Jag kunde inte se Oscar i ögonen längre utan att skämmas över att jag kände det jag borde känna för honom, för någon annan. Jag vet att jag inte kan lämna Oscar, men jag kan inte vara utan Felix heller.

Hela morgonen och kvällen jag hade kommit hem efter att ha varit i parken, så hade jag undvikit Oscar så gott det gick. Han hade mycket med jobbet vilket endast var en fördel, då jag verkligen inte behövde se honom så ofta.

I hörlurarna som var i pluggade i öronen spelades hög musik, så att jag slapp omvärlden. jag gick över skolgården, där alla elever nu på morgonen stod och hängde. Som vanligt tittade många på mig, som de har gjort den andre klass. Då dem alla ser mig som "Hon där med en sugar daddy".

När jag tittar mig omkring, så ser jag Felix. Han står vid några killar från den andra klassen, och han har redan fått syn på mig. Vi tittar länge på varandra medans jag närmar mig porten till skolan. Vi ler inte ens, fast vi båda vet att det finns så mycket känslor bakom våra uttrycks lösa ansikten.

Jag avbryter vår ögonkontakt, tittar framåt mot porten som nu är framför mig. Jag öppnar den med en knuff, och stiger in i skolbyggnaden. Jag letar med blicken efter Caroline, fast ser henne inte. Jag tycker att det är konstigt, att hon inte befann sig på vår mötesplats eller vid skolporten som hon brukade.

Korridoren var nästan helt tom, då det var så pass fint väder ute att alla ville njuta av värmen utanför. Och treorna för att njuta av de sista dem ser av vår skola, då vi endast går här i mindre än en månad till.

När jag når mitt skåp, så låser jag upp det. Drar av min tunna bomberjacka och slänger in den tillsammans med väskan i skåpet. Jag tar sedan mina historieböcker i handen och stänger skåpet. Jag drar upp mobilen ur jeansfickan, skriver ett snabbt sms till Caroline för att fråga vart hon är.

Jag får inget snabbt svar som jag brukar att få. Så jag bestämmer mig för att ringa henne.

Signalerna går fram, fast ingen svarar. Och när röstbrevlådan kommer fram så väntar jag tills pipet kommer.

"Vart är du någonstans?, ring mig när du hör detta" säger jag och lägger på.

Jag lägger ned telefonen i fickan, och tittar upp där jag får syn på Felix i korridoren. Han går emot mig, och jag känner hjärtat bulta i kroppen.

"Hej" säger han när han kommer fram till mig och jag gör någon slags nick som hälsning.

"Jag vill bara säga att det som hände igår var en av de bästa sakerna som hade hänt mig. Fast om du vill glömma det, så är det okej. Pågrund utav Oscar" säger han och jag skakar på huvudet. Lägger min ena lediga hand runt hans nacke.

"Jag vill inte glömma det. Fast jag vet inte om de nånsin kommer att hända något mellan oss" säger jag och ser hur ledsen han blir. "För jag kan inte lämna Oscar."

"Varför då?, om du hade älskat honom så mycket så vet du att gårdagen och restaurangkvällen inte hade hänt."

"För jag kan inte lämna honom, inte just nu. För det finns ett skäl till det." Säger jag med en ganska hög röst.

"Vad för skäl?" Frågar han mig och jag biter mig i läppen. För jag kan inte säga som det är.

"För att jag är vuxen! Jag måste ta ett vuxet beslut. Med Oscar kan jag vara vuxen, och få växa i den rollen på ett stadigt vis. Men dig kan jag inte det, för jag kan inte leva i ett barnsligt lyckorus. Det håller inte" säger jag hårt och låter min arm falla ner till min sida istället för att den ligger om hans nacke.

"Barnsligt lyckorus? Jag är också vuxen, Gabi. Jag tar också vuxna beslut, och jag är faktiskt stadig. Men om det så du ser det så ska jag inte störa dig mera" yttrar han sårat och putar sig förbi mig med sin axel.

Kvar står jag, förbannar mig själv för det jag hade sagt. Men jag kan inte berätta för honom, om mig och Oscar. Jag förstår ju knappt vårt förhållande, så varför skulle Felix förstå det?. Jag menar, det Oscar gör är fullkomligt normalt. Han visar mig de rätta, och konsekvenserna de blir efter att jag har gjort fel.

Jag harklar mig tyst, och börjar gå mot salen där min historielektion ska börja. Men hur ska jag kunna fokusera på andra världskriget när det just nu pågår ett krig inuti mig. Ett krig mellan mitt hjärta och hjärna?.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

När lektionen är slut, och jag lämnar klassrummet så får jag syn på min blonda bästa vän.

Hon står utanför, med ett leende på läpparna när hon ser mig. Hon kommer fram, lägger den ena armen om mina axlar.

"förlåt för att jag inte svarade. Jag sov" säger hon ursäktandes och vi börjar sakta gå mot skåpen.

"Det är lugnt. Jag förstod att det var något sådant" svarar jag och tittar på böckerna i min famn.

"Har du sett Felix idag? Jag tänkte att vi tre skulle till fiket" frågar hon och jag skakar på huvudet.

"Nej, jag har inte sett honom idag" ljuger jag och försöker se och höras så trovärdig då hon ofta ser när jag ljuger.

"Jag tror han är med dem där killarna i den andra klassen igen. Han dumpar oss alltid för dem" säger hon argt. "Jag är så trött på att han gör det."

"Han dumpar inte oss. Han måste få ha andra vänner också, Carro" säger jag till Felixs försvar och hör hur hon suckar åt mig.

"Skynda dig så att vi kommer iväg till fiket!" Säger hon sedan för att byta samtal, och jag skrattar åt henne innan jag går snabbare mot mitt skåp.

Jag låser upp, lägger in böckerna och tar bomberjackan ut ur skåpet och plånboken ifrån väskan. Jag sätter på jackan, trycker ner plånboken i fickan och stänger sedan skåpet.

Jag krokar sedan min arm med Carolines och vi beger oss ut ifrån vår gymnasieskola.

"Jag tror jag ska beställa en juice idag, du vet en sån där ananas juice som vi smakade för ett tag sedan" säger hon glatt och jag tittar på henne med en äcklad min.

"Den ananas juicen smakade inte bra"

"Jodå! Det är bara du som är så kräsen med att smaka nya saker" envisas hon och jag bestämmer mig inte för att kommentera det.

Medans vi går på den lilla gatan som skiljer vår skola åt med fiket så stannar hon till.

"Får jag fråga en sak snabbt?" Frågar hon och jag nickar.

"Är det något mellan dig och Felix? Jag menar, jag vet att du har Oscar men de känns som om det finns något mellan er" säger hon tveksamt. Bara du visste.

"Nej? Varför undrar du?" Frågar jag och hon rycker på axlarna.

"Det var en extremt dum fråga"

"Ja det var det" säger jag och börjar att gå över gatan, och hon går snabbare för att komma ikapp mig.

"Jag tror att jag fråga sådana dumma saker för en anledning, som du kommer tycka verka konstig" säger hon. "Jag är bara så nervös"

"Vad är du nervös för?" Frågar jag och hon biter sig i läppen nervöst.

"Jag tycker om Felix jättemycket" yttrar hon sedan tyst. "Jag tror att jag är kär i honom."

"Va?" Frågar jag och känner mig ganska.. Sårad på något sätt.

"Jag är kär i honom, Gabi" upprepar hon och tittar ner i marken. Och jag ska berätta det för honom."

Jag förblir tyst, vet inte vad jag ska säga eller göra. Vi är kära i samma kille, det som inte skulle hända mellan oss. Fast jag har Oscar, och det är kanske bättre ifall jag bara släpper Felix.

"Varför säger du inget?" Frågar hon sedan nervöst, och jag harklar mig.

"Jag vet bara inte vad jag ska säga." Säger jag. "Men han tittar så lyckligt på dig på något sätt, och jag tror faktiskt att han tycker om dig också. Så du borde bara berätta det för honom" säger jag och hatar att ljuga för henne, stötta henne i något som jag egentligen inte vill stötta henne i.

"Då kan vi gå på dubbeldejter!" Jublar hon och jag skakar skrattandes på huvudet.

"Du vet att det inte är en bra idé, då Oscar hatar Felix" säger jag och hon rycker endast på axlarna.

"Jaja, men vi förtjänar en dubbeldejt" säger hon lyckligt. Och jag vill att hon ska vara såhär lycklig. Hon förtjänar det mer än någon annan.

Fast hon vill vara lycklig med en kille som jag är lycklig tillsammans med.