○Alice○
Det är mörkt. Solen gick ner för ett bra tag sedan och varken jag eller Jason har lämnat hans rum. Klockan börjar närma sig halv elva och skriken från nedervåningen upphörde för någon timme sedan men jag har inte vågar gå ner eller ens överväga det, förens nu. Jag tar ett djupt andetag och tittar en sista gång på Jason som fortfarande sover innan jag öppnar hans sovrumsdörr. Försiktigt tittar jag ut och går sedan med tysta steg ner för trappan mot köket. Hela golvet är täckt av glas och andra saker som antagligen slängts runt och fått ta emot den ilska Jason's och Alex's föräldrar besitter. Jag går in i köket och ser då Alex ligga på golvet längst in mot väggen. Han är rädd. Jag sätter mig framför honom och för hans ena hand som han skyddar sitt ansikte med bort. Han rycker till men vågar antagligen inte öppna ögonen, rädd för vem som skulle kunna skada honom.

"Det är jag, Alice." Säger jag lugnt innan jag ser hur han sakta vrider på sig och öppnar ögonen. Han andas ut när han ser att det verkligen är jag.

"Vart är Jason? Är han okej?" Jag nickar.

"Han mår bra. Förvisso orolig men." Han sluter sakta ögonen igen och sätter sig upp med ryggen mot skåpluckorna bakom honom.

"Jason? Orolig för mig?" Alex fnyser. "Han tycker inte om mig."

"Det gör han visst. Du är den enda från hans familj som visat att du tror på honom. Han är din lillebror, du är det som om något kommer att rädd honom."

"Jag kan inte hjälpa honom. Jag har försökt, nu hatar mamma och pappa mig också. Jag svek dem så som jag svek Jason." Han sänker blicken. Jag ser att något inte stämmer. Det är något som känns fel. Riktigt fel.

"Alex? Vad sa de till dig?" Han tittar upp på mig men bara i någon sekund innan hans blick vänds tillbaka ner till golvet.
"De...eller jag kan inte...jag vet inte vad jag ska säga." Säger han tyst och suckar medan han studerar sina upprivna handflator.

"Det handlar om Jason, eller hur?" Han nickar.

"Lova att inte...flippa ur?" Det sista säger han i en viskning medan han ser allvarligt på mig.

"Jag lovar."