Helgen kommer och jag har ännu inte hamnat på ungdomsanstalt. Under mitt och Tinas samtal inne hos rektorn bestämde vi båda oss för att det hela bara var ett stort missförstånd, att vi båda ska tänka på hur vi hanterar våra känslor framöver och allt sånt där annat som rektorer älskar att höra för att rikta bort skulden från sig själva.

Slutet gott allting gott.

Tystnaden mellan mig och Tina kvarstår dock, men nu slipper jag i alla fall leva med hennes nedvärderande blickar och kyla. I stället ler vi lite stelt mot varandra i korridoren och fortsätter sedan med våra liv på separata plan.

Det gör dock inte så mycket och speciellt inte eftersom min och Bens relation har pågått i sin vanliga takt efter händelsen. I själva verket pratar vi inte om det, vilket jag är väldigt glad över då jag slipper tänka på huruvida han känner sig bortskrämd av det faktum att jag är oskuld.

Oskuld eller inte är det i alla fall idag han har hämtat upp mig på sin moped och tagit med mig hem till honom. Huset han parkerar den framför är inget utöver det vanliga, men när jag går efter Ben uppför trappan till ytterdörren känns det som att jag håller på att bestiga Mount Everest — såpass hårt slår mitt hjärta av nervositet.

"Mina föräldrar kommer hem senare," säger han medan han fipplar med nyckeln till låset och jag kan inte låta bli att undra om det beror på att han är lika nervös som mig.

När vi till slut kommer in i hallen hinner jag inte ta många steg innan jag känner något mjukt stryka sig mot mina ben och när jag tittar ner möts min blick av ett par gula ögon.

"Varför har du inte berättat att du har en katt?!", utbrister jag en aning stött och håvar upp den brun-spräckliga katten, som genast börjar kurra i min famn.

"Därför att du aldrig frågat," skrattar Ben medan han sparkar av sig sina skor. "Det där är Pettson."

"Är du hungrig?", frågar han medan han traskar iväg mot köket och innan jag hinner svara har katten kastat sig ur min famn och följt efter sin husse. "Nu pratade jag inte med dig Pettson."

Skrattande åt de båda följer jag efter dem in i köket och möts av ett vackert, ljust rum.

"Jag tror det finns panpizza," säger Ben medan han fyller på Pettsons matskål och med tanke på att mamma åter igen bestämt sig för att testa nya recept där hemma, låter en hederlig panpizza helt underbart.

Strax därefter sitter jag och Ben på hans säng med varsin tom tallrik framför oss. Medan jag sitter där kan jag inte låta bli att fundera över om det är så här de flesta killrum ser ut. Det är i alla fall prydligare städat än vad jag hade förväntat mig och det luktar bättre också. Det luktar faktiskt precis som honom, vilket jag absolut inte klagar på. Däremot kan jag definitivt urskilja de där typiska grabbgrejerna; teve med inkopplade spelkonsoler, mörkblåa sängkläder, dammiga fotbollspokaler, den klassiska sportbagen med sin speciella odör. Men allt detta ger rummet en viss charm och eftersom jag vet att det är här Ben spenderar delar av sin lediga tid kan jag inte låta bli att älska det.

"Vad vill du hitta på?", frågar Ben efter att ha samlat ihop våran disk i en hög på skrivbordet.

Genast känner jag hur stressen smyger sig på. Vad tusan hittar man på egentligen? Vad gör tonåringar av olika kön när de hänger hemma hos varandra, förutom att ligga?

"Vi kan väl spela," säger jag och pekar på spelkonsolerna i ett försök att ducka allt som har med sex att göra.

"Visst," svarar Ben med ett leende och går fram till teven som står placerad på en byrå framför sängen. "Vad vill du spela?"

"Välj du," svarar jag nervöst eftersom ämnet tv-spel för mig är ett stort mysterium — något som jag inte nämner, men som han defensivt kommer lägga märke till snart.

Under tiden som Ben sätter igång spelet ber jag om att få låna toaletten och efter att han varit noga med att tala om för mig att jag inte behöver be om lov för att gå på toa, berättar han att den ligger precis nedanför trappen.

Väl inne på toaletten gör jag mig kvitt det glas med mjölk jag drack till pizzan och trots att jag även hade velat göra mig av med den nervositet som bråkar med min mage, är det något jag tvärvägrar. Jag blir hellre förstoppad.

Därefter borde jag egentligen gå tillbaka upp till Ben, men nyfikenheten tar över och innan jag hunnit stoppa mig själv står jag och luktar på schampooflaskorna i duschen för att se om jag kan gissa vilken som är hans ...

Sök hjälp Emma. Sök hjälp.

När jag väl slitit mig från badrummet och går tillbaka till Bens rum möts jag av att han halvligger i sängen och verkar ha fått igång något spel.

"Mario Cart?", säger jag och skrattar när jag får syn på det spel som nu lyses upp av teveskärmen. "Jag hoppas du är redo för att åka på stryk!"

Det är sant — är det något spel jag faktiskt känner till från min uppväxt så är det Mario Cart och med tanke på att jag och pappa spelade det ända tills skivan repades, känner jag mig rätt så säker på att Ben kommer få sig en utmaning.

"Vi får väll se," flinar Ben och räcker mig den andra konsolen. "Är du lika farlig på Mario Cart som du är med korvstroganoff får jag nog passa mig."

En aning stött över hans kommentar slår jag till honom med konsolen över armen och vi båda brister ut i skratt. Därefter, innan Ben hunnit hasa sig åt sidan för att göra plats i sängen åt mig, har jag slagit mig ner mellan hans ben och sitter nu lutad mot hans bröstkorg. Förvånad över min framfusighet stelnar han till under mig, men allt eftersom känner jag hur han slappnar av och på sättet han lutar sitt huvud mot mitt anar jag att han gillar det.

När jag kikar över min axel mot honom kan jag se känslorna brinna i hans ögon och som svar ger jag honom en blick full av lust. Jag kan nästan känna mot min rygg hur denna blick får hans hjärtas rytm att öka och för ett ögonblick kan jag se hur han nästan sugs mot mina läppar. Mina läppar kröks dock i ett flin och innan han hunnit närma sig dem räcker jag ut tungan och säger: "Pax för Yoshi."

"Retsticka," säger Ben med en suck innan vi båda delar ett glädjefyllt skratt.

"Fy fan vad du fuskar!", utbrister Ben när jag vunnit för fjärde gången i rad och som svar ger jag honom den typen av hånfullt skratt enbart vi riktigt dåliga vinnare kan ge.

"Det kallas skicklighet," säger jag nöjt och höjer min hand till hans kind för att ge honom en tröstande klapp. Ben rullar ögonen åt min hånande gest och med skrattet bubblande ur mig sänker jag min hand för att starta en ny omgång.

Min hand hinner dock aldrig återfinna sin plats runtom konsolen innan Ben fångat upp den i sitt grepp. Förvirrat tittar jag över min axel mot honom och ännu mer förvirrad blir jag när han lägger sina läppar mot min handled. Hans varsamma kyssar lämnar varma spår efter sig när han sprider ut dem över mitt skinn och när min blick möter hans är det som att mitt hjärta stannar upp.

Med en sista kyss mot mitt brinnande skinn släpper Ben sitt grepp om min hand och jag vet genast, med tanke på hans avvaktande blick, att han väntar på att jag ska ta nästa steg.

Jag tvekar för ett ögonblick, men längtan efter honom får mig att finna modet till att lägga min hand mot hans kind och försiktigt pressa mina läppar mot hans. De varma stötarna flyger åter genom min kropp och när Ben lägger sin hand runtom min nacke är det som att jag smälter i hans famn.

Bens tunga hittar sin väg in i min mun och när den nuddar vid min möter jag den i en behaglig rytm, som är en början på att mätta min kropps hunger efter mer. Hungern blir dock allt mer girig och i takt med att mitt hjärta börjar slå hårdare, blir begäret efter killen bakom mig allt för svårt att tackla.

Känslorna, ivern och lusten tar över hela min kropp och innan jag märkt det själv har jag satt mig gränsle över Bens knä. Hans tunga letar sig djupare in i min mun medan mina händer söker sig runtom hans starka axlar och upp bland hans bruna lockar.

Jag vet att jag går för fort fram, men med Bens läppar mot mina verkar det inte finnas något som helst stopp och när hans händer söker sig in under min tröja händer det något. Den pirriga känslan som Bens händer lämnar mot mitt skinn verkar nästan sugas upp av min kropp och plötsligt söker sig pirret till den alla djupaste delen av min mage. Den pirrande känslan strömmar nedåt mot mina lår och utan att ha någon som helst kontroll över min kropp börjar jag röra mina höfter mot Ben.

"Emma!", kvider han då mellan kyssarna och griper genast tag om mina höfter för att hålla mig stilla.

Jag hinner dock aldrig be om ursäkt för min framfusighet innan dörren till Bens rum öppnas och vi kastar oss ifrån varandra — båda flåsande av de intensiva ögonblick vi precis delat.

För ett sjukt ögonblick tror jag att det är Rebecka som avbrutit oss även denna gång, men när snurrigheten efter vårat hånglande lagt sig förstår jag att det bara är en ytterligare mörkhårig kvinna.

En kvinna som jag snart inser är Bens mamma.

Hon verkar först inte förstå vad det är hon ser framför sig i sin sons rum, men när insikten slår henne flämtar hon skräckfyllt till och slår igen dörren.

"Förlåt!", piper hon på andra sidan dörren och genast känner jag hur mitt ansikte tar sig an en tomatröd färg. Samma färg, om inte värre, klättrar uppför Bens öron och med en djup suck biter han tag om sin svullna underläpp och vänder blicken mot dörren.

"Vad är det mamma?", ropar han till sin mamma genom dörren och på andra sidan hörs åter igen den nervösa rösten.

"Jag och pappa har köpt Budapestbakelser! Är du snäll och säger till din... vän att det finns en till henne också!", ropar Bens mamma och medan Ben suckar med pannan mot min axel, tvingas jag att hålla mig för skratt.

"Jag är rätt säker på att hon kan höra dig!", ropar Ben tillbaka och verkar inte heller kunna hålla tillbaka skratten längre.

"Det låter jättegott, tack!", ropar jag till Bens mamma och därefter hör vi båda hur hon försvinner nedför trappan och skyndar sig genom huset för att berätta sin upptäkt för sin make.

"Din mamma är jättegullig," säger jag med ett leende och knyter mina händer runtom Bens nacke. Samtidigt lägger han sina armar runtom min midja och håller mig nära.

"Jävla Budapestbakelser," suckar Ben och vi båda bryter ut i ett okontrollerbart skratt som snart får mina ögon att börja vattnas och min mage att knyta sig.

När vi båda skrattat oss andfådda lägger sig till slut tystnaden mellan oss och efter att ha lagt en sista, lätt kyss mot mina läppar knycker Ben med huvudet mot dörren som för att visa att det är dags att ta tjuren vid hornen.

Märkligt hur tjuren i vissa fall kan vara ens föräldrar.

Bens föräldrar visar sig vara alldeles för artiga för att säga något om elefanten i rummet, varav elefanten i detta fall är otroligt uppenbar och visar sig i form av två obekväma tonåringar med svullna läppar.

Hans föräldrar verkar dock strunta i detta och fördriver i stället fikastunden med att ställa mig diverse olika frågor om mitt liv. De frågar om mina föräldrar, om mina drömmar, om skolan och vad jag än svarar verkar de båda genuint intresserade. Därefter är det min tur att fråga saker om deras jobb, deras hem och om Pettson som stryker sig mot mina ben i väntan på att någon bit tårta ska trilla ner på golvet. Medan jag konverserar friskt med Bens föräldrar sitter han tyst på sin plats bredvid mig och verkar se ut att inte vilja existera.

Försiktigt låter jag min hand glida över till hans lår och genast ser jag i min ögonvrå hur han sväljer hårt. Försiktigt låter jag mina fingrar finna sin väg över hans ben och desto högre upp de klättrar, desto mer verkar Ben skruva på sig i stolen.

Min hand stannar dock tvärt när Bens mamma lutar sig över bordet med armbågarna i bordsskivan och med ett ansikte som är fyllt av lycka.

"Jag måste bara säga att det är så kul att Ben har skaffat en flickvän!", säger hon med ett brett leende och plötsligt blir det min tur att svälja hårt. "Speciellt en så vacker tjej som du Emma!"

I min ögonvrå ser jag hur Ben hugger tag i sin mammas blick och genast lutar sig den rara kvinnan tillbaka i sin stol.

"T-tack," svarar jag och försöker mig på ett leende. "Men jag är inte—"

Jag hinner dock aldrig avsluta min mening innan Bens pappa höjer sin hand i en tystande gest och flikar in.

"Vi förstår precis!", uttrycker han med ett leende. "Det är aldrig fel att testa gränserna i början. Hur som helst är det alltid viktigt att... vara försiktig."

Jag sitter som ett frågetecken till hans pappas kryptiska ord, men när Ben plötsligt rycker upp mig från min plats, skyndar sig att tacka för tårtan och säga att han borde köra hem mig innan det blir för mörkt, faller det plötsligt in vart konversationen var på väg.

Och tack gode gud förstod Ben det tillräckligt snabbt för att rädda oss båda från den sortens pinsamhet.