Den höga knackningen fick mina ögonlock att fladdra, men ljudet var inte tillräckligt för att dra mig ur den dvala jag var i. Någonstans i bakgrunden hörde jag dörren till mitt rum öppnas, och de tunga fotstegen som följde var omisskännliga—min pappas. Han stannade tvärt. Minnet av gårdagen sköljde plötsligt över mig, och mitt hjärta började slå hårdare. Jag blinkade till, och där står han, med en förvånad blick fäst på oss.

Jag försökte röra mig, men det var svårt. Sorins kropp vilade tungt över min, hans andetag var djupa och regelbundna, och hans huvud låg bekvämt placerat på min bröstkorg. Paniken började sakta krypa upp i mig, men samtidigt var jag fångad i ögonblicket—i värmen från hans kropp och ljudet av hans lugna andetag.

Utan ett ord lämnar pappa rummet och stänger dörren efter sig. Vad fan gör jag nu?

Försiktigt slingrade jag mig ur hans grepp och lyckades ta mig ur sängen. Jag stannade till och la täcket över den sovande kroppen, smekte hans kind och drog tröjan över huvudet innan jag lämnade rummet för att möta min pappas frågor.

Han satt ensam i köket. Klockan var över nio, mamma var på jobbet och skolan hade börjat för en timme sen. Inte konstigt att han gått in för att väcka mig.

Han sköt en kopp kaffe över bordet mot mig och nickade mot stolen framför honom. Med en tung suck drog jag ut möbeln, dess ben skrapade mot golvet på ett irriterande sätt, och jag sjönk ner på den slitna, mjuka dynan.

"Vi har regler i det här huset," började han, och hans röst var låg men bestämd. Jag kunde inte låta bli att sucka tyst, redan förberedd på att få höra ännu en av hans föreläsningar. Han höjde ögonbrynet och lutade sig lite framåt. "Tråkar jag ut dig?"

"Nej," sa jag snabbt och skakade på huvudet. "Det är bara... Han ringde och var upprörd... jag tänkte inte att det skulle vara en så stor grej att han sov över."

Pappa fuktade läpparna, hans blick var intensiv, nästan som om han försökte läsa mina tankar. "Upprörd över vad?"

Jag slog ner ögonen och kände hur obehaget spred sig genom kroppen. Det var Sorins sak att berätta, inte min. "Jag tror inte att han skulle vilja att jag berättade..."

Han höjde på ögonbrynen och lutade sig bakåt i stolen, långsamt trummande med fingrarna mot bordet. "Är ni mer än vänner, Sam?"

Min mage knöt sig vid hans fråga. Ögonen flackade mellan honom och kaffekoppen. Jag bet mig hårt i underläppen och nickade lite, knappt synligt.

Min pappas djupa suck fyllde hela rummet. "Missförstå mig inte nu," började han och jag kunde känna att han valde sina ord noggrant, "jag är inte arg eller besviken. Jag känner inget negativt emot Sorin eller det ni känner för varandra." Jag hann knappt andas ut innan han fortsatte, "Men ni kommer att få det tufft," fortsatte han med en bekymrad rynka i pannan. "Fördomar och hat..."

"Fördomar mot vad exakt? För att vi är två killar? Är det vad du menar?" Orden kom ut hårdare än jag hade tänkt, men jag kunde inte hejda dem. Min frustration bubblade upp till ytan, och det syntes att min ton överraskade honom.

Han mötte min blick, lugnare än jag förväntat mig. "Nej, Sam. För att du är en varulv och han är en vampyr."

Min puls ökade, och ilskan blandades med förvirring. "Tyler och Brian bryr sig inte, och ingen annan vet vad vi är!"

Pappas ansikte mörknade en aning. "Men flocken vet."

Hans ord träffade mig som ett slag i magen. Flocken. Det var alltid flocken. Det blev för mycket. Allt hade känts så bra i går kväll. Jag och Sorin hade pratat ut. Han hade accepterat mig. Och nu skulle jag behöva flockens godkännande? Jag orkade inte tänka mer. Jag orkade inte bry mig. Jag visste att det här var viktigt för min pappa. Han var alfan. Men vi hade precis blivit sams, Sorin och jag, och nu la pappa på han ett nytt problem på mina axlar.

"Vi har för fan inget val," fräste jag men ångrade mig genast.

Pappas ögon vidgades och jag såg förvåningen i hans ansikte. "Sam. Vad menar du med det?"

Jag reste mig snabbt från bordet och tog ett steg bakåt, men missbedömde avståndet till stolen bakom mig. Den välte med en smäll. Mitt hjärta rusade. Pappa skulle inte nöja sig förrän han fick veta sanningen—men något sa mig att ingen av oss var redo att höra den.

"Vi är bundna genom nån jävla ödeslänk," mumlade en trött röst och bådas blickar vändes hastigt mot Sorin som kom gåendes ned för trappan med ruffsigt hår och gnuggade sig i ögonen.

Min instinkt reagerade genast och jag tog ett steg närmre Sorin och placerade mig mellan vampyren och min pappa. Alfa såg forskade på mig. Ett ögonblick senare skymtade jag en sorg i hans ögon och han skakade på huvudet. "Jag skulle aldrig skada honom Sam. Du kan lugna din varg."

Jag svalde hårt och lät kroppen slappna av. En sval hand letade sig in i min och plötsligt hörde jag ett roat dovt skratt bakom mig. "Jag är smickrad Sammy, men du behöver inte skydda mig. Jag är rätt bra på att ta hand om mig själv."

"Jag vet," mumlade jag. Blicken fortfarande fäst på min pappa. "Men du är inte ensam längre."

Hans hand kramade min och det var nästan så att jag kunde känna hur bandet knöts hårdare runt oss.

"Hur länge har det här pågått?" frågade pappa och hällde upp en tredje kopp kaffe, som han räckte till Sorin. Jag blev förvånad över hans lugna bemötande, men kände samtidigt en djup tacksamhet för hans sätt att hantera situationen.

Sorin tog det hela med en rofylld attityd, som om detta var en helt normal konversation. Han reste upp stolen jag nyss suttit på och sjönk ner i den med en trötthet som bara en tonåring kan utstråla efter en hel natts sömn. Sedan sträckte han sig mot koppen och smuttade på den varma drycken.

"Inte länge," svarade jag och satte mig på stolen bredvid. "Allt har gått fort."

"Galet fort," fyllde Sorin i och sneglade på mig.

"Det är som om vi inte kan kontrollera vad vi tänker."

"Eller känner."

Min pappa såg plötsligt bekymrad ut. "Ni har kämpat emot," konstaterade han. "Det blir värre då."

Sorin skrattade till, "du sa det själv. Han är en varulv och jag är en vampyr. Självklart har vi kämpat emot."

Min pappa suckade tungt och verkade överväga allt som sagts. "Det är inte min sak att lägga mig i," började han med en viss försiktighet, "men jag skall lägga fram alla korten på bordet. Ni har flera val. Ni kan gå skilda vägar och kämpa igenom månader av oro och ångest. Det kommer att bli tufft men ni är unga och ni har inte känt varandra särskilt länge. Så det är en möjlighet."

"Eller?" frågade jag, min röst fylld av tvekan.

"Eller så accepterar ni läget och lever tillsammans. När flocken får höra om ödeslänken kommer de att förstå och de kommer att acceptera Sorin som en av oss."

Sorin ställde genast ner muggen på bordet och stirrade storögt på min far. "Bara så där?"

"Vi har traditioner, våra egna lagar och regler, Sorin. Länken binder er tillsammans, och alla vet om riskerna som finns om den bryts." Han drog fingrarna genom skägget, mötte Sorins förvånade ögon och fortsatte: "Vissa kan behöva tid för att vänja sig, men alla varulvar vet att detta är inget ni själva valt. Det kan hjälpa dem att acceptera läget."

"Tror inte det är er sida som är problemet," viskade Sorin plötsligt, hans röst oväntat liten bredvid mig.

Hans ord fick situationen att kännas absurd, nästan overklig. Här satt vi och pratade om vår framtid som om den redan var bestämd. Jag suckade tungt och reste mig från stolen, gick mot kylskåpet. "Vi har inte ens bestämt oss för vad vi vill göra än," sa jag, riktat mest till min pappa men med en underliggande önskan att Sorin skulle förstå att jag försökte ge honom tid. Tid att verkligen känna efter vad han ville.

Pappa satt tyst en stund innan han tillade, som ett sista konstaterande: "Ni har nio månader på er."

Jag plockade fram frukostvarorna och började duka upp på bordet. Det var som om den enkla handlingen bröt tystnaden och gav oss en paus från alla beslut. Min pappa tolkade det som en signal att lämna oss ifred. Han reste sig långsamt från sin plats och med långa, bestämda kliv gick han mot dörren. Det var uppenbart att vi inte skulle ta oss till skolan idag – vi hade mer att prata om.

När ytterdörren stängdes bakom honom och vi blev ensamma i huset, släppte spänningen en aning. Det kändes som om rummet andades ut.

"Hungrig?" frågade jag, försökte låta lättsam medan jag satte fram mer bröd och pålägg.

Sorin såg upp och gav mig ett charmigt leende, ett sådant som alltid fick mitt hjärta att slå snabbare. "Tror inte du har det jag är sugen på, inte i kylskåpet i alla fall," flinade han.

Jag kände genast hur blodet rusade till mitt ansikte och kinderna hettade. Fan, han behövde blod. "Klarar du dig utan ett tag till?" frågade jag, osäker på hur länge han kunde vänta.

Han reste sig halvt från stolen och sträckte sig efter brödet jag lagt fram. "Jag klarar mig," svarade han, lugn och självsäker, som om hans hunger var det minsta av våra problem.

Jag satte mig ner igen och såg på honom medan han tog en tugga av brödet. Han betedde sig som om det var en vanlig morgon, men något i hans blick var annorlunda – en slags underliggande trötthet som jag inte kunde ignorera. Jag undrade hur länge han verkligen kunde hålla ut utan att få det han behövde.

"Hur länge?" frågade jag lågt.

Sorins ögon mötte mina, det låg en utmaning i blicken. "Inte för länge."

Vi åt under tystnad, och trots att han försökt skämta bort spänningen, hängde hans svar kvar i luften som en osynlig tyngd. Vi var så sjukt olika, jag visste ingenting om vampyrer och han visste knappt något om mig.

När vi var klara reste jag mig för att diska undan. Sorin kom fram bakom mig och la sina armar runt mig, vilade hakan på min axel. Hans närhet var ovan, lugnande, men samtidigt fick det mitt hjärta att rusa.

"Är det sant det din farsa sa? Att jag är typ välkommen här?"

Jag nickade, fastän jag inte var helt säker. Jag ville tro på pappas ord, men tankarna på vad som skulle komma gnagde ändå i bakhuvudet.

"Det handlar mer om vad du vill."

Men i tystnaden som följde, visste vi båda att det inte var så lätt. Om Sorin flyttade in här, som en del av flocken så skulle han behöva lämna sin familj. Hur fan skulle han klara sig utan Silvian?