Jag har många olika åsikter angående julafton. Visst är det mysigt, men att ha skilda föräldrar är inte alltid det lättaste när det kommer till att fira jul. Speciellt inte när jag vet att pappa kommer fira ensam i år eftersom det är mammas tur att ockupera mig över julhelgen. Ibland känner jag mig lite som ett bokmärke — skickad fram och tillbaka mellan olika händer när det passar.

Tidigare år, när det bara varit jag och mamma, har pappa alltid firat jul med oss ändå. I mitt huvud var det en självklarhet att den traditionen skulle bestå, men när Fredrik fick nys om detta satte han genast stopp för det med argumentet att det skulle bli konstigt. På sätt och vis kanske Fredrik har rätt i det, men jag kan ändå inte låta bli att tycka illa om tanken på att pappa ska behöva sitta själv framför Tomten är far till alla barnen, med sin upptinade Janssons frestelse i knät.

På sätt och vis är jag ändå lite glad över att pappa inte är här eftersom mamma fått för sig att bjuda hit Fredriks släkt. Förstå mig rätt, det är inget större fel på dem, men deras odör av överklasshet går inte att ta fel på och jag vet att pappa skulle sticka ut rätt ordentligt bland den skaran när han kommer iförd sin fula jultröja.

Jag har dock redan övertalat mamma att köra hem mig till honom imorgon och trots att det då antagligen kommer bjudas på bränd mat, är tanken på att få spela Bingolotto och skratta med honom väldigt lockande.

"Denna är till dig Emma!", hör jag plötsligt intill mig och möts av mammas och Fredriks leende ansikten. Mellan dem håller de ut ett mjukt paket och plötsligt dras allas blickar åt mitt håll.

Med ett tacksamt leende tar jag emot paketet och efter att ha rivit sönder omslagspappret faller ett rött tygstycke ner i mitt knä.

"Vi tänkte att du behövde något att ha på dig ikväll," säger mamma med en förväntansfull blick och när jag håller upp tygstycket framför mig ser jag att det är en klänning.

"Den är jättefin!", säger jag medan jag betraktar den ärmlösa klänningen, vars överdel är sydd i pösiga volanger som vid midjan bryts av genom ett rosettprytt midjeband, för att sedan falla ner i en knälång kjol. Förvånansvärt nog menar jag faktiskt mina ord.

Trots att jag tycker om klänningen väldigt mycket är dock min första tanke huruvida Ben kommer göra det. Då inser jag dock hur löjligt det är av mig att vilja ha hans bekräftelse genom en jävla klänning.

Men skulle han tycka om den är det ju bara ett pluss i kanten ...

Jag har ingen aning om vilka som kommer vara på Rebeckas julfest och därför har jag gjort mitt yttersta för att se anständig ut. Enligt henne är det bara de närmsta vännerna, men för en person såpass populär som Rebecka vet man aldrig hur stor den gruppen kan vara.

Klänningen sitter förvånansvärt bra och matchar det röda band jag använt för att sätta upp mitt hår med. Förhoppningsvis kommer jag passa in i alla fall klädvis bland Rebeckas kompisar.

När jag står på verandan till Rebeckas hem förvånas jag först över hur stort det vitmålade huset är, men sedan kommer jag ihåg hur hennes föräldrar klättrat högt på sina karriärsstegar. Såpass högt att de verkar ha råd med en inbyggd pool som får min gamla uppblåsbara basäng från Biltema att se ut som ett skämt i jämförelse.

Efter att ha ringt på dörrklockan dröjer det inte länge innan jag kan höra steg på andra sidan av dörren och när den svingas upp står Rebecka där, iförd en mörkröd spetsklänning, och ser glad ut över att se mig.

"God jul Emma!", utbrister hon och suger in mig i en kram. En aning förvånad kramar jag henne tillbaka innan hon drar med mig in i huset och bort mot vardagsrummet.

Där inne sitter ett tiotal personen utspridda över soffgruppen, alla med okända ansikten, och när Rebecka presenterar mig ler de alla vänligt.

"Du kan ställa presenten där," säger Rebecka och pekar mot det hörnbord som redan är fullt med färgglada paket. "Kommer Ben också eller?"

"Om han hinner," svarar jag och ställer ner min dåligt inslagna present bland högen av vackra paket med glittrande rosetter och etiketter.

Jag hinner dock aldrig vända mig mot gruppen igen innan någon huggit tag i min hand och nu upprymt skakar den. Min blick flyger till den blonda killen som håller min hand i sitt grepp och sedan till Rebecka som kramar om hans midja.

"Detta är min pojkvän Edvin," säger Rebecka med ett sprudlande leende och innan jag hinner registrera vad hon säger har den blonda killen tagit till orden.

"Trevligt att träffas Emma!"

"D-detsamma," svarar jag, en aning omtumlad av hans framfusighet, och när han väl släpper min hand och går tillbaka till gruppen skyndar jag mig att hugga tag i Rebecka innan hon hunnit följa efter.

"Du har inte sagt något om en pojkvän!", viskar jag för att ingen annan än oss ska höra och som svar får jag ett fnissande.

"Alla är inte lika uppenbara med sina relationer som du Emma," säger Rebecka med ett flin. "Dessutom går Edvin på gymnasiet, så inte många vet vem han är. Vill du ha ett glas glögg förresten?"

Jag hinner aldrig svara innan Rebecka tryckt glaset i min hand, för att sedan dra med mig bort till soffgruppen. Där trycker hon ner mig mellan två andra gäster — två killar i gymnasieåldern som verkar lika ointresserade av att prata med mig som jag är av dem — och allt eftersom kvällen fortsätter känner jag mig mer och mer som ett spöke. Jag gör mitt bästa för att hänga med i gruppens samtal, men då jag verkar ha väldigt lite gemensamt med dessa främlingar blir jag snabbt inget annat än en åhörare.

Till slut gör jag det enda vettiga för någon i min situation: låtsas behöva låna toaletten.

Rebecka orkar slita sig från sin värdpost tillräckligt länge för att visa mig vägen dit och när jag väl stängt in mig själv i badrummet blir det tydligt för mig att det är precis lika pampigt som resten av huset.

För att fördriva tiden ägnar jag mig åt att titta igenom badrumsskåpet och förhoppningsvis märker inte Rebeckas mamma om jag provar hennes dyra parfymer och läppglans. Strax därpå, medan jag står och stirrar på mig själv i spegeln och undrar hur fan en tjej som mig tänkte när hon beslöt sig för att fira jul med överklassen, väcks jag till liv av att min mobil börjar surra.

Ett lyckorus flyger igenom mig när Bens namn pryder mobilens skärm och utan att tveka svarar jag på hans samtal.

"Jag hoppas du är på väg hit för jag känner mig som ett miffo bland dessa människorna," säger jag, en aning tyst för att ingen utanför ska råka höra.

"Hej på dig också," säger Ben med ett lätt skratt och blotta ljudet av hans röst får genast allting att kännas lite bättre. Däremot knyter min mage genast ihop sig när han fortsätter: "Jag är ledsen Emma, men jag tror inte att jag orkar festa idag."

"Det är lugnt," svarar jag och försöker att låta så övertygande jag kan. Dock hör jag själv hur min röst avslöjar att det absolut inte är lugnt.

"Men om du vill kan jag möta dig där om fem minuter och följa dig hem," tillägger Ben och genast släpper krampen i magen.

"Jättegärna," svarar jag då tanken på att genomlida resten av kvällen utan honom är otänkbar.

"Ses snart!", säger Ben och efter att ha sagt hejdå till varandra och lagt på luren börjar jag fundera över vad jag ska säga till Rebecka.

Min första tanke är att komma med ursäkten att jag plötsligt fått väldigt ont i magen, men tanken på att ställa mig inför gruppen av främlingar och predika om mina magproblem är inte särskilt lockande. Dessutom är jag en värdelös lögnare.

Det andra alternativet som läggs inför mig är att agera ninja och helt enkelt försöka smyga mig fram genom huset tills dess att jag når ytterdörren. Men med tanke på att jag är en heffaklump är risken stor att jag snabbt skulle klanta till det och råka riva ner någon av familjens antika vaser.

Till slut ser jag dock min utväg och den uppenbarar sig i form av ett badrumsfönster som ser tillräckligt stort ut för att jag ska kunna klämma mig igenom det. Det är en impulsiv utväg, korkat också, men det är den enda lösning min futtiga hjärna orkar koka ihop. Dessutom tvekar jag på att någon kommer lägga märke till min frånvaro.

Den introvertas väg möts ofta av hinder som i sin tur tacklas av drastiska lösningar. Därför plockar jag nu ner det doftljus som står på fönsterbrädan, öppnar fönstret och häver mig ut i kvällskylan. Om någon ser mig nu, hängandes ut genom fönstret, blir det antagligen en enkelbiljett till närmsta mentalsjukhus. Lyckligtvis verkar Rebeckas grannar alldeles för upptagna med att fira jul inne i sina hus för att lägga märke till ståhejet.

"Emma?"

Den plötsliga rösten får mig att titta upp och när jag möter Bens chockade blick tappar jag nästan taget om fönsterkarmen — på väg att falla ner i rabatten under mig. Ben är dock snabbt där och stöttar upp min kropp, med ansiktet förklätt av undran över hur jag försatt mig själv i denna situationen.

"Vad håller du på med?", frågar han förvirrat medan han försöker åla ut mig ur hålet i väggen.

"Jag kom inte på någon bra ursäkt till att gå," svarar jag och låser armarna runtom Bens nacke för att inte trilla.

"Så du klättrade ut genom fönstret?!"

Okej, när han säger det så där låter det galet.

"Skorstenen kändes svårare," säger jag i ett försöka att skämta bort min egen idioti och lyckligtvis verkar Ben road.

"Det finns bara en som du Emma," skrattar han och med ett sista styrketag lyckas han kränga ut mig. När vi sedan står på fast mark är båda en aning andfådda, men att stanna upp och andas vågar jag inte göra förrän jag lämnat Rebeckas gata och potentiella vittnen till fönstersituationen. Därför drar jag genast med mig Ben genom kvällen och inte förrän vi når en mindre park saktar jag ner.

"Festen var inte i din smak gissar jag," säger Ben med ett retligt flin och genast ger jag honom en lätt knuff i sidan. Detta svarar han på genom att lägga armen runtom mina axlar och hålla kvar mig mot honom, vilket räcker för att ett ljuvligt pirr ska uppstå i min mage.

"Vad är väl en bal på slottet när jag kan vara med dig?", säger jag och ser hur lycka fladdrar till i Bens blåa ögon.

Hans blick förändras dock och i den glimtar i stället något lekfullt. Vad som ligger bakom saken hinner jag dock inte förstå innan Ben stannar upp, plockar upp en näve snö från marken och chockerar mig genom att trycka snön i mitt ansikte.

Kylan sköljer över mig, men med denna följer även ett bubblande skratt och genast agerar jag i hämnd. En näve snö över Bens huvud senare är kriget igång och genom kvällen kan våra sammanlänkade skratt höras när vi jagar efter varandra genom parken.

Först när vi båda står och flåsar efter vår actionfyllda sammandrabbning känner jag hur kylan nyper i mina bara armar. Jackan blev såklart lämnad i Rebeckas hall under mitt hastiga flyktförsök.

"Här", säger Ben och tar av sig sin jacka som han sedan räcker till mig. Från en början tvekar jag att ta emot den då jag inte vill att han ska frysa, men eftersom hans luvtröja antagligen ger mer värme än min klänning, hänger jag på mig hans jacka.

Därefter fastnar jag i Bens blick och för en stund känns det som att jag ska drunkna i hans ögon. Jag höjer handen för att borsta bort den snö som fastnat i hans hår och när jag känner hur hans armar smyger sig runtom min midja är det som att jag lättar från marken.

"Du är jättevacker Emma," säger Ben leendes och min kropp reagerar genast på hans ord genom att sätta mitt hjärta i rusning.

Försvarslös mot min kropps längtan lägger jag min frusna hand runtom Bens nacke och, utan att göra något som helst motstånd, låter han mig föra hans läppar till mina. I mötet är våra läppar kalla, men det dröjer inte länge innan vi båda värms upp av de brinnande känslor vi delar. När jag sedan känner hur Bens tunga snuddar vid mina läppar är det som att hela min kropp sätts i lågor. Längtansfullt öppnar jag munnen för honom och när våra tungor möts i en behaglig dans verkar det som att jag glömmer bort tid och rum. Där och då är han min värld och allt av dess värde.

Det blir till slut Ben som bryter våran kyss och när våra blickar möts görs ett utbyte av glädje.

"God jul Emma," säger Ben med en röst så varsam att den nästan inlindar mig i sin värme på ett sätt som stänger ute kvällskylan.

"God jul Ben," svarar jag och drar honom till mig för ytterligare en kyss.