinkt skrek att jag borde slå till, men jag visste att om jag släppte lös vargen så fanns det ingen återvändo.

Sorin drog tungan fundersamt över tänderna innan han nickade. "Jag vet att jag gick för långt."

Jag kunde inte hålla mig från att skratta. "Du skojar? Han höll för fan på att kissa ner sig. Det var oslagbart."

Sorin flinade brett, men jag såg en skugga av allvar bakom leendet. "Det är bara... ibland glömmer jag vad jag är," sa han tyst, som om han pratade mer för sig själv än för mig. "Jag vill inte bli... så där. Inte mot dig. Aldrig mot dig."

Jag mötte hans blick och kände allvaret i hans ord. "Det vet jag," svarade jag mjukt och sneglade på honom innan jag vände blicken tillbaka mot vägen. "Du skulle aldrig skada mig. Och Shawn förtjänade det, så du får poäng för den."

Sorin skrattade lågt och släppte spänningen som hade legat i luften. "Oslagbart?"

"Oslagbart," bekräftade jag med ett brett leende.