Jag lutade huvudet mot det kalla fönstret på tunnelbanan medan jag såg ut i mörkret.

Klockan var lite över sju på morgonen och jag skulle starta mitt jobbpass vid åtta på det lilla caféet där jag jobbade.

De rätt kassa iPhone hörlurarna i mina öron spelade upp spotifyspellistan på högsta volym, och jag misstänkte att det hördes ut till de få människorna som satt i samma vagn som jag.

Jag mimade lite till låten innan jag slöt mina ögon och koncentrerade mig att inte somna helt. Jag hade knappt fått någon sömn i natt, då natten hade bestått av att bråka med pappa, bli förnedrad och sedan bädda om honom i sin säng som om ingenting hade hänt.

Ibland visste jag inte ifall jag avskydde min pappa eller inte. Det var blandade känslor. Han var fortfarande min pappa, och han brukade vara normal. Han var trots den som lärde mig cykla, blåste på mina skrapsår och tog med mig ut och fiskade på vårt gamla sommarställe. Han som försökte sätta upp mitt hår innan skolan och hjälpa mig måla tånaglarna när mamma inte hade tid. Han blev som han blev när mamma lämnade honom ett år efter Louisa var född. Jag var nio då, och jag minns den kvällen som igår. När mamma kom in, och trodde att jag sov. Hon sa något innan hon kysste mig på pannan, och fixade till väskan på axeln innan hon lämnade mitt rum.

Ibland är jag tacksam över att Louisa inte minns henne. Då slipper hon att känna den där klumpen i sig över att hennes mamma lämnade henne. Visst vet hon att mamma gjorde det, men hon delar inte alla de där minnena med henne och hon vet inte hur mamma ser ut.

Tåget stannar in vid nästa station och jag tittar automatiskt upp för att se vem som kommer på. In i vagnen kommer det en ganska lång kille, med håret intryckt i en mössa, men ett par få hårstrån letar sig fram över hans panna. Han kan inte vara så mycket äldre än mig, kanske några år äldre.

Han möter min blick och jag ser ut genom fönstret igen. För att inte verka som att jag stirrade på honom. Han kommer närmre och sätter sig strax ner på sätet precis framför mig så att han sitter mittemot mig.

Jag sneglar på honom, för att se om han tittar på mig. Fast det gör han inte. Utan blicken är fäst på hans telefon där hans tummar trycker snabbt på skärmen.

Jag känner hans parfym väldigt starkt. Men den är blandad med en svag röklukt. Fast trots att jag avskyr lukten av rök, så luktar han ändå gott.

Herregud, vad fan håller jag på med.

Jag skakar på huvudet och tar upp mobilen som ligger i mitt knä. Jag byter låt och ser upp på honom igen.

Denna gången ser han på mig med sina rätt synligt mörkblåa ögon och visar att jag ska ta ut hörlurarna. Nervöst skruvar jag ner min höga musik och tar ut ena hörluren.

"Hej" säger han och jag biter mig svagt i underläppen. Jag är för blyg för att prata med främlingar.

"Hej." Svarar jag lågt, och han ler lite snett.

"Du? Vet du om ifall denna stannar på Gröndal?"

"Ehm, nej det gör den inte." Svarar jag nervöst. Han suckar åt sig själv innan han sätter sig längre bak i sätet.

"Fuck." Svarar han innan han tar upp sin telefon igen. Han börjar att skriva på den igen och jag bestämmer mig för att sätta in hörluren igen.

Men precis när jag ska göra det så ser han upp på mig igen.

"Vad heter du?" Frågar han och jag blir nästan chockad av hur säker han är på att kunna prata med en främmande tjej på tåget. Jag vågar knappt prata med mina kollegor.

"Alex."

"Alex? Är det en förkortning?" Frågar han och jag nickar. "Såklart det är det, så dum jag är."

Han väntar på att jag ska fråga honom något men det gör jag inte. Istället kollar jag upp på den lilla skärmen som visar vad nästa station är.

"Jag är Ogge." Säger han. "Det är också en förkortning."

"Nice." Svarar jag kort och ser tillbaka på skärmen. Puff, jag ska av nästa.

Jag reser mig upp från sätet och går förbi Ogge och bort mot utgången. Till min förvåning reser han sig också upp och går en bit bakom mig bort mot utgången han med.

"Tro inte att jag följer efter dig," säger han på skoj när han ställer sig bredvid mig för att vänta på att tåget ska stanna. "Jag är ju på fel tåg."

Jag nickar bara innan jag tar upp min telefon och den ena hörluren. Jag pluggar in den i örat och skruvar upp musiken lika högt som jag hade det innan.

När tåget stannar in på stationen jag ska av vid, så går jag av och med rätt snabba steg tar jag mig mot caféet. Jag håller telefonen hårt i handen medan jag går.

Jag hatade mörker, och det spelade inte någon roll vilken typ av mörker det var. Som en decembermorgons mörker, som var just detta tillfälle. Jag gillade mer när det var ljust.

Jag suckade medan jag fokuserade på låten som spelades i hörlurarna. Jag ville inte ens titta bakom mig, då det kändes lite som att jag blev förföljd. Men det var säkert en av de alla paranoida tankarna som jag brukade tänka på.

Tillslut kom jag in på gatan där caféet låg, och snart var jag framme vid dörren. Det plingade när jag öppnade, och jag såg mig omkring i det tomma caféet.

"Hallå?" Frågar jag för att få något svar av min kollega Felicia som alltid jobbade första passet tillsammans med mig.

"Jag är här inne!" Svarade hon mig från vårt personalrum som låg bakom kassan. Snart kom hon ut och log mot mig. "Godmorgon Alex."

"Godmorgon Felicia." Svarar jag och går fram till henne där hon står i dörren till personalrummet. Jag går förbi henne in i det trånga utrymmet för att lämna av min väska och ställa in lunchlådan i kylskåpet.

"Har du sovit tillräckligt?" Frågar hon plötsligt när jag precis ställt in matlådan i den lilla minikylen och stängt igen den. "För du ser sliten ut."

"Jobbade länge igår bara, och kom inte hem förrens sent." Svarar jag och hon verkar bli nöjd med svaret för hon säger inte så mycket mer.

Jag tar på mig förklädet som har mitt namn påklistrat med hjälp av en liten namnskylt i metall. Jag går sedan ut i själva caféet och börjar göra iordning för öppning.

Felicia öppnar sedan upp dörrarna och vänder på skylten där det står stängt till öppet.

"Sådär ja," säger hon. "Då startar vi officiellt dagen då."

Jag nickar medan jag kopplar i sladden till micron så att den sätts igång.

"Men du," säger hon och lutar sig över inglasningen där kakorna ligger. "Låste ni ordentligt igår?"

Jag ser upp på henne och möter de stora hasselbruna ögonen innan jag nickar.

"Såklart," svarar jag. "Vi kände tillochmed på dörren två gånger innan vi gick. Vaddådå?"

"Alltså när jag kom imorse och skulle låsa upp så var dörren olåst," svarar hon. "Jag har kollat igenom allt, och allt finns kvar. Så det har inte varit något inbrott eller så."

"Jag är helt säker på att vi låste dörren igår kväll," säger jag säkert. "Chefen kanske kom för att kolla till stället eller något och glömde låsa-"

Jag avbryts av plingandet i dörren och får syn på en man i medelåldern. Han har på sig en kostym och håller en väska i handen.

"Hej, välkommen." Säger jag vänligt och Felicia flyttar på sig så att hon står bakom kassan istället. "Vad får det vara idag då?"

"Ehm, jag vill gärna ha en stor kaffe. Svart och med en sockerbit." Säger han innan han vänder sig mot kakorna och mackorna. "Och gärna en kanelbulle också."

Jag slår in det på kassan innan jag ser upp på honom med ett påklistrat leende. Bakom mig har Felicia redan börjat fixa med kaffet.

"Nåt mer?"

"Nej tack." Svarar han och får upp bankkortet från plånboken och sätter in det i kortläsaren. Han skriver in sin kod och köpet godkänds.

"Vill du ta med det?" Frågar jag och han nickar, innan jag vänder mig om mot Felicia och säger åt henne.

Jag tar ut en av kanelbullarna och stoppar i den i en påse med vår logga på, som jag sedan ger till honom. Snart kommer Felicia med kaffet och han ler snett innan han lämnar caféet.

-

Dagen har rullat på, och det är närmare lunch nu. Det vanliga gänget av skolelever från gymnasieskolan nära har tagit plats precis som varje lunch annars. Lite längre bort sitter en mamma med hennes lilla barn och äter varsin kaka, och barnet klappar med händerna varje gång den får i sig en kakbit.

Jag torkar händerna mot förklädet innan jag ser upp på klockan som hänger på väggen. Jag funderar på att ta min paus nu, då jag ändå slutar om några få timmar.

Bilen som plötsligt sladdar till på gatan utanför väcker både mitt och resten av folkets uppmärksamhet. Bilen stannar precis utanför caféet och någon minut senare hoppar det ut fyra långa killar, med luvor för huvudet.

Mitt hjärta slutar nästan slår och jag ser hur folket börjar resa sig upp. En av männen tar snabbt ut ett vapen från baksätet vilket får folket att bli hysteriska.

"Alex!" Utbrister plötsligt Felicia och jag vänder mig mot henne, ser hur hon börjar göra gester till kunderna att det ska komma bak och gömma sig bakom kassan. Men det är försent, och de stormar in på caféet.

"Ner på golvet!" Ryter den ena och håller upp sitt vapen. Mamman skriker högt innan hon får ut sitt barn från barnstolen och lägger sig ner på golvet.

En av killarna möter mina ögon, och jag känner igen hans. Ett par mörka blå ögon.

Han kommer fram till mig och tar tag i min arm, och jag gör ingenting. Hela jag bara slutar att fungera. Det är ändå när han håller i mig, killen med de blåa ögonen som jag greppar vem han är.

Killen från tåget.

"Bara ligg kvar på golvet, så skadar vi inte er." Säger han ena, och jag blir utdragen av killen från tåget.

"Vad gör ni?! Släpp henne!" Skriker Felicia bakom oss och jag hör henne sen kvida till. Men ljudet är nästan dovt för mig, hela jag är i chocktillstånd.

Plingandet av att dörren öppnas och stängs hörs när han drar ut mig till bilen, och öppnar upp baksätet. Det är de plingande ljudet som får mig att komma tillbaka från mitt chocktillstånd och jag börjar streta emot.

"Släpp mig! Låt mig gå-"

"Nej." Avbryter han kyligt innan han med en hård knuff får in mig i baksätet. Jag hamnar på rygg och han stänger igen dörren med en smäll. Jag reser mig snabbt upp och försöker att slänga mig möt dörren för att få upp den, fast han hoppar in bredvid mig på andra sidan. "Sätt dig."

"Nej!" Tjuter jag igen och han tar då tag i mig, drar i mig så att jag tillslut hamnar i hans knä. Han håller fast mig hårt och jag försöker sparka i det trånga utrymmet mellan sätet och oss. "Varför tar ni mig? Jag har inte gjort nåt!"

"Håll käften." Säger han, lika klurigt igen innan han lägger sin hand hårt mot min mun.

Resten av killarna kommer in i bilen, och det sätter sig en bredvid oss och två framför. Jag hinner knappt reagera innan bilen kör iväg med en hastighet som får mig att slå i killen från tågets framsida med min rygg.

Killen bredvid mig tar av sig luvan och likaså killen i framsätet. Två unga killar, den ena ser spansk ut och den andra är blek och smal.

"Sätt henne i mitten." Säger han bredvid oss som är den bleka smala killen. Han borrar in sina skogsgröna ögon i mig.

Killen från tåget, som jag glömt namnet han berättade för mig på tåget, släpper taget om mig med en suck och placerar mig i mitten.

Jag börjar direkt slå bort den andra killens händer från mig när han försöker få ett grepp om min arm. Tillslut tar han tag i min arm så hårt att jag ger upp.

"Chefen kommer äntligen att bli glad." Säger killen som kör. "Nu har vi något att använda mot dem."

"Använda mot vem?!" Frågar jag högt och ser hur killen som nu håller i mig himlar med ögonen.

"Sluta spela så ovetandes, prinsessan." Säger han och jag rynkar på näsan åt smeknamnet.

Jag sväljer istället ner klumpen i halsen  för att inte svara. Jag vet inte något, jag har aldrig varit involverad i ett gäng eller haft någon i närheten som varit det.