"Skojar du med mig?!" Utbrister jag när jag tar mig in till köket där pappa sitter. Hans panna glittrar av svettpärlor och ögonen flackar runt i rummet. Han sitter framåtlutad över köksbordet med den bekanta halvfulla wiskeyflaskan framför sig. Han grymtar åt min röst innan han rynkar på ögonbrynen.

"Måst-måste du skrika sådär, Alexandra?" Frågar han sluddrigt och jag går fram till bordet för att greppa tag om wiskeyflaskan. Han reser sig upp från stolen när jag har ett grepp om flaskan och går fram till diskhonen. Av reflex slår jag itu flaskan så att glaset tillsammans med den färgade vätskan hamnar i vasken.

"Vad håller du på med Alexandra!?" Skriker han medan han går fram till vasken. Jag ser på honom när han bete sig som ett djur, och börjar dra fingrarna över glasen för att sedan stoppa dem i munnen för att försöka suga i sig spriten som håller på att rinna ut i avloppet.

"Nej pappa, vad fan håller du på med?" Frågar jag honom men får inget svar. Han vinglar till innan han tillslut skär sig på glas så att det börjar blöda från hans pekfinger. Men jag bryr mig verkligen inte. "Du bara dricker och dricker hela tiden. Du är aldrig nykter. Jag lämnar dig själv med Louisa, och du dricker dig full?! Hon är nio år!"

Han svarar inte utan istället mumlar han svordomar åt att hans dricka nu försvunnit helt ner i avloppet.

"Det räcker med att du förstörde mitt liv, du behöver inte förstöra hennes också." Säger jag lite lugnare på rösten innan jag tar mig ut från köket och ut i hallen. Jag får av mig skorna snabbt innan jag går bort mot mitt och Louisas sovrum.

När jag öppnar upp sovrumsdörren sakta så ser jag hur Louisa ligger under täcket i sin säng. Rummet är rätt mörkt men den lilla nattlampan i fönstret lyser upp svagt i rosa färg. Jag stänger igen dörren efter mig och låser den med den lilla nyckeln vi alltid har i nyckellåset.

"Louisa?" Frågar jag ut lugnt. Mina händer skakar fortfarande litegrann efter adrenalinkicken jag fick efter att jag tog sönder flaskan. "Du sover inte."

Täcket rör då på sig och Louisa tittar fram. Hennes blonda hår är rufsigt på huvudet och ögonen röda efter tårar.

Jag tar mig fram till hennes säng som står bredvid min, och sätter mig ner på kanten.

"Hur är det?" Frågar jag dumt och hon rycker på sina små axlar. "Jag är ledsen- att saker är som de är."

"Varför gör alltid pappa såhär?" Frågar hon tyst och jag för bort några av de blonda hårstråna som trillat ner i hennes panna.

"Jag vet inte, Lou." Svarar jag och hon sätter sig då upp i sängen. "Du vet att jag försöker allt, för att vi ska kunna lämna."

"Pappa säger att vi inte kan det," säger hon. "Iallafall jag."

"När sa han det?"

"Innan idag," svarar hon. "Jag blev arg och råkade berätta att du sagt att vi ska flytta."

Jag säger inget, utan istället så suckar jag tyst. Nu förstår jag iallafall varför han bestämde sig för att dricka ikväll. Inte för att han inte skulle gjort det annars, för då hade han bara hittat en annan anledning.

"Förlåt Alex." Säger hon och jag skakar på huvudet.

"Det är lugnt, hjärtat." Svarar jag henne. "Ska du försöka sova nu?"

Hon nickar och jag reser mig upp från sängkanten. Hon lägger sig till rätta igen i sin säng och jag börjar att ta av mig vinterjackan som jag lämnat på när jag stormade in i lägenheten. Jag placerar den på golvet innan jag knäpper upp jeansen.

Jag går bort till den lilla garderoben som jag och Louisa delar. Jag öppnar upp den och ser direkt de vita pyjamasshortsen jag alltid sover med.

Jag hör hur något välter ute i lägenheten och snart pappas obehagliga mumlande. Jag vet att han snart kommer att försöka komma in för att skrika på oss. Det är alltid så.

Jag krånglar mig ut ur jeansen och sätter på mig pyjamasshortsen. Jag tar av mig tjocktröjan jag haft på mig, vilket lämnar mig endast i ett vit linne som jag behåller på.

Jag lägger mig sedan ner i min säng och får ögonkontakt med Louisa som ligger i sin. Jag ser rädslan i hennes ögon. Rädslan för vår egna pappa.

"Bara försök sova," viskar jag. "Bara slut dina ögon och försök ignorera det."

"Okej." Viskar hon tillbaka och sluter ögonlocken. "Godnatt Alex."

Jag somnar till strax där efter, men vaknar med ett ryck efter nån timme när jag hör någon banka på vår sovrumsdörr. Jag ser över på Louisa som inte alls blivit väckt av bankandet.

"Alex!" Hör jag pappa sluddra utanför dörren. "Öppna denna jävla dörren nu."

Jag svarar inte, utan med en suck så sätter jag mig på sängkanten. Jag hör då mummel och hur han tillslut försvinner bort.

Jag går fram till sovrumsdörren och låser upp den innan jag går ut i hallen. Det är väldigt kallt i lägenheten vilket får mig att huttra till.

Jag går ut i vardagsrummet där han nu placerat sig i soffan. Framför honom på det slitna lilla träbordet står det ännu fler, de mesta är tomma, glas flaskor.

"Vad ville du?" Frågar jag ganska lågt och han ser upp på mig. "Du väckte mig när jag sov, och du vet att jag job-"

"Vaddå? Menar d-du att jag-" han hickar, "inte gör något för denna familjen? Att bara för att du jobbar så är du den som försörjer oss?"

"Det sa jag aldrig." Svarar jag. "Jag menade bara att jag jobbar imorgon, och därför så är det inte kul att du står och skriker."

"Du är precis som henne," säger han och jag suckar. Nu börjar det, skulden på att mamma lämnade honom och att det är därför han mår dåligt. Och att jag visst är precis som henne. "Din mamma trodde verkligen att hon var någon."

"Pappa, bara säg vad det var du ville. Så att jag kan gå och lägga mig sen."

Han reser sig upp ur soffan och tar en av glasflaskorna för att slänga mot mig. Flaskan prickar väggen bredvid mig, och jag känner hur hjärtat slår en volt i bröstet av rädsla.

"Jag ville bara du skulle veta vilket jävla skämt du är," säger han. "Lika stort som din hora till mamma."