I endast en oversize T-shirt på mig så vaknar jag upp på morgonen i ett litet rum med endast en säng och en garderob i. Det var ingen källare, eller ett rum som inte var obekvämt direkt. Det var endast ett rum med lite inredning.

Jag vet att jag är i Oscars lägenhet, för jag vet att jag träffade honom igår. Jag vet även att han tog ut sina sjuka straff på mig, och de var så hemska att jag inte ens vill tänka på det.

Jag kände på min arm, där huden var fortfarande var röd och nästan helt blåslagen. Det är ett under att den inte är bruten. Huden runt min hals gör ont efter ett strypgrepp, och mina ben är lika blåslagna som armarna.

Min mobil är borta, även mina kläder som jag hade på mig igår. Jag undrar vad Felix gör nu och mina föräldrar. Letar de inte efter mig? Har de ringt polisen?

Mitt tänkande avbryts när dörren öppnas och Oscar kommer in. Han håller i en tänd cigarett i handen och kostymbyxorna ifrån igår är det enda han har på sig. Jag visste inte att han rökte.

Hans blonda hår var rufsigt, och trots att han är väldigt avspänd så ser man de svaga konturerna av magmusklerna. Han hade tränat, det såg man. De magmusklerna aldrig brukade synas när han var avslappnad.

Jag vill skrika på honom, säga hur mycket jag hatar honom, och även fråga honom varför jag är här. Men det kommer inte fram något, utan allt jag säger är ett enda litet ord.

"Felix"

"Huh?" frågar han, medans han lutar sig mot dörrkavlen och tar cigaretten i munnen, drar ett bloss och blåser sedan ut röken.

"Din Felix vet att du är här" säger han. "Han vet att du valde mig" 

"Jag valde inte dig!" utbrister jag och är glad över att jag fick fram det. "Jag hade det bra utan dig" 

"Du levde utan mig i några dagar" säger han. "Du vet att du hade det så mycket bättre hos mig"

"Jag vill hem" yttrar jag. "Detta är inte mitt hem."

Han säger inte så mycket, utan stoppar in cigaretten i munnen och håller den där, medans han börjar rota i sin ficka. Han drar upp handen ur sin ficka, och får fram förlovningsringen som jag kastade ut ur fönstret på sjukhuset.

"Hur fick du tag i den? Du var häktad när jag slängde ut den ifrån fönstret" säger jag och han har ögonen fortfarande på ringen.

Han tar ut cigaretten i munnen, tittar på mig och skrattar.

"Jag blev utsläppt efter 2 dar. Jag blir alltid utsläppt från häktet, älskling. Den här ringen hittade jag vid buskarna utanför entrén till sjukhuset. Jag kom dit för jag trodde fortfarande att du var där" säger han och jag sväljer nervöst.

"Vad sa du till Felix?" frågar jag och Oscar rycker på axlarna.

"Jag skrev att du valde mig och att du fortfarande älskade mig" säger han. "Och så sa jag att du hade ljugit om allt, och att du inte ville att han skulle komma tillbaka" 

"Han kommer tillbaka. Han vet vart du bor, han var här varje dag när du var på jobbet när jag bodde här" säger jag och han ler mot mig, flackar med blicken mellan mig och ringen. 

"Jag har flyttat" säger han med en axelryckning. "Men din prins charm kommer ändå inte. Han verkade ganska besviken över att du valde mig" 

"Jag valde inte dig!" ryter jag och han biter sig i läppen och går fram till mig. Jag flyttar längre bak i sängen där jag sitter.  Han lägger ringen på sängen och går ifrån sängen igen.

Han går mot dörren, och går ut i rummet utanför. Han tittar på mig när han tar tag i dörrhandtaget efter sig.

"Sätt på dig ringen, och maten kommer om en stund" säger han, och med de orden sagda så stänger han igen dörren efter sig.

Jag plockar upp ringen, tittar på den och skakar på huvudet sakta. Jag vill inte, jag vill inte bära den ringen. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hör Oscar kalla på mig ifrån köket, och jag reser mig ifrån sängen sakta och skakigt. Jag öppnar dörren, går ut ifrån rummet. Lägenheten jag befinner mig i är mycket större än den han bodde i innan. 

Jag tittar mig om över den stora planlösningen och ser Oscar stå vid ett vitt dukat matbord längre bort, med ett glas och vinflaska i handen. Han fyller glaset med vitt vin, tittar upp och ser mig. Han gör en gest till mig att jag ska sätta mig ner och jag går mot matbordet.

"Slå dig ner" säger han och plockar upp mitt glas för att fylla på glaset.

"Jag dricker inte vin" 

Han svarar inte, utan plockar upp en annan flaska som jag ser innehåller champagne. Han fyller mitt glas med den bubbliga drickan.

Han ställer ner glaset framför mig, och jag drar ut stolen och sätter mig ner på den. Tallriken framför mig är fylld med mat, och det är min favorit. Enzos potatisgratäng.

Han sätter sig på stolen framför mig, och dricker av sitt vin.

"Varför?" frågar jag tyst och han sväljer och ställer ner vinglaset på bordet igen.

"Jag tänkte att vi skulle ha mysigt" säger han, lugnt som om de inte fanns något konstigt bakom det.

"Du har slagit mig, haft sex med mig trots att jag inte vill, fört hit mig ifrån där jag hör hemma på bara en kväll och dagen efter vill du ha mysigt? Jag slängde ut ringen för jag trodde att jag äntligen skulle bli fri" säger jag och han tar upp bestiken ifrån bordet för att äta, och ser inte alls ens rörd utav det jag nyss sa.

"Ät Gabriella" säger han bara och jag skakar på mitt huvud åt honom.

"Jag vill inte vara här, jag vill hem" säger jag och han tittar upp på mig med sina blåa ögon.

"Du är hemma" säger han. "Med mig"

"Nej"

"Vi ska flytta till din favorit stad London och gifta oss. Det var vår plan innan Felix kom in i bilden och fick dig att tro saker som inte stämde" säger han med den där rösten igen, den rösten som är svår att inte tro på.

Han manipulerade mig. Han har alltid gjort det.

"Varför tror du att polisen släppte mig ifall det var allvarligt?" frågar han och jag suckar.

"Varför sa polisen att detta inte var första gången som de hade och göra med dig, och samma brott?" frågar jag och ser hur han tydligt spänner käkbenen.

"Du var inte min första trofé. Jag har vunnit andra gånger innan" 

"Troféer?" frågar jag dumt, jag vet ju vad han menar. 

"Men du var min största trofé. De andra tjejerna överdrev och jag lät dem lämna. Men jag kan inte låta dig lämna mig, för du är den finaste jag har haft. Tills Felix la sina smutsiga händer på dig, och tog min vinst" säger han argt. "Han gjorde dig till en smutsig trofé, men jag tog dig tillbaka och ska göra dig fin igen" 

"Hör du på dig själv hur sjuk du låter?" frågar jag. "Vad gjorde du med de andra?"

"Jag vill inte pra-"

"Berätta för mig nu" säger jag hårt och han slår då ner sitt vinglas på golvet så att glaset slår i tusen bitar. Jag hoppar till av smällen, och ser hur han böjer sig ner och plockar upp den största skivan.

"Kan du sluta slå ner glas?!" utbrister jag och reser mig upp ifrån stolen. Han gör likadant med skivan fortfarande i sin hand.

Han går lugnt mot mig, och jag backar ifrån honom med rädslan i kroppen. Han fortsätter att närma mig och jag råkar backa in i en hylla där en blomkruka faller till golvet men klarar sig hyfsat.

Han hinner få tag i min arm när jag ska försöka springa ifrån honom, och han drar mig till bordet igen. Väl framme vid bordet så trycker han ner min ärm på bordskivan.

Han för den vassa glasbiten mot min handled, och jag börjar genast försöka få loss min handled ifrån hans grepp.

Men han hinner trycka ner skivan i min hud. Och smärtan sprider sig snabbt. Det mörka blodet strömmar över huden och jag kniper igen ögonen.

"sluta" piper jag och han skrattar högt, medans han drar med glaset i min handled. Jag skriker gnällt till och öppnar ögonen. Blodet rinner ifrån ett stort öppet sår och han släpper sitt grepp om min handled.

Jag lägger min hand över såret och försöker stoppa blodet som inte slutar rinna.

"Han tar tag i min midja, bär upp mig på bordet och jag sparkar mot honom med handen fortfarande över såret.

"Låt mig va!" skriker jag och fortsätter att sparka mot honom.

Han puttar ner mig på bordet så att jag slår i ryggen i min potatisgratäng, och jag försöker ta mig upp ifrån kladdet med han puttar ner mig igen.

Han lägger sig över mig med sin överkropp men han står fortfarande kvar mellan mina ben, tar tag i mina händer så jag är tvungen till att släppa såret. Han håller med sin ena hand på mitt sår och det svider, men han bryr sig inte. Min andra hand är helt röd av allt blod.

När han får bort mina händer så släpper han dem,och innan jag hinner slå till honom så lägger han händerna om min hals.

Han trycker igen mina luftvägar och jag börjar kippa efter luft, och försöker sprattla allt vad jag kan, fast hans överkropp hindrar mig.

Han ser mig i ögonen hela tiden, och det finns inga känslor där.