○Jason○
De står framför mig. Jag kramar Alice's hand hårdare.
"J-Jason?" Mamma lägger handen framför munnen och låter en tår falla ner på sin kind. Jag vet inte vad jag ska säga eller ens om jag ska svara.

"Var ska jag åka?" Mamma ler och styrker sin hand över mitt hår.

"Inte långt, se det som läger. Du kommer att ha jätteroligt älskling."

Hon ljög.

"Välkommen hem brorsan!" Alexander ler och tittar på mig som om allt vore normalt. Min far säger inget, rör inte en muskel, han står bara där och tittar på mig med en blick som jag inte kan tyda.

Nu står alla och pratar i mum på varann men jag kan inte lyssna. Det går inte, min hörsel blockeras helt. Alice leder mig tillslut förbi alla efter Alex upp för en trapp.

"Jason?" Jag tittar upp från golvet och möter Alice blick. "Ditt rum." Säger hon när hon fått min uppmärksamhet. Jag tittar upp och ser rummet som jag har ett svagt minne av innan jag går förbi henne. Jag tittar på tavlan som hänger på väggen. Jag och...Alex. Utan att vilja titta mer går jag fram till sängen som är ovanligt stor och sätter mig på den.

"Hur känns det?" Mumlar Alice tillslut och bryter tystnaden som jag inte uppskattade.

"Jag känner...jag känner ingenting." Viskar jag. Jag vill inte vara här. Dörren öppnas och min mamma kommer in med tårar i ögonen. Tårar jag inte förstår.

"Är allt som de ska?" Alice tittar på mig och sedan på min mamma innan hon ger henne ett felaktigt svar.

"Ja Mrs Lewis."

"Vad skönt att höra. Jag är glad att du är hemma Jason. Jag har saknat dig så mycket." Alex visar sig i dörröppningen innan mamma tar ett steg mot mig.

Fel. Allt är fel. De ljuger. Varför låtsas de att vi är en familj? JAG har ingen familj.

"Nej!" Skriker jag och ställer mig upp. "Backa! Kom inte nära mig."

"Jason?" Alice går mot mig och sträcker ut sin hand.

"Nej sluta!" Varnar jag och tar ett seg bakåt. "Rör. Mig. Inte!" Allt exploderar.

"Jason det är bara jag? Andas. Okej? Bara ta det lugnt."

Jag tittar på Alice medan allt annat är suddigt. Hon kommer inte att skada mig. Hon är den enda som inte vill mig något illa.

Alice går långsamt fram till mig och tar min hand när hon märker att jag inte kommer knuffa undan henne. "Det är bara jag. Kom ihåg. Du, jag, ingen annan." Jag nickar och omfamnar henne med all värme jag har medan jag gör allt för att hålla tårarna inne.

Ta mig härifrån.