"Jag kommer definitivt att sjukanmäla mig om vi har dans på idrotten nästa vecka också!"

Frustrerat slänger Tina igen sitt skåp bredvid mig, efter att ha tryckt in sin väska med svettiga gympakläder där i.

"Jag menar, sen när har man haft användning av att kunna dansa bugg om man inte är född på artonhundratalet eller är bonde?", fortsätter Tina med avsmak över ansiktet.

"Vem vet," säger jag och stänger mitt skåp efter att ha plockat ut mina svenskaböcker, "Nicko kanske bjuder med dig på logdans."

"Inte kul Emma!", utbrister Tina och vi båda börjar skratta.

Saker och ting har börjar gå tillbaka till det vanliga efter jullovet. Tina och jag är bästa vänner igen efter vad som har känts som en evighet och trots att mycket fortfarande är osagt mellan oss, är det skönt att slippa allt drama — något som Sofie håller med om. Hon i stort sett hoppade av lycka när jag och Tina kom gåendes tillsammans på morgonen.

"Jag måste på toa innan nästa lektion," säger jag och viftar bort Tinas klagomål över min obefintliga förmåga att planera min tid. Visst hade jag kunnat gå på toa innan förra lektionen när det fanns gott om tid för det, men att förhala sig så att man slipper de första fem minuterna av svenskalektionen är en konstform som bör uppskattas.

När jag smiter in på damtoan är det första jag möts av en Julia som står lutad över handfatet. Hon himlar med ögonen när hon ser mig — som om hon precis lagt blicken på en intorkad matrest på skolbesticken.

"Gör du dig av med frukosten, eller vadå Julia?", säger jag med ett flin och får en vresig blick tillbaka.

"Jag är i alla fall inte tjock!", svarar hon väsande som den orm hon är och ger min kropp en äcklad blick innan hon svassar ut genom dörren. Alltid lika uppfriskande att krypa under skinnet på den ragatan.

Lagomt nöjd över att förstöra Julias dag smiter jag in i ett av båsen och slår mig ner på den halvdåligt rengjorda toalettstolen. Medan jag sitter och lyssnar på mitt egna kiss som smattrar mot porslinet försöker jag att tänka bort Minnas högljudda snyftanden. Som vanligt har hon ockuperat båset längst bort och som vanligt gör hon inga försök till att dölja sitt eländiga liv.

Medan jag sitter där höjer jag blicken mot båsets dörr och skrattar för mig själv när jag ser hur klottret av rektorn är utsmetat i ett försök av städerskorna att tvätta bort det, men till min och konstnärens stora glädje är det fortfarande väldigt tydligt vad det skildrar.

Mitt lättroade jag blir dock avbrutet när ett högljutt snörvel tränger sig igenom båsväggarna. Huruvida det är ett tecken på att Minna snart kommer försöker dränka sig i toaletten, eller bara är tillräckligt bekväm med att gråta till ljudet av mitt kissande vet jag inte, men av någon anledning känner jag mig skyldig till att i alla fall uppmärksamma hennes existens.

"Är livet fortfarande skit Minna?", frågar jag och för ett ögonblick upphör hennes hulkande.

"Ja ..."

"Vad beror det på denna gången?", fortsätter jag och inser snart att det antagligen är en fråga hon aldrig tidigare ställts. Ärligt talat vet jag inte om någon på denna skolan vet varför Minna egentligen spenderar sina högstadieår på damtoan.

"Någon har brutit upp mitt skåp och fyllt det med snö," säger Minna och jag vet att jag är en djupt vrickad individ när min första tanke är: Ändå påhittigt.

Jag vet att jag inte borde lägga mig i, men jag kan inte låta bli att tycka synd om den tårmaskin som sitter några bås bort. Någon vidare relation till Minna har jag aldrig haft, men jag har svårt att tänka mig att hon förtjänar skolböcker täckta av töande snö. Kanske är det just den sympatin som får mig att fråga det som är lika med en dödsdom för någon som helst popularitet.

"Om du vill får du sitta med mig på lunchen idag."

Det tystnar tvärt i Minnas bås och för ett ögonblick befarar jag att hon faktiskt fullföljt ett dränkningsförsök. Det skulle inte förvåna mig, men att behöva springa till skolsköterskan för att det är en död elev i toan är inte något som bidrar till en skön måndagskänsla.

"Ska du inte sitta med Ben?", frågar lyckligtvis Minna till slut.

"Inte idag, han har senare lunch", säger jag och medan Minna verkar fundera över mitt förslag passar jag på att torka mig.

Även om Ben hade haft lunch samtidigt som mig hade det förvånat mig om han hade något emot att ha med Minna på ett hörn. Speciellt med tanke på att han fortfarande klarar av att umgås med mig utan att kräkas efter den skandal jag drog till med på nyår. Hela den situationen verkar det dock som att han tagit med en klackspark. Det är som att vårat nästan-sex aldrig hänt och lika bra det. På så sätt slipper jag i alla fall skämmas allt för mycket varje gång jag ser honom.

"Tack," svarar till slut Minna och jag rycks upp ur mina tankar om Ben.

Spännande, tänker jag eftersom jag inte kan minnas sist gång jag såg Minna i matsalen. Jag kan dock inte låta bli att undra över hur alla andra kommer reagera på att ha henne ätandes vid samma bord. Jag har trots allt en Rebecka, en Tina och en Sofie som troligtvis äter sina luncher utan att ha dem kryddade med Minnas tårar.

Första dagen efter lovet är det bara en sak som står på lärarnas dagordning, nämligen att mala på om hur varmt välkomna vi är till vår sista termin som grundskoleelever och hur otroligt viktigt det är att vi tar vara på den underbara tid vi har kvar.

Ärligt talat tror jag de snackar bullshit. Jag menar, hur livsavgörande kan ett betyg i syslöjd egentligen vara? Jag återkommer med det svaret den dag då förmågan att kunna sy en fåll räddar mitt liv.

Hur som helst känner jag mig redo för att lämna högstadiet bakom mig redan när jag kliver in på terminens första svenskalektion. Detsamma verkar gälla mina klasskamrater som alla ser halvt döende ut efter att ha förstört sömnrytmen under lovet. Halva klassen sitter och gäspar redan innan våran lärare öppnat munnen och resten av dem stämmer in när hon väl börjar prata.

Därför sitter jag i stället med mobilen under bordet medan Tinas tjatter pågår intill mig. Samtidigt som hennes ord flyger över mitt huvud är det i alla fall skönt att veta att allt är som vanligt igen.

"Skriver du med Ben?", frågar plötsligt Tina, antagligen därför att jag blivit allt för djupt försjunken i min mobil.

"Nej," svarar jag och vinklar min mobilskärm mot henne, där ett gäng färgglada godisar turas om att explodera. "Jag spelar Candy Crush."

Tina himlar med ögonen åt mig, men i min ögonvrå kan jag sedan se hur hon sneglar mot min mobil eftersom spelet är så mycket mer intressant än vad som än sägs framme vid katedern.

Tina klarar dock inte av att vara tyst särskilt länge utan börjar snart med sitt skvallrande igen.

"Jag undrar om Julia är i skolan idag."

"Det är hon," svarar jag då jag mycket väl minns min interaktion med henne denna morgon. "Varför skulle hon inte va?"

Mitt slöa spelande får ett tvärt stopp när Tina griper tag om min arm på ett sätt som får mitt hjärta att nästan stanna.

"Har du inte hört?!", säger hon i en viskning för att inte dra någon oönskad uppmärksamhet åt vårat håll.

"Nej, vadå?", viskar jag tillbaka och förstår på Tinas chockerade ansikte att det tydligen är något stort jag missat.

"Alla pratar ju om Julias nyårsfiasko! Hur kan du ha missat det?!", utbrister Tina medan hennes grepp runt min arm hårdnar.

"Jag har hängt med Ben ju," säger jag och rycker åt mig min arm. Det skulle inte förvåna mig om den nu blivit täckt av blåmärken.

"Jamen, du är väl ingen grottmänniska Emma," tillägger Tina och nu är det min tur att himla med ögonen, vilket Tina förstår betyder att det är bäst för henne att berätta vad uppståndelsen handlar om. "Julia och hennes vänner var på nyårsfest hos någon gymnasiekille och tydligen ville hon ligga med honom, så för att imponera på honom drack hon massa tequila."

"Och?", flikar jag in med, men blir genast avbruten av Tina.

"Hon blev så full att hon trillade genom hans altanräcke, fastnade med toppen som gick sönder och visade brösten för hela festen!"

Chockerad över Tinas skvaller faller min mun ner i ett stort gapande. Jag kan nästan se hela scenen framför mig och än en gång inser jag vilken hemsk person jag är när jag känner hur mina mungipor börjar rycka. Deras ryckningar försvinner dock fort när Tina kommer med nästa bit av information.

"Dessutom tog någon på festen en bild på henne som nu har spridits och tydligen har Julia inga vänner längre eftersom ingen av dom vill associeras med någon så pinsam."

"Vad hemskt!", utbrister jag och får ett förvånat uttryck som svar av Tina.

"Rätt åt henne tycker jag! Som att inte hon spridit andras nakenbilder över halva jorden."

Tinas ord gör mig genast kluven. Det är visserligen sant att Julia Petterson alltid haft förmågan att förstöra andras liv, men trots det kan jag inte låta bli att tycka lite synd om henne. Jag menar, hade det varit mig någon tog kort på i samma situation hade jag officiellt stängt in mig på mitt rum och aldrig kommit ut igen.

Jag kan inte heller låta bli att få lite skuldkänslor över vårt hastiga möte tidigare idag.

På tal om att stänga in sig kommer jag plötsligt ihåg det faktum att jag fortfarande inte berättat för Tina att vi kommer få sällskap på lunchen ...

"Jag kan ha råkat fråga Minna om hon vill sitta med oss på lunchen också," tillägger jag och kan inte låta bli att vilja gömma mig för Tinas chockerade blick.

"Gråta-på-toan-Minna?!", utbrister Tina lite för högt och drar genast till sig vår lärares stränga blick.

"Jag tyckte synd om henne!", viskar jag i ett försök att förklara mitt val, men Tina verkar inte köpa det.

"Detta är varför vi aldrig får bråka igen," säger Tina och himlar med ögonen. "Utan mig blir du ju helt galen!"

Både jag och Tina brister ut i skratt, vilket genast tystas ner av ett skarp hyschande från läraren.

Det är lite utav en stel tystnad runt vårat bort i matsalen. Minna säger inte många ord om inte jag eller Sofie frågar henne något först och hela tiden ger Tina mig blickar som skrikandes frågar hur fan jag tänkte nu. I och med den jobbiga stämningen blir det därför att vi alla sitter i tystnad och petar bland våra slemmiga fiskbullar.

I alla fall tills dess att Rebecka slår ner sin tallrik intill mig och ger ifrån sig ett frustrerat ljud.

"Jag blir galen på min hemkunskaplärare!", utbrister hon och sätter sig på stolen bredvid min, varpå jag genast får ytterligare en blick från Tina. Prinsessan Rebecka är inte heller en av hennes favoriter.

"Varför?", frågar jag och undviker Tinas blick. Lyckligtvis verkar Rebecka inte lägga märke till hennes irritation, utan är allt för upptagen med sina egna problem.

"Jag har gjort precis allt hon ber mig om men ändå vägrar hon höja mitt betyg till ett A!", förklarar Rebecka innan hon skyfflar munnen full med falafel på ett näst intill frenetiskt sätt. "Bara för att jag ibland råkat skära kyckling på skärbrädan för grönsaker!"

Medan Tina himlar med ögonen och Minna fortsätter sitt tystlåtna ätande, brister jag och Sofie ut i skratt.

"Dom är ju i olika färger av en anledning," säger Sofie och i stället för att svara ger Rebecka ifrån sig ett jämrande ljud.

"Ta det lugnt Rebecka," tillägger jag. "Jag tror knappast att det kommer spela någon roll vad du fått för betyg i hemkunskap efter högstadiet."

"Det ser fint ut på pappret..." muttrar Rebecka och nu kan jag se hur ett leende börjar ta form på även Tinas läppar.

Det leendet blir dock inte långvarigt när hennes blick plötsligt fastnar över min axel och när hon ger mig en lätt spark under bordet förstår jag att hon vill fånga min uppmärksamhet. När jag därefter följer hennes blick över min axel ser jag Julia stå ensam i mitten av matsalen — i jakt på ett ledigt bord av hennes sökande blick att tolka.

Jag ger Tina en blick, hon ger mig en förvirrad blick tillbaka, varpå jag svarar med ögon fulla av medlidande. Därefter ger Tina mig en skarp blick som säger att jag absolut inte ska göra det jag överväger att göra, vilket jag fullkomligt ignorerar.

"Hallå Julia!", ropar jag över matsalen och trots sorlet från alla elever lyckas jag fånga Julias uppmärksamhet.

Jag vinkar åt Julia att komma till vårat bord och känner genast hur Tina träffar mitt smalben med en hård spark.

"Är du galen?!", viskar hon över bordet, men jag hinner aldrig svara innan Julia plötsligt står intill vårat bord med sin tallrik framför sig.

"Vad?", fräser Julia och på sättet hennes käkar krampar och knogar vitnar runtom tallriken förstår jag att hon förväntar sig en spydig kommentar.

"Du får sitta med oss om du vill."

Tina suckar utmattat, Sofie sätter nästan i halsen, Rebecka slutar tugga och Minna ser mer eller mindre vettskrämd ut. Julia däremot ser mest fundersam ut, som om hon söker efter en hake på min vänliga gest. Till slut sätter hon sig dock, men inte utan att ge ifrån sig några väsande ord.

"Vi är inte vänner!", säger hon hårt, men trots det kan jag se hur hon slappnar av en aning, säkert lättad över att slippa stå ensam i matsalen som ett fån.

Om stämningen inte var tillräckligt stel tidigare är den definitivt det nu med både Minna, Rebecka och Julia vid vårat bord. Sofie verkar inte bry sig särskilt mycket om saken, men Tina, som jag nu tvingat till att äta lunch med de tre personer hon antagligen tycker om minst på hela skolan, sitter och surar. Kanske förståeligt ...

Lunchen går dock förvånansvärt bra. I alla fall om man väljer att fokusera på det faktum att vi alla sex kan lämna matsalen med liven i behåll. Vi hinner dock inte mer än kliva över tröskeln innan all skingras, men på något sätt vet jag att morgondagens lunch kommer se likadan ut. Det är väl kanske så att de utstötta hittar samhörighet hos varandra.

På vägen tillbaka till våra skåp får jag dock höra Tinas åsikt om saken, men efter att ha fått spotta ur sig sina tankar verkar även hon tillräckligt till lags med situationen. Visserligen hinner hon inte klaga mer eftersom det visar sig att Ben står vid mitt skåp och väntar.

"Hej!", säger han glatt när han ser oss. "Haft en bra lunch?"

"Så bra det kan bli med Rebecka, Minna och Julia vid samma bord," svarar jag och kramar om honom så jag kan låta hans mjuka kropp ge mig lite energi efter den mycket utmattande erfarenhet jag precis dragit på mig.

"Åt ni lunch med dom tre?", frågar han förvånat medan han omsluter mig i sin famn.

"Japp," svarar Tina innan jag hunnit ta till orden. "Emma fick den briljanta idéen att skapa årtiondets mest defekta grupp."

Ben skrattar och jag låter hans bubblande skratt skölja över mig med ro. Vårat kramande blir dock allt för kortvarigt när vi båda lägger märke till att förbipasserande elever börjar titta fundersamt åt vårat håll.

"Vad gör du till helgen?", frågar Ben efter att ha tagit ett steg tillbaka.

"Jag vet inte, ingenting särskilt tror jag," svarar jag och genast lyser han upp i ett brett leende.

"Perfekt! Då kommer jag och hämtar dig på lördag klockan nitton och jag vill att du tar med dig dina gamla fotbollskläder."

Jag hinner inte mer än registrera den information jag precis getts innan Ben ger mitt huvud en snabb kyss och försvinner iväg mot matsalen.

Han lämnar mig vid mitt skåp med en miljon frågor, men vad han än har i åtanke säger magkänslan att jag precis ärats med ytterligare en möjlighet att göra mig själv till åtlöje.