Efter frukosten hamnade vi i soffan framför teven. Sorin satt nära mig, med benen nonchalant utsträckta på bordet, medan jag satt med fjärrkontrollen i handen och växlade mellan kanalerna. Ingen av oss var särskilt intresserad av vad som visades, men vi höll kvar vid skärmen som om den kunde distrahera oss från den osäkerhet som hängde i luften.

Till slut stannade jag på en film som verkade okej. Det var en actionfilm, full av explosioner och snabba biljakter, men det var knappast något jag skulle ha valt en vanlig dag. Sorin kastade en snabb blick på mig och ryckte på axlarna, som om det inte spelade någon roll. Han verkade lika disträ som jag.

Stämningen var tryckt, som om vi hade ett beslut att ta men ingen av oss vågade ta upp det. Istället satt vi där i tystnad, medan ljudet av filmens högljudda scener fyllde rummet. Jag sneglade på Sorin från sidan, såg hur hans ögon följde skådespelarna på skärmen men med en viss frånvaro, som om hans tankar var någon annanstans.

Jag vred på mig i soffan, försökte hitta en bekvämare ställning, men rastlösheten låg som ett tryck över bröstet. Till slut kunde jag inte hålla det inne längre.

"Jag tror vi behöver bestämma oss," mumlade jag, knappt högre än ett viskande.

Sorin tog en djup suck, men hans blick lämnade inte skärmen. "Jag vet," svarade han. "Jag försöker bara... tänka klart."

Jag nickade, även om jag inte var säker på att jag förstod vad det var han försökte tänka igenom.

Jag lutade huvudet bakåt mot soffkudden och slöt ögonen. "Vad vill du?" frågade jag till slut, rakt på sak.

Sorin var tyst ett ögonblick innan han vände sig mot mig. Hans ögon, som vanligtvis var skarpa och intensiva, hade en mjukhet i sig nu, nästan en sorgsenhet, som om han kämpade med orden innan de lämnade hans läppar. "Jag orkar fan inte kämpa emot längre," sa han till slut och log snett. "Det känns sjukt att säga det, men jag ger upp."

Han sträckte ut armarna som om han försökte fånga något osynligt framför sig, men sedan föll de slappt ner igen. "Livet känns bättre med dig—vilket är helt galet. Men vad fan ska jag göra då? Låtsas som om du inte finns? Gräva ner mig i ett fucking hål i marken tills allt är över? Det funkar inte."

Jag såg hur han drog handen genom håret, nästan i frustration, men det var något mer i hans ton. En ärlighet jag inte hört från honom förut. "Jag orkar inte bry mig att jag inte har valt det här själv. Inte längre. Jag har försökt vara stark, ignorera allt och alla, men det känns som att ju mer jag försöker, desto mer fastnar jag. Jag vet bara att jag mår bättre—här, med dig—än vad jag har mått på länge."

Han tog ett djupt andetag och lät tystnaden mellan oss sjunka in. "Det måste ändå vara någonting bra, eller? Jag menar... det här vi har. Jag vet inte vad det är, men det känns... rätt. Och jag vet att vi borde bry oss om vad andra tycker, om allt som kommer med det här. Men just nu... just nu känns det som om det bara är vi som betyder något."

Hans blick mötte min, och för första gången på länge såg jag en glimt av trygghet i honom, en sorts fred med allt han tidigare hade kämpat emot.

Det var som om alla spänningar mellan oss släppte, som om den där osynliga barriären som alltid funnits mellan oss plötsligt löstes upp. Det envisa gummibandet som envist försökt dra oss mot varandra försvann. Det fanns ingen anledning att kämpa emot längre, och i samma ögonblick som vi accepterade vad vi kände kom ett överväldigande lugn över mig.

"Så vad händer nu?" Frågade jag försiktigt.

Sorin la ner fötterna på golvet, hasade sig närmre och plötsligt låg han med huvudet i mitt knä och såg upp på mig med ett brett leende som visade alla de vassa tänderna. "Du sa nåt smart en gång."

Jag himlade med ögonen. "En gång?"

"Carpe diem eller nån sån där skit."

"Rätt säker på att jag inte snackar latin."

Han skrattade till, "vi tar en dag i taget?"

"Carpe diem betyde nåt helt annat killen."

Han ryckte på axlarna och flinade, "vem fan bryr sig."

Vi tittade färdigt på filmen, åt lunch och hamnade tillbaka i soffan. Den här gången var det Sorin som höll i fjärrkontrollen och han envisades med att titta på någon idiotisk serie om ett gäng ungdomar på en öde ö. Hans kropp vilade tungt mot min, jag kände varenda andetag mot mig, varenda gupp när han skrattade åt idioterna på teven.

Vi låg så tills mobilerna började envisas om vår uppmärksamhet. Skoldagen var slut. Silvian undrade vart Sorin var. Brian undrade om jag var sjuk eller om jag skulle komma på träningen. Vi såg på varandra och stönade högt.

"Jag borde gå," muttrade jag. Medveten om att jag skippat allt för många träningar på sista tiden. "Och du borde dra hem och äta."

Sorin nickade svagt, men gjorde ingen ansats att röra sig. Istället la han sig ännu bekvämare i min famn, som om han trots sitt samtycke inte tänkte gå någonstans. Mina armar slöt sig instinktivt hårdare runt honom, och mitt huvud sjönk ner mot kudden bredvid. Vi visste båda att ingen av oss tänkte flytta på sig.

Vi låg kvar och slötittade på serie efter serie, tills tystnaden i huset bröts av ljudet från ytterdörren som öppnades. Mamma kom hem från jobbet med tunga matkassar i händerna, och Sorin flög genast upp för att hjälpa henne. Jag följde långsamt efter och tog de sista kassarna från bilen.

Det var ingen förvåning i hennes blick när hon såg oss tillsammans. Jag förstod direkt att pappa hade uppdaterat henne.

"Har ni haft en bra dag?" frågade hon medan hon började plocka ur varorna.

"Den bästa," flinade Sorin och slängde en blick på mig. Kindernas hetta spred sig genast och jag vred undan blicken mot mamma.

Hon log och skrattade tyst för sig själv. "Stannar du på middag, Sorin?"

Jag såg hur han tvekade, besvärad över frågan, som om han inte ville säga nej men visste att han behövde dra hem. "En annan dag kanske?"

"Självklart," svarade hon varmt och gick runt bordet för att lägga båda händerna mjukt på hans axlar. "Du är välkommen hit när som helst."

Jag följde honom till dörren, och plötsligt kändes allt lite osäkert, nästan tafatt. Vi hade varit så avslappnade tillsammans hela dagen, men nu, när han skulle gå, hängde det något outtalat i luften. "Vi ses i morgon?" frågade jag försiktigt, osäker på hur vi skulle avsluta.

Han nickade och kastade en snabb blick mot köket, som om han ville försäkra sig om att ingen såg. Sedan, nästan lika snabbt, ställde han sig på tå och gav mina läppar en lätt, snabb puss.

"Vi ses i morgon," upprepade han med ett mjukt leende innan han försvann ut i skymningen.