Ljudet av skridskor som skar genom isen ekade i hallen, blandat med sorlet från publiken som redan hade börjat fylla läktarna. Jag drog med mig Silvian uppför de kalla metalltrapporna tills vi hittade två platser med bra utsikt över rinken. Kylan i luften var bitande, som om den letade sig genom varje lager kläder, men min uppmärksamhet låg på spelarna som värmde upp på isen, särskilt en av dem—Shawn. Han rörde sig med en självsäkerhet som skilde sig markant från den han hade i skolan. Han skrek order till sina lagkamrater med en röst som ekade i den stora hallen.

"Jävla diva," muttrade Silvian bredvid mig och lutade sig framåt.

Jag skrattade lågt och korsade armarna över bröstet, blickande ut över isen där Shawns dominans över laget var tydlig. "Det är lätt att vara kaxig när alla runt dig spelar med."

Vi satt tysta en stund och iakttog hur laget fortsatte sin uppvärmning. Varje spelare hade sin roll—vissa följde hans order utan att tveka, medan andra verkade sucka inombords åt Shawns hårda blick och pressande kommentarer. Det var tydligt att han njöt av kontrollen, njöt av makten han hade över dem, som om det gav honom en slags bekräftelse han inte fick någon annanstans. Det här var hans scen, och alla andra var bara statister.

"Det förvånar mig inte. Sådana som han? De behöver det här. Makttrippen. Det får dem att känna sig viktiga," sa jag, och kunde inte dölja föraktet i min röst.

Silvian höjde ett ögonbryn och sneglade på mig. "Så, är det här din plan för att smälta in bättre, eller är det mer personligt?" Han nickade diskret mot spelare nummer 12—Sam. Min Sam.

Jag flinade. "Sen när bryr jag mig om att smälta in?"

Silvian höjde på axlarna, fortfarande med blicken fäst på Sam, som rörde sig smidigt över isen. "Så du har accepterat hela den där ödeslänk-grejen nu?" Hans ton var lättsamt retfull, men det låg en underton av allvar i den.

Jag nickade tyst, stoppade händerna i jackfickorna och lutade mig tillbaka mot det hårda, kyliga plastsätet som knarrade under min tyngd. Ljudet av isen, skridskorna och åskådarnas dämpade röster smälte ihop till en bakgrundsbrus som nästan var avkopplande. "Det känns bra nu när vi har rett ut allt," sa jag, min röst låg och lugn.

Silvian satt tyst en stund, innan han lutade sig närmare och sänkte rösten. "Du tycker inte att det går lite väl fort?" Hans ton var inte dömande, snarare fundersam, som om han försökte förstå sig på situationen.

Jag ryckte lätt på axlarna, höll min blick stadigt på isen där Sam gled fram. "Till skillnad från dig och Katie?" sa jag, ett svagt flin på mina läppar.

Han himlade med ögonen och suckade djupt. "Skillnaden är att det vi har är en enkel tonårsflirt," muttrade han och lutade sig tillbaka i sitt säte. "Er grej är för resten av livet."

"Vår grej?" Orden hängde i luften och kändes tyngre än jag trodde de skulle. Det lät så... opersonligt. Som om han hade svårt att acceptera vad det verkligen var. Kanske var det precis så. Det jag och Sam hade var något mer än bara en fling. "Jag kommer bli en del av flocken," mumlade jag, mina ord tunga med innebörd. Jag menade inte att strö salt i såren, men jag ville att han skulle förstå alla detaljer. Sam och jag, det var inte något som skulle försvinna.

Silvian kastade en snabb blick åt mitt håll och hans ansikte hårdnade, precis som jag hade förväntat mig. Han satt tyst ett ögonblick och stirrade ut över rinken, hans käkar var spända. Jag fattade att det här måste var svårt för honom. Det var en sak att acceptera att vi var tillsammans, men att acceptera att mitt liv skulle länkas till Sams för evigt, som en del av hans familj... det var en helt annan sak.

"Och jag då?" Hans röst var låg, nästan viskande, men den där undertonen var svår att missa—en osäkerhet som Silvian sällan släppte fram. Jag mötte hans blick och för första gången på länge såg jag något rått och naket i hans ögon. Kanske rädsla. Kanske avund. Jag var inte säker på vilket.

"Inget förändras," sa jag och försökte låta säker, övertygande. Men vi båda visste att det var en lögn, om än en välmenande sådan.

"Visst," muttrade han och flackade med blicken, ett drag av bitterhet i rösten. "Du vet att det är jag som får ta skiten när du drar till din nya familj."

Matchen hade precis börjat. Ljudet av skridskor och pucken som smällde mot klubborna fyllde hallen. Brian stod i mål, säker och fokuserad, Tyler stod som en mur framför honom. Resten av spelarna var okända för mig, och jag började tappa intresset mer och mer.

Jag fuktade läpparna och lät blicken vila på isen för att samla mina tankar. "Du är min tvilling, Sil. Om jag frågar, är du säkert välkommen." Det var ett halvhjärtat försök att stilla hans oro, men vi visste båda att det inte var så enkelt.

Silvian fnös och lutade sig tillbaka i sätet, ögonen fortfarande fästa på spelarna. "Säkert," sa han lågt, men jag kunde känna att samtalet inte var över. Det fanns mer där under ytan, mer han inte vågade säga.

Vi satt kvar och följde matchen, men jag hade ingen aning om vad de egentligen höll på med. Tempot var galet högt, spelare åkte av och på isen som en virvelvind. Sam hade redan gjort tre mål, och Shawn, förstås, hade satt fem. Det andra laget spelade också bra, och det var en jämn kamp.

Silvian hade zonat ut helt och satt och fipplade med mobilen. Efter ett par minuter av vad som uppenbart varit ett enträget sms'ande fick jag syn på någon som reste sig upp i publiken i raderna under oss. Katie vände sig sakta om och sökte med blicken, hennes ansikte lyste av förväntan. Det dröjde inte länge innan den relativt korta, blonda tjejen hade trängt sig igenom folkmassan, och jag beundrade hennes beslutsamhet. Hon klättrade över ryggarna på stolarna, med ett leende som strålade av glädje. När hon till sist nådde fram till oss, flämtade hon lätt av ansträngningen men såg ändå nöjd ut.

"Varför sa du inte att du skulle hit!" Utbrast hon glatt och satte sig genast i Silvians knä och slängde armarna om halsen på honom.

Min tvilling skrattade till och gav hennes kind en lätt puss. "Jag blev tvingad."

Katie kastade en undrande blick åt mitt håll. Vi kände knappt varandra och det var tydligt att hon inte ville fråga varför. Hon skulle få reda på det tids nog.

Matchen flöt på och det slog mig hur våldsamt hockey kunde vara. Mitt under matchen small det till—två spelare kraschade in i varandra med full kraft, och innan jag ens hann reagera hade handskarna flugit av. De pucklade på varandra som om det var den naturligaste saken i världen. Publiken jublade, men jag satt bara där och stirrade. Var det här verkligen sport? Det såg mer ut som slagsmål på is.

Det var under andra halvleken som Sam hittade mig från andra sidan isen. Han satt i avbytarbåset och hade tagit av sig hjälmen i ett par sekunder för att torka svetten från ansiktet. Blicken höjdes och två himmelsblå ögon mötte mina. Han gav mig ett leende som fick kinderna att hetta till.

"Helvete," muttrade Silvian bredvid mig, hans ton lätt road. "Ni är ju för fan kära." Det var något nytt i hans röst, som om han äntligen förstod vad allt handlade om. Det var inte bara någon mystisk länk som band oss samman, något vi inte kunde styra. Det fanns riktiga känslor där.

"Som fan," flinade jag och skrattade till.

Stunden bröts när Sam hastigt satte på sig hjälmen igen. Shawn var redan på väg för att byta av honom, tydligt irriterad över att Sam inte varit redo. Hans rörelser var hårda och korta, och medan han sjönk ner på avbytarbänken kastade han en snabb blick upp mot läktaren, och fick syn på mig. Hans ögon smalnade när han kopplade samman två plus två. Ett kort ögonkast, men det var tillräckligt. Jag såg hur hans näsa rynkades av ogillande, som om han inte kunde dölja vad han tyckte om det han just sett.

"Du och... Sam Acker?" Frågade en späd röst från Silvians knä och min puls ökade genast.

Jag bet mig i underläppen och nickade lite. Blicken flackade mellan henne och Silvian. "Men säg inget till nån, okej? Han är inte ute än."

Katie sken upp och rynkade på näsan med en lekfullhet i ögonen. "Självklart inte! Din hemlighet är säker hos mig," sa hon och gjorde en gest som om hon låste sin mun med en nyckel. "Men jag måste erkänna, jag trodde ni hatade varandra."

Silvian skrattade och kramade henne lite hårdare, "det gjorde dem."

"Det är ju rätt romantiskt ändå," skrattade hon och drog håret blygt bakom örat innan hon vände sig mot matchen igen.

Sista perioden närmade sig sitt slut, och stämningen på läktarna var elektrisk. Vårt lag låg under med två mål, och det var tydligt att spelarna kämpade för att komma ikapp. Jag kunde se Brian i mål, med falkögon följde han pucken när den gled över isen. Backarna, gjorde sitt bästa för att täcka upp motståndarna, men de andra laget var snabba och beslutsamma.

När klockan tickade ner mot de sista minuterna, började Stowe Rangers att intensifiera sitt spel. Spelare byttes ut snabbt, och jag såg hur Sam, som just kommit tillbaka efter ett byte, kastade sig in i spelet igen med en sådan energi att jag nästan blev imponerad. Han jagade pucken som en hungrig varg, och jag kände hur mitt hjärta bultade av både spänning och stolthet. Plötsligt fick Sam pucken och drev mot målet. Jag höll andan när han dribblade förbi en motståndare, men Shawn stod i vägen, hans närvaro kraftfull och hotfull.

"Passa!" Skrek han men Sam ignorerade uppmaningen. Alla såg att Sam redan hade ett bra läge.

"Vad fan håller idioten på med?" Utbrast Silvian irriterat och jag kunde inte låta bli att skratta åt inlevelsen i hans röst.

Sam tvekade inte, han sköt iväg pucken med en snabb rörelse som fick hela arenan att explodera i ett vrål av hopp.

Pucken missade målet med bara några centimeter, och jag kände hur besvikelsen sköljde över mig. Sam stönade frustrerat, men han gav inte upp. Istället vände han sig om och försökte snabbt ta returen.

Shawn, å sin sida, verkade njuta av att hålla Sam tillbaka. Hans kaxiga leende lyste i strålkastarljuset. Vad fan handlade det om?

"Kom igen, Sam!" skrek jag instinktivt, trots att jag visste att han inte kunde höra mig. Men jag ville att han skulle veta att jag trodde på honom. Med några minuter kvar, var det upp till dem att vända på matchen.

Motståndarlaget hade pucken igen, och de rörde sig snabbt mot vårt mål som en väloljad maskin. Brian gjorde sig redo, hans ögon fokuserade på pucken som om den var en magnet. Han föll ner på knä, redo att blockera varje skott, medan Tyler kämpade för att knuffa undan motståndarna som kom farande mot honom.

Pucken leva sitt eget liv, och trots Ty's insatser var det som om de dansade förbi honom. En av motståndarna sköt iväg pucken med en snabb rörelse, och jag kände hur hjärtat sjönk när jag såg den rusa förbi Brian och glida in i mål med ett resignerat plopp.

Det var som om hela arenan stannade upp för ett ögonblick. En tystnad föll över oss innan publikens jubel exploderade. Brian reste sig snabbt, besviken men fortfarande fokuserad, medan Tyler slog ut med armarna i en gest av uppgivenhet.

Luften tycktes gå ur hela laget. Det var sextio sekunder kvar av matchen och de låg under med tre mål. Det fanns inte en chans att de kunde ta igen det. Domaren blåste av. Motståndarlaget jublade och mina ögon drogs mot Sam. Han såg trött ut. Men också jävligt arg. Han följde Shawn med blicken och jag misstänkte att stämningen i omklädningsrummet skulle bli allt annat än trevlig.

"Vill du med hem och plugga?" Katies röst tycktes bryta den spända stämningen och Silvian riktade genast sin uppmärksamhet från planen till tjejen i knät.

Han nickade och gav henne en snabb puss innan de reste sig. "Drar du hem till Sam?" Jag ryckte på axlarna. Vi hade inte bestämt nåt, men jag antog det. Silvian tolkade min tystnad som ett ja. Men innan han gick böjde han sig ner och rufsade om mitt hår. "Bara lova mig en sak Sorin. Låt ingen annan bestämma vad som är rätt för dig. Inte Sam och framförallt inte farsan. Det är ditt liv."

Jag gav honom en liten nick, men båda visste att det var lättare sagt än gjort. Vem fan styrde sitt eget öde egentligen?

____

A/N - Varför väljer jag att skriva om hockey när jag är totalt ointresserad av sport? Om du är en hockey fantast så ber jag om ursäkt hahah men jag har gjort mitt allra bästa ;)