Jag klev ur bilen och smällde igen dörren bakom mig. Den krispiga, kyliga morgonen bet i luften, och jag kunde redan se Luke, Brian och Tyler stå och hänga vid skolans entré – precis som vanligt. Mina steg var tunga, och jag lät blicken glida över skolgården, som om jag omedvetet sökte något, eller någon.

Skolgården var fylld av liv trots den tidiga timmen. Elever rörde sig i grupper, några lutade sig mot träd eller väggar, medan andra satt på bänkar, försjunkna i sina mobiler eller i samtal. De flesta hade händerna djupt nertryckta i jackfickorna för att hålla värmen. Ett par fotbollar studsade fram över den asfalterade ytan framför entrén, där några yngre elever skrattade högt och försökte briljera med sina tricks.

Vid skolans trappor stod folk i sina vanliga klungor, uppdelade i de grupper som alltid höll ihop. Alla jag passerade gav mig en nick eller kastade ur sig en snabb hälsning, och jag försökte anstränga mig att bete mig normalt. Men hela min värld var vänd upp och ner. Inget var normalt längre.

Jag ryckte till när ett gäng brast ut i högljutt skratt precis när jag passerade, och den rastlöshet jag redan kände växte sig starkare. Alla ljud runtomkring mig kändes plötsligt förstärkta – metallskramlet från cykelställen skar genom luften, och jag spände käkarna ofrivilligt. Rösterna som diskuterade tv-serier, smågrälen mellan pojk- och flickvänner och helgens planer, allt kändes som ett konstant brus som pressade sig mot mina öron. Jag bet mig i insidan av kinden och drog nervöst i ryggsäcken och mina axlar spändes mer och mer.

En märklig energi låg i luften, en blandning av förväntan och trötthet som alltid fanns innan skoldagen började. Och mitt i allt detta fortsatte mina ögon att söka över skolgården, som om de rörde sig av sig själva.

Ingen Sorin.

Det var som om min kropp agerade på instinkt, ett reflexmässigt behov av att leta efter honom i varje hörn. Han borde ha stått där, lutad mot väggen med sin skinnjacka och det där ouppnåeliga ansiktsuttrycket. Men han var inte där. En känsla av besvikelse kröp sig på, och jag kämpade för att skaka av mig den. Jag tvingade mig att gå fram till gänget som väntade på mig.

De mötte mig med glada leenden och välbekanta kommentarer, och jag föll in i det vardagliga snacket, trots att tankarna var någon annanstans.

"Hur gick mötet?"

Tylers lågmälda fråga fick mig genast att stelna till. Trots min tjocka dunjacka märkte han förändringen i mitt kroppsspråk direkt.

Vi saktade ner och lät de andra gå före. "Stelt. Deras farsa var precis vad vi förväntade oss. Den äldre brorsan också."

"Och tvillingarna?" Hans ton var både utmanande och nästan dömande.

"Tvillingarna är okej," mumlade jag.

Han rynkade pannan, en skugga av tveksamhet i blicken. "Är du säker?"

Så fort vi kliver in genom dörren till skolan möttes vi av sorlet från hundratals elever som rörde sig i lokalen. Det var som om hela byggnaden pulserade av liv, skratt och diskussioner som blandades med ekot av fotsteg på det slitna golvet. Några av de populära tjejerna stod vid skåpen, deras ögon drogs mot oss och jag kände mig genast irriterad. Tidigare hade jag inte brytt mig, det hörde till min vardag, men nu kände jag mig mer och mer besvärad av deras fnitter och beundrande blickar.

"Relativt," svarade jag Tyler och vinkade åt Shawn som kom emot oss.

"Redo för engelska?" Flinade han och slog Tyler i ryggen med ett glatt leende på läpparna.

Jag lyssnade med ett halvt öra på konversationen som fortsatte bredvid mig. Folk strömmade förbi, några kände jag igen, andra var bara suddiga skuggor i mitt medvetande. Jag försökte se nonchalant ut när vi fortsatte mot våra skåp, men en ny känsla bubblade under ytan. För första gången kände jag mig osäker, som om jag klev ut på en scen, där allas ögon var riktade mot mig. Som om jag var en skådespelare som försökte spela sin roll.

Vi navigerade genom mängden, Shawn lämnade oss för att möta upp tjejen. Tyler och Brian slöt upp på var sin sida om mig medans Luke sprang iväg mot bildsalen. Vi tog våra böcker och gick.

Inte en skinnjacka i sikte.

Samma beskyddarinstinkt som bubblat upp vid mötet började pyra inombords. Hans farsa verkade allt annat än trevlig och något sa mig att Sorin inte hade den bästa relationen med sin familj. Men skulle han göra Sorin illa?

Jag sjönk ner bakom bänken och drog snabbt upp mobilen, men tvekade. Jag kände honom knappt och han kände inte mig. Vad fan höll jag på med?

"Tänker du uppdatera oss eller hålla alla detaljer för dig själv?"

Brians ögon landade på mobilen där Sorins namn skymtar under min tumme, men han kommenterade det inte.

"Om?"

Han himlade med ögonen och lutade sig närmre. "Om mötet."

"De är bara på genomresa. Så du kan vara lugn. Om ett par månader så drar de vidare."

Tyler och Brian utbyter lättade blickar innan de drog fram sina engelskaböcker och riktade fokuset mot läraren som kom insläntrande med mörka ringar under ögonen, en hög böcker under ena armen och en kaffemugg i handen.

Resten av dagen flöt på som en grå molnig himmel. Två lektioner segade sig på innan lunch. Matematiklektionen drog ut på tiden så vi fick småjogga till biologin där vi spenderade tiden med att skära upp en stackars groda. Jag satt där, halvt fokuserad, medan läraren pratade om fysiologi, likheter mellan djur och människor. Än en gång påmindes jag om vad jag var. Varken djur eller människa, något mitt emellan.

Dofterna av formalin och klor fyllde rummet, och jag försökte bortse från det svaga illamåendet som kröp i mig samtidigt som läraren pratade entusiastiskt om hur grodor kan regenerera förlorade extremiteter.

Klockan tickade sakta mot lunchtid, och jag var rastlös. När slutet av lektionen äntligen kom var jag snabb att packa ner mina saker. Jag klev ut i korridoren och rörde mig mot den vanliga bänken utanför. Solens strålar lyckades tränga igenom molnen och värmde mitt ansikte, men jag kände mig ändå kall inombords.

Vid bänken satt de flesta från hockeylaget, utspridda men ändå samlade som en enhet. De var klädda i sina slitna klubbjackor med skolans logga, några av dem hade fortfarande hjälmfrisyrer från morgonens träning, ännu en som jag missat. Shawn satt avslappnat med benen brett isär medan han stoppade i sig en gigantisk macka, pratade med munnen full och skrattade med sin hesa röst som alltid var högst i gruppen. Bredvid honom satt en av backarna, Timothy, tystare och med ett allvarligt uttryck, som om han hellre ville fokusera på maten än skämtandet runtomkring. Några av de yngre spelarna satt längst ut på kanten, lite mer försiktiga, men följde leenden och skämt noggrant, som om de försökte lära sig den oskrivna jargongen.

Så fort vi närmade oss gjorde man plats åt oss och jag sjönk trött ner på bänken mellan Tyler och Brian. Samtalen gick över till annat. Jag lyssnade knappt; mina ögon letade efter Sorin i folkmassan, men han var ingenstans. Jag försökte skaka av mig känslan av besvikelse och engagera mig i samtalet, men tankarna vandrade ständigt tillbaka till honom. Jag behövde fan snacka med honom idag.

"Du missade träningen i morse. Mr Kennedy är inte glad."

Shawns röst avbröt mina tankar, och jag såg upp från min matlåda. "Jag är ändå bäst på plan," skämtade jag, men min röst känns platt och leendet nådde inte riktigt upp till ögonen.

"Träning före frukost," stönade Luke och gömde ansiktet i händerna. "Trodde tortyr var förbjudet."

Samtalet fortsatte, och jag zonade ut igen. Lunchen var snart över, och jag hade fortfarande inte sett någon av tvillingarna. Jag hade precis lyckats skaka bort tanken när jag såg Silvian stå på andra sidan gården. Våra blickar möttes i en kort sekund. Hans ansiktsuttryck var neutralt, och jag kunde inte avgöra vad han tänkte. Tills han nickar bort mot samma plats där Sorin konfronterat mig, platsen bakom idrottshallen.

En plötslig osäkerhet sköljde över mig när jag tvingar mig upp på fötter. Jag reser mig hastigt, och Tyler och Brian skickar mig frågande blickar, men vi säger ingenting. De följer min blick och måste ha fattat vad det handlar om.

När jag går därifrån hör jag Luke och Shawn skratta bakom mig, men deras ljud bleknar bort i mitt medvetande. Allt fokus ligger på Silvian, som står och väntar bakom den lappade byggnaden.

"Är Sorin hemma hos dig?"

Tvillingens ord fick mig att haja till. "Nej?"

"Så vart i helvete är han då? Har du snackat med honom idag?"

Jag höjde ett ögonbryn och såg frågande på honom. "Han är din tvilling, inte min."

Silvian himlade med ögonen och tog ett frustrerat steg närmre mig. "Men han är din pojkvän. Eller hur?"

Hans ord var menade som ett skämt, fyllda med ironi, men jag kunde inte låta bli att känna en underton av allvar. Det fanns en misstanke i hans röst, som om han anade att något var på gång mellan Sorin och mig—något som vi själva knappt hade hunnit reda ut.

Mina kinder hettade till av en blandning av förlägenhet och irritation. "Kul, du är verkligen underhållande," svarade jag, med en ton som jag hoppades lät mer självsäker än jag kände mig.

Silvian skakade bara på huvudet. "Ni är för fan inte kloka." Han drog frustrerat fingrarna genom håret och slöt ögonen. "Kan du ringa honom? Jag behöver veta vart han är."

"Och vad får dig att tro att han svarar om jag ringer?"

"Inte fan vet jag. Bara gör som jag säger, Acker!"

Desperationen i hans röst fick mig att dra upp mobilen ur fickan. Jag tvekade, men gjorde till slut vad han bad mig om. Fem signaler gick innan han tryckte bort samtalet. Jag kastade ett öga på Silvian, som genast insisterade på att jag skulle försöka igen. Med en suck la jag mobilen mot örat och väntade. Efter tre signaler tryckte han bort samtalet igen.

"Han vill uppenbarligen inte snacka med mig," muttrade jag och pressade ner mobilen i bakfickan.

Silvian bet sig i underläppen och lutade sig tungt mot byggnaden igen. "Det är inte första gången han drar."

"Förvånar mig inte. Han känns som den oberäkneliga typen," muttrade jag irriterat.

"Du vet inte ett skit om honom!" fräste han. "Sorin är inte vad du tror att han är."

Innan jag hann fråga vad han menade kände jag närvaron av Brian och Tyler som slöt upp bakom mig. Silvians vanliga ansiktsuttryck var tillbaka; den där nonchalanta masken han bar tycktes håna mitt inre tumult av känslor.

"Sam?"

Jag sneglade mot Brian medan jag letade efter rätt ord. Plötsligt fick jag en idé. "Ge mig din mobil."

Utan frågor drog han upp iPhone ur fickan och räckte över den. Jag knappade in Sorins nummer och två signaler gick fram innan han svarade;

"Vem fan är du?"