Resten av dagen hade varit en konstant påminnelse om hur pissigt jag hade behandlat honom. Tyler och Brian; Sams små personliga bodyguards hade kastat irriterade blickar mot mitt håll så fort de kunde.

Silvian och hans tjej var äckligt kära. Deras söta ord och blickar kändes som ett hån.

Jag lämnade dock in fysikprojektet med hans namn skrivet bredvid mitt. Han var inte så dålig som jag ville få honom att tro. Det var en självbevarelsedrift att knuffa bort honom. Jag medgav att det gjorde ont—men något sa mig att det var nödvändigt.

När skolan var slut skyndade mig ut till parkeringen och var redo att lämna allt bakom mig. Men när jag kom hem kände jag redan den kalla luften som genomsyrade huset. Inget skratt, inga värmande ord, bara den tysta närvaron av min familj.

"Hej."

Mamma satt i soffan med ögonen fästa på teven och ansiktet vänt bort från mig. Pappa satt i fåtöljen bredvid uppslukad av sin bok, som alltid. De var så upptagna med sina egna liv att de knappt märkte när jag kom hem. Jag kände hur den tysta distansen mellan oss blev mer påtaglig för varje dag som gick.

När jag gick förbi såg jag mamma rycka till. "Har du haft en bra dag?" Frågan lät mer som en plikt än en äkta omtanke. Hennes röst var kall och avståndet mellan oss kändes nästan som ett osynligt rep som höll oss isär.

"Ja," sa jag kort och fortsatte mot mitt rum. Jag ville bara sjunka ner i min egen värld och glömma allt som hade med dem och med Sam att göra. Jag stängde dörren bakom mig, och det var som att jag stängde ute hela världen.

Min telefon vibrerade plötsligt på skrivbordet, och mitt hjärta hoppade till. Jag sträckte mig efter den, men det var bara en meddelande från Silvian om kvällens planer med tjejen. Jag suckade och la ifrån mig telefonen, en ny känsla av tomhet fyllde rummet.

Jag drog fram min laptop och öppnade google. I sökrutan skrev jag snabbt in ordet "ödeslänk" men fick bara upp en massa skit om armband och armlänkar. Jag suckade och testade igen; varulvar, själsfrände, länk, band. Plötsligt svämmades jag över med förslag på filmer och böcker i temat och i timmar satt jag och klickade på olika länkar för att leta efter informationen jag var ute efter.

Klockan var närmare midnatt när jag hittade något som verkade vara en seriös sida. Jag klickade nervöst på länken och kände hur spänningen steg i kroppen. Skärmen lyste upp mitt rum i en blekblå ton, och jag lutade mig fram mot den. Texten som mötte mig var fylld med svåra termer och koncept som jag knappt kunde förstå. Det handlade om ödeslänkar, förbund som band två själar samman genom ödet, en koppling så stark att den kunde övervinna tid och rum. Jag läste om hur dessa band ofta var resultatet av en djup känslomässig förbindelse, en slags magi som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Tanken på att vara bunden till någon så starkt var både skrämmande och lockande. Jag ville veta mer, jag behövde veta mer, men varje ord kändes som en påminnelse om hur jag pressat undan den kopplingen till Sam.

Medan jag läste, svepte en våg av minnesbilder över mig. Jag kunde nästan höra hans skratt, se hans leende framför mig. Jag kände hur frustrationen började bubbla upp inom mig. Varför kunde jag inte bara släppa honom? Varför kunde jag inte bara glömma?

Jag bläddrade vidare, men varje artikel jag läste kändes som ett slag i ansiktet. De pratade om hur en ödeslänk kunde ge en känsla av tillhörighet, av att vara hel, men jag kände mig mer trasig än någonsin. Sam och jag hade en förbindelse som ingen annan, och ändå kändes det som en börda.

Klockan tickade, och tröttheten började ta över. Jag stängde ner datorn och kastade mig ner på sängen, men sömnen ville inte komma. Istället låg jag vaken och stirrade i taket, tankarna snurrande i huvudet. Jag undrade om Sam också tänkte på mig, om han kände den där tomheten som jag gjorde.

Kanske var det här en del av att växa upp. Att inse att vissa band, oavsett hur starka de var, behövde brytas. Nyfikenheten tog över igen och jag öppnade laptopen. Ögonen skummade igenom texten tills de fastnade på ett visst stycke;

Symtom som kan uppstå vid en bruten länk:

Sorg, hat, värk i kroppen, ångest och depression.

Om bandet mellan de två parterna är starkt, kan den avvisade varulven visa symptom på galenskap och ilska, men det kan även ge fysiska besvär som kan bli så illa att det leder till att den avvisade parten ger upp all livsglädje och till slut dör.

Jag kunde höra mammas röst långt ner i hallen, men inte för att hon ropade på mig. Hon talade med far, deras samtal avlägset och känslolöst. Det var ironiskt, egentligen, att vi var en familj som delade blod men knappast något annat. Här satt jag och läste om band som kunde få folk att dö, medan mina egna band till dem var lika tunna som papper.

Det var först när jag kände att tårarna började samlas i ögonvrån som jag insåg hur mycket jag faktiskt saknade honom. Saknade det vi hade haft i biblioteket, och på bryggan. Tomrummet han lämnat efter sig, hade blivit en tyngd på mina axlar.

Jag tog ett djupt andetag och lyfte mobilen beslutsamt. Tummen darrade när jag tryckte på hans namn och lät signalerna gå. För varje ton i örat växte paniken. Skulle han ens svara? Skulle han ens vilja prata med mig längre?

Till slut hördes klicket som signalerade att han tagit upp luren. Hans röst var mörk och något raspig, som om han precis vaknat, och bara att höra den sände en våg av längtan genom mig.

"Sorin?"

Det var tyst en sekund, och jag kände nästan hur han tveksamt väntade på vad jag skulle säga. Min fråga skar genom den tysta barriären mellan oss innan jag ens hann tveka. "Är det sant att du kan dö?"

Jag hörde honom dra ett djupt andetag på andra sidan linjen. "Jag är inte odödlig som du."

Jag skakade på huvudet, frustrationen växande inom mig. "Det vet jag. Men dör du om vi inte... om jag... om jag drar?"

Tystnaden på andra sidan var nästan outhärdlig. Hans röst, vanligtvis självsäker och lugn, hade förlorat sin skärpa och blev istället låg och försiktig. "Vart har du hört det?"

"Spelar det någon roll?" min röst brast lite, trots att jag försökte hålla den stadig. "Är det sant?"

Tystnaden föll återigen över samtalet, men den här gången var den tyngre. Som om han vägde varje ord noggrant, som om svaret han skulle ge mig var laddat med en sanning han själv inte ville erkänna.

"Jag vet inte, det finns många olika myter om oss."

Hans ord ekade i mitt huvud, men de gjorde ingenting för att dämpa oron som åt sig in i min själ. Jag kände att min puls ökade, och allt jag ville var att höra något – vad som helst – som skulle lugna mig.

"Men hur mår du då?" frågade jag, nästan desperat.

En djup suck hördes, fylld av trötthet och tyngd. "Sorin... vad vill du att jag ska säga? Vill du att jag ska tvinga dig att vara med mig så att jag inte blir galen? Det känns inte rättvist mot någon."

Hans ord hängde kvar i luften, och jag kände mig fångad mellan verkligheten och den ödeslänk som band oss samman. Jag kunde höra smärtan i hans röst. Samtidigt som hans fråga hängde över mig, som en obekväm sanning vi båda försökte undvika: vad skulle vi vara villiga att offra för att hålla oss ifrån varandra, och till vilket pris?

"Jag vet inte," viskade jag tillslut.

Han svarade med tystnad. Sekunderna gick tills han plötsligt chockade mig. "Vill du komma hit? Och snacka?"

Hans fråga tog mig helt ur balans. Tystnaden hade hängt över oss så länge att jag inte var beredd på den plötsliga vändningen, på hans inbjudan. Det fanns en längtan i hans röst, en sårbarhet som jag inte förväntat mig, och den smög sig in under min hud. Jag kände hur hela min kropp reagerade instinktivt, nästan som om den drog mig mot honom, trots allt.

"Sorin?" Han frågade igen, som om han själv inte kunde tro att han hade sagt det första gången. Orden bar en tyngd, något som vilade på mer än bara behovet av att prata. Och jag... jag var fast.

Trettio minuter senare stod jag utanför hans dörr. Han mötte mig med ett osäkert leende och la ett varnande finger över läpparna. Klockan var över midnatt och hans föräldrar låg förmodligen och sov.

Vi smög upp för den knarriga trappan, han visade vilka steg jag skulle undvika och jag kunde inte låta bli att fnissa. Det kändes fånigt, men samtidigt barnsligt underhållande att smyga hem till någon så här mitt i natten.

Vi smög förbi föräldrarnas sovrum, lätta snarkningar hördes svagt genom den halvöppna dörren. När vi nådde hans rum stängde jag dörren bakom oss och tystnaden omslöt oss som en filt. Det enda ljuset kom från månen, som trängde in genom gardinerna och kastade mjuka skuggor på väggarna.

"Ingen fullmåne i natt?" frågade jag tyst och sneglade mot fönstret.

Han skrattade till, ett dovt ljud som fyllde rummet. "Det funkar inte så."

"Inte?" Jag såg tveksamt på honom.

Sam skakade roat på huvudet innan han sjönk ner på sängen, händerna bakom huvudet i en avslappnad gest. Det mjuka månskenet förstärkte hans konturer, och mina ögon fastnade på hans kropp. Han hade en vit T-shirt och lösa pyjamasbyxor, och genom tyget kunde jag ana hans muskulösa kropp.

"Vi skiftar när vi vill," sa han till slut. "Vi är inte bundna till månen."

"Kan du göra det nu?" frågade jag impulsivt.

Hans ögon mötte mina, förvånade men också nyfikna. Efter ett ögonblick nickade han långsamt. "Vänd dig om."

"Varför?"

Han himlade med ögonen och reste sig långsamt från sängen. Med en smidig rörelse drog han tröjan över huvudet. Kinderna hettade när ögonen gled över hans blottade överkropp. Det var uppenbart att han spenderade mycket tid på gymmet. Händerna drog sig ner mot linningen till pyjamasbyxorna och jag vände mig snabbt medan han började klä av sig.

Sekunder senare hörde jag ett svagt ljud bakom mig, och plötsligt rör en varm, blöt nos mot min hand. Jag ryckte till, där bredvid mig stod en varg, gyllenbrun med de mest intensiva blå ögon jag någonsin sett—Sams ögon, fast i en annan form.

Handen strök försiktigt över pälsen och det stora djuret lutade sig tungt mot min beröring. Vi stod så ett tag och jag kände den enorma styrkan som pulserade från honom.

"Din familj är så levande, så varm och kärleksfull," började jag och så fort jag börjat prata riktades de mjuka öronen åt mitt håll. "Mitt liv har alltid varit kallt... och hårt." Jag suckade tungt och släppte ut all min ångest i ett enda långt andetag. "Allt jag rör vid går sönder."

Plötsligt står han där, helt obekymrad över sin nakenhet, i mänsklig form och drar in mig i sina armar. Han kramar mig hårt och allting brister. Tårar faller ner för mina kinder. Armarna letar sig runt hans axlar och jag trycker min kropp mot hans.

Du förtjänar bättre," viskade han, och orden bröt ner den sista barriären jag försökt hålla uppe. Tårarna kom i strida strömmar, och jag grät som om hela min värld höll på att rasa samman.

Jag vet inte hur länge vi stod där, men efter en stund sträckte han sig efter sina byxor, som låg prydligt vikta på sängen. Han drog snabbt på sig dem innan han försiktigt tog min hand och ledde mig dit. Han la sig ner först, med ryggen mot väggen för att ge mig plats. Jag tvekade ett ögonblick, men den värme som strålade från hans kropp lockade mig tillbaka och jag kröp in i hans famn, och hans armar slöt sig genast tryggt runt mig.

Jag blundade och andades in hans doft, en blandning av hans hud och något vagt jordigt som tycktes lugna mig. För en stund tänkte jag sluta att kämpa emot känslorna som hade sköljt över mig så länge. Jag behövde honom, och han behövde mig.

"Förlåt," mumlade jag mot hans bröst, mina ord dämpade av hans hud.

"För vad?" Hans röst var låg, nästan sövande.

"För allt jag har sagt," erkände jag, skamsen över mina tidigare ord.

Han suckade mjukt och höll om mig ännu hårdare. "Det är lugnt, jag fattar."

"Hur?" undrade jag och vred mig lite så jag kunde se hans ansikte. "Hur kan du förlåta mig bara så där?"

Hans fingrar rörde sig långsamt genom mitt hår, varje beröring skickade rysningar genom hela min kropp. "För att jag vet vad du går igenom. Tror du inte att jag har tänkt precis samma sak? Det är sjukt att gå från att hata någon, för att vi blivit lärda att hata varandra, till att plötsligt... förändras. Jag var så jävla förvirrad. Och när jag insåg vad det egentligen handlade om kände jag mig som världens idiot. Som om jag hade förlorat kontrollen över mitt eget liv."

Hans ord landade tungt, men de gav mig också en känsla av tröst. Han gick igenom samma rädsla och förvirring som jag, och på något sätt gjorde det allting lättare att bära. Med våra armar om varandra, för en gångs skull utan en vägg mellan oss, föll jag in i den mest rofyllda sömn jag haft på länge. Inga oroande tankar. Inga mardrömmar. Bara stillhet.