"Vart är du?"

"Sam?"

"The one and only," muttrade jag sarkastiskt. "Vart fan är du, folk är oroliga."

"Folk?" Hans röst blev genast retsam. "Du?"

Jag slöt ögonen och försökte lugna den inre striden. Hans röst påverkade varenda millimeter av min kropp. Den där jävla dragningskraften blossade upp igen och det var plötsligt svårt att tänka.

"Din bror."

"Vänta," skrattade han, "Är Sil med dig?"

Med en suck räckte jag över mobilen till den otåliga vampyren och drog med mig Brian och Tyler en bit bort.

"Vad fan händer, Sam?" Brian var den som hade mest tålamod av oss alla, men jag kunde se att det var på väg att ta slut. Han gnuggade handen sig mot nacken, hans ansikte fullt av oro och frustration.

"Sorin har dragit och Silvian är orolig," förklarade jag.

"Och vad fan har det med dig att göra?"

Jag skruvade obekvämt på mig och kastade en hastig blick bort mot Silvian, som var djupt inne i en het diskussion med sin bror. Det var tydligt att han var irriterad; hans ögon glimmade av frustration, och jag kunde nästan se hur hans händer skakade. Jag visste att jag kunde lita på Tyler och Brian, men att säga orden högt skulle göra situationen mer verklig, och jag visste inte om jag var redo för det än.

"Det är komplicerat."

Brian och Tyler utbytte blickar och det var tydligt att de inte skulle ge sig. "Det har inte ens gått en vecka sen de flytta hit, hur fan har det hunnit bli komplicerat Sam? Vad hände egentligen på mötet?"

Tyler stod tyst bredvid, och Brian märkte genast att han visste mer än honom. Hans ögon smalnade men Tyler vek sig inte. Det var inte hans sak att säga något. Det var min. Bördan låg på mig.

"Kom igen, Sam! Du kan inte hålla allt för dig själv. Vad hände på mötet? Du måste prata med oss."

I bakgrunden hördes Silvians röst, hetsig och uppjagad. Hans frustration slog som vågor mot mig.

"Det handlar inte om det jävla mötet" utbrast jag, irritation och ångest blandades i min röst. "Det är nåt annat."

Brian sneglade på Tyler, som försökte läsa av situationen och plötsligt lugnade han sig. "Vi är här för att hjälpa dig, Sam. Men du måste ge oss något. Vad handlar det om? Vad är det som gör att du är så... distraherad?"

"Distraherad?" Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig.

Silvian skrek nu från sin plats längre bort, hans röst full av frustration. "Det spelar ingen roll vad du känner! Du vet vad som kommer hända!"

Jag var nära att springa dit och slita telefonen ur handen på honom och kräva att Sorin berättade vart han var. Allt kändes så överväldigande. Avlägsna skratt och prat från andra elever tycktes skära i öronen, vinden kändes plötsligt hård mot huden. Hjärtat slog snabbare, som om det ville bryta sig ut ur min bröstkorg. Adrenalinet pumpade i mina ådror, och plötsligt var det något som brast. Det var som om en blixt slog ner i mig. Jag kände hur orden pressades upp i halsen, och innan jag hann tänka mig för, spottade jag ut det. "Han är min, okej?! Vi har en ödeslänk."

Allt blev tyst. Brian och Tyler stelnade till, deras ansikten uttryckte både förvåning och osäkerhet som om de inte riktigt kunde tro sina öron.

Och precis då hörde jag Silvians skarpa andetag, tyst men klart. "Vad fan betyder det?" väste han och tog ett fast grepp om min överarm.

Jag kunde inte få fram ett enda ord. Världen snurrade omkring mig, men till min förvåning kände jag Tylers trygga hand på min axel.

"Det förklarar ju en del," skrockade han i ett försök att lugna mig innan han spände ögonen i Silvian. "Backa."

När tvillingen äntligen gav mig lite utrymme började nerverna lugna sig, och jag lyckades öppna munnen för att ställa den fråga som brann på läpparna. "Vet du vart han är?"

"Jag vill veta allt," insisterade han och jag gav honom en nick, samtidigt som jag drog fram bilnycklarna.

"Inte här, vi snackar i bilen."

När vi gick förbi lunchbordet hade alla dragit till nästa lektion, men ingen av oss verkade bry sig om skolan just nu. Frågorna hängde i luftan, men jag visste att jag inte hade några bra svar.

De äldre i flocken hade berättat för oss att vi alla föddes med en stark länk som knöt oss till någon annan. Det kunde vara vem som helst, vart som helst i världen, och det var sällan man råkade stöta på varandra inom samma livstid. Livet rullade på för dem ändå. Det var inget som någon la särskilt mycket energi på. Inget som påverkade oss direkt. Men om deras vägar skulle korsas, så sas det att en oförklarlig dragning skulle uppstå. En känsla som gjorde att man inte kunde ignorera den andra personen, som om man var magnetisk bunden till dem.

Många trodde att det bara var en gammal myt, en berättelse för att förklara varför vissa kände sig mer som hemma bland andra. Men jag började undra om det verkligen var så enkelt. När jag såg Sorin, när hans ögon mötte mina, kände jag den där dragningen. Det var som om något i mig reagerade, som om mina instinkter tog över och något i mig krävde att jag skyddade honom.

"Så hur känns det?" Brians fråga var oskyldig, nästan nyfiken, men min kropp spändes genast. Jag hade just lämnat över nycklarna till Silvian och sjunkit ner i sätet bredvid, medan de bekanta omgivningarna swishade förbi utanför fönstret.

"Som om jag redan känner honom, fast jag egentligen inte vet ett skit om honom," svarade jag undvikande, blicken fastlåst på trädlinjen som flöt förbi. Det var sanningen, men den kändes som ett dåligt försvar.

Brian nickade långsamt, men innan han hann svara hördes Silvians röst från förarsätet, hård och känslolös. "Vet han om det?"

Jag sneglade på honom, men han hade ögonen på vägen, knogarna vitnade mot ratten. Det fanns inget i hans tonfall som avslöjade hur han egentligen kände. "Nej," mumlade jag. "Hur fan berättar man nåt sånt?! 'Ja, men du, jag tror att allt är så jävla awkward mellan oss för att det är meningen att vi ska spendera livet ihop.'" Min sarkasm hängde i luften, och en frustrerad suck lämnade mina läppar. Jag slog uppgivet ut med händerna. "Det låter som något ur en dålig romcom."

Silvian skakade på huvudet, munnen var en stram linje. "Du borde berätta för honom. Ju längre du väntar, desto svårare blir det."

Brian lutade sig tillbaka i sätet bredvid Tyler, hans blick växlade mellan mig och Silvian, men han sa inget mer. Den tunga tystnaden i bilen var nästan kvävande. Tills Silvian svängde av från den asfalterade vägen och gruset smattrade mot lacken. Jag ville be honom att sakta ner—för bilens skull. Samtidigt önskade jag att han pressade foten mot gasen så vi kom fram fortare. Vart fan var Sorin, och vad gjorde han mitt ute i ingenstans?

"Vet du varför han drog?"

Silvian suckade och nickade långsamt. "Den där ödeslänken, den påverkar honom också, eller hur?" Jag nickade tyst och ingen sa något mer.

Bilen skramlade över grusvägen och tog oss till en övergiven badplats. Badsäsongen var ett avlägset minne, och det var som om platsen själv hade gått i ide. Stranden låg öde, täckt av ett tjockt lager av färgglada löv som singlade ner från de omgivande lönnarna. Varje gång vinden tog tag i träden, prasslade löven som ett svagt eko genom den stilla luften. Sjön, som en gång hade varit full av liv och ljud, låg nu spegelblank och öde, omgiven av den dova tystnaden. Inget annat än vinden och det dämpade ljudet av våra fotsteg bröt stillheten.

Jag fick genast syn på honom. Ensam längst ute på bryggan, satt han med ryggen mot oss och dinglade med benen över kanten, stirrandes ut över den spegelblanka sjön. Solen höll på att sjunka bakom trädtopparna, och skuggorna från lönnarna sträckte sig ut som långa, mörka fingrar över stranden.

"Vi stannar här. Du går dit och berättar allt. Okej?" Silvian höll blicken stadigt på mig, som om han redan bestämt att jag skulle göra precis som han sa. Hans ton var låg, men full av auktoritet—som om han inte ens övervägde att jag skulle säga emot.

Det var mer än irriterande. Faktum är att det var olidligt. Jag kände hur blodet kokade under huden, och jag var tvungen att bita mig hårt i underläppen för att inte säga något som skulle kasta bensin på elden. Varje fiber i min kropp ville skrika tillbaka, men jag svalde orden. Jag visste att det här handlade om mer än bara mitt tålamod—det handlade om Sorin, och det här jävla bandet mellan oss som jag knappt kunde förstå själv.

Jag vände mig mot mina vänner, tog ett djupt andetag och mötte deras blickar. "Stanna här," sa jag kort, rösten något hårdare än jag menat. Tyler och Brian nickade, men jag såg hur oron lyste i deras ögon. Det här var inte en vanlig situation, och vi visste alla om det, men ingen sa något.

Utan att slänga en blick åt Silvian började jag gå mot bryggan. Hans närvaro brände i nacken, men jag vägrade ge honom tillfredsställelsen att titta tillbaka. Han hade fått som han ville, men jag tänkte inte ge honom fler reaktioner.

Stegen kändes tunga, varje gruskorn som knastrade under fötterna ekade i mitt huvud, och det stilla vattnet framför mig låg som ett spegelblankt löfte om något jag inte kunde förstå. Luften var kallare här ute vid sjön, vinden svepte runt mig och bet i kinderna. Jag ville inte, men jag visste att jag var tvungen.

Bandet mellan oss skrek åt mig att röra mig snabbare, att sluta avståndet. Det var som en osynlig kraft, en spänd gummisnodd som spändes mellan oss, och varje fiber i min kropp ville bara ge efter och låta den dra mig till honom.

Han visste att jag var där, långt innan mina skor nuddade den slitna, väderbitna bryggans yta. Jag såg det i sättet han satt, i den spända hållningen, som om varje muskel redan förberett sig för min närvaro. Träet under mina fötter knakade högljutt, bryggan gnällde och protesterade med varje steg jag tog, men hans kropp förblev orörlig.

Utan ett ord sjönk jag ner bredvid honom, men drog snabbt upp fötterna för att undvika att blöta ner skorna. Jag sneglade på Sorins bara fötter som dinglade över kanten, de uppvikta jeansen, och tårna som obekymrat rörde sig i det iskalla vattnet.

"Vi måste snacka."