Alla som säger att de gillar hösten är stora, feta lögnare. Ingen gillar kyla. Ingen gillar regn. Ingen gillar löv som fallit till backen och som nu ligger och ruttnar.

Hösten betyder dock höstlov, men förutom det betyder även hösten att halloweenfesten för mellanstadieeleverna ska arrangeras. Detta evenemang är något sorts värdelöst försök till att få högstadieelever att ta ansvar. Vad skolstyrelsen inte haft i åtanke är dock att högstadieelever inte vill ta något ansvar.

Jag hade dock önskat att det fanns någon som ville ta ansvar. Hade det funnits hade rektorn inte behövt lotta fram vilka som ska arrangera kalaset och då hade jag sluppit sitta där jag nu sitter — i ett tomt klassrum med fyra andra elever, på min fritid, lyssnandes på Rebecka Salomonsson som stolt paraderar med sina idéer.

"Vad sägs om att vi i stället för att servera godis, serverar små snittar?", säger Rebecka där hon står framför oss och hur sjukt det än är verkar det som att hon tycker om sin idé.

"Dom är barn Rebecka, inte några affärsmän på din pappas cocktailpartyn," svarar Julia, trött på den överambitiösa Rebecka, och för en gångs skull uppskattar jag att Julia Pettersson öppnar sin käft — bara för att se Rebecka koka över hennes ord.

"Kan vi inte bara göra som dom gjorde förra året?", flikar Micke från 9B in och distraherar de två tjejerna innan de hunnit hugga efter varandras halsar.

"Vart är ditt driv Micke?", säger Rebecka, som nu står lutad över Mickes bänk och tittar på honom med den galna sortens blick som endast Rebecka kan ha. "Vi måste sikta mot att detta ska bli den bästa halloweenfesten som någonsin planerats!"

"Kan inte du planera hela grejen då Rebecka? Så vi andra kan få gå hem någon gång.", säger jag och eftersom jag hittills suttit tyst under hela mötet får jag flera förvånade blickar.

För ett ögonblick är jag säker på att horn ska börja växa ur Rebeckas skalle när hon möter min blick, innan hon raskt vänder sig om så att hennes bruna hästsvans piskar genom luften.

"Jag har fått i uppgift att rapportera in eran närvaro, så om du inte vill ha frånvaro Emma, föreslår jag att du kniper igen!"

Jisses. Den tjejen behöver skaffa sig en hobby.

Om jag dör i detta klassrummet kommer jag söka upp personen som drog mitt namn under lottningen och hemsöka den.

Medan Rebecka går igenom hur gympasalen ska dekoreras plockar jag upp min mobil under bänken och tittar på klockan. En hel jävla halvtimme kvar av detta helvete.

Tillvaron blir dock lite mera hanterbar när jag ser att jag fått ett meddelande från Ben och genast börjar glädjen att bubbla inom mig.

"Vad gör du?", skriver han och när jag ser det röda hjärtat intill hans ord drar sig ett fånigt leende ut över mitt ansikte.

"Sitter på ett äckligt möte med Rebecka," svarar jag och får snabbt ett svar tillbaka.

"Stackare. Vill du ha skjuts hem sen?", skriver Ben och inom mig sprids värmen som en löpeld.

"Gärna!", svarar jag tillsammans med ett eget rött hjärta och hinner precis berätta för Ben när mötet är slut innan Rebecka lägger märke till min ouppmärksamhet. Därefter får jag en kort uppläxning och åter igen förbannar jag den jäveln som dragit mitt namn och orsakat mig detta lidande.

När mötet äntligen avslutas är jag först med att lämna klassrummet. En minut till där inne och jag skulle bli galen.

När jag sedan går genom de tomma korridorerna slås jag av hur skolan nästan känns lite spöklik så här efter skoltid, när den inte är fylld med det vanliga surret av elever. Mitt huvud däremot är ockuperat av tankar som varenda en handlar om Ben.

Efter vårat besök hos korvkiosken har kontakten mellan oss enbart blivit allt mer intensiv. Från att försöka ignorera hela hans existens pratar vi nu dagligen när han skjutsar mig till och från skolan, medan vi däremellan hörs genom mobilen. Tina behandlar mig dock fortfarande som luft — något som gör Sofie galen då hon varje dag måste bestämma sig för vem av oss hon ska sitta med på lunchen. Trots detta känns tillvaron inte allt för ensam när jag vet att Ben kommer vänta på mig ute vid parkeringen vid skoldagens slut.

Denna dag behöver jag dock inte gå hela vägen bort till parkeringen eftersom det visar sig att Ben parkerat sin moped precis vid entrén — ett relativt riskfritt beslut eftersom de flesta lärare redan åkt hem.

"Tack för att du ville hämta mig," säger jag när mina lyckliga steg tagit mig till honom.

"Ingen fara," svarar han och ler under sin hjälm och räcker mig den andra hjälmen som han för ett tag sedan rotat fram i sitt garage, lagomt tills dess när vi båda började förstå att vårat samåkande skulle bli till tradition.

Efter all gånger han kört på mig har jag lärt mig att kliva av och på mopeden med relativ stadighet och i ren vana slingrar jag mina armar runt hans midja.

"Var mötet kul?", frågar Ben medan han sparkar igång mopeden och jag kan höra den retsamma tonen på hans röst.

"Sugen på att ta min plats?", säger jag och vi båda skrattar medan mopeden börjar rulla framåt.

Vinden som slår emot mig när vi kör är inte längre skön och svalkande, utan består av bitande kyla — höstkyla. För att skydda mina händer från den stickande vinden stoppar jag in dem i fickan på Bens huvtröja, precis som han gjort åt mig första gången vi åkte tillsammans, och snart gör hans egna hand dem sällskap.

Som alltid går resan alldeles för fort och innan jag vet ordet av har Ben stannat mopeden framför min pappas lägenhetskomlex. Där bor jag varannan vecka — effekten av att vara ett skilsmässobarn — och just denna veckan är jag lättad över att vara där då Fredriks föräldrar är på besök hemma hos mamma. Jag dör hellre än att behöva genomlida det.

"Ska jag hämta dig här imorgon?", frågar Ben när jag klivit av mopeden och trots att det blivit en självklarhet har han som vana att fråga.

Jag nickar som svar och ger tillbaka hjälmen, men innan Ben hunnit ta emot den blir vi båda skrämda av entrédörren som flyger upp. Ut genom den kommer min pappa gåendes med en soppåse i handen och när han får syn på mig och Ben vrids hans ansikte i ett stort leende.

"Hej på er!", säger han glatt medan han slänger soppåsen i containern intill entrén. "Jag håller på att laga lite mat där uppe. Det finns så det räcker åt dig också Ben!"

All information om Ben har jag hållit konfidentiell från mina föräldrar, men mina försök att hemlighålla det faktum att jag varje morgon blir hämtad av en kille på moped gick snabbt i stöpet. Därför vet de nu endast det jag vill att de ska veta och varje gång de försöker gräva djupare i våran relation viftar jag snabbt bort deras frågor. Konsten att snoka är dock mamma betydligt bättre på än pappa — ytterligare något som gör det lättare att bo hos honom.

"Jag stannar gärna och äter!", säger Ben och parkerar lugnt sin moped ur vägen.

Jag? Jag har panik.

Ben har aldrig varit hos mig innan, han har aldrig träffat mina föräldrar och jag har ingen aning om hur många smutsiga par trosor det är som ligger utspridda över mitt rum.

Min pappa har aldrig varit bra på att laga mat. Vanligtvis gör inte detta något då det endast är vi två som äter och som då kan skratta åt hur bränt eller torrt något är, men nu när Ben sitter på andra sidan bordet känner jag inget annat än skam. Detsamma gäller nog pappa som besviket petar med gaffeln bland sina överkokta potatisar.

Huruvida Ben inte har några smaklökar eller helt enkelt är alldeles för snäll vet jag inte, men han äter nöjt av maten och verkar inte vilja lämna en enda smula kvar på tallriken.

"Du behöver inte äta upp Ben," säger pappa och försöker sig på ett leende. "Jag känner själv hur smaklöst det är."

Jag kan inte låta bli att tycka synd om pappa. Trots att han och mamma varit skilda i snart fem år, dyker det ibland upp tillfällen då hennes frånvaro är uppenbar. Hon tog alltid hand om hushållssysslorna och då pappa aldrig försökt att hitta någon ny har han blivit tvungen att lära sig allt detta själv. Men trots att maten ibland är oätlig, klädesplagg krymper i tvättmaskinen och damråttor bygger bo både här och där så är jag stolt över honom.

"Jämfört med det dom serverar i skolan så är detta gourmetmat," svarar Ben på min pappas självkritik och verkar kunna få den allra dystraste av situationer att ljusas upp.

Efter Ben ätit upp och jag och pappa petat färdigt bland våra tallrikar hjälps de båda åt att diska. Själv sitter jag och undrar hur det kom sig att de plötsligt blev bästisar.

"Vad är det för moped du har Ben?", frågar pappa medan han diskar ur potatisgrytan.

"En gammal Rieju Drac," svarar Ben medan han torkar våra tallrikar.

Pappa ler gillande. "Själv hade jag en DKW Hummel när jag var i din ålder. På den tiden spenderade vi mer tid i garaget än vad vi gjorde i skolan!"

Medan pappa maler på om diverse gamla minnen slänger Ben en blick över axeln mot mig. Med glimten i ögat himlar jag åt min pappas tjattrande och Ben håller sig för skratt. Vi båda låter honom dock hålla på — Ben eftersom han är för vänlig för något annat och jag därför att pappa, för första gången på länge, låter ung igen.

"Du får gärna ta en tur med min moppe någon gång," säger Ben och jag kan se hur pappa skiner upp som en sol av tanken på att få återuppleva sin ungdoms frihet.

"Det vore kul," svarar han och medan han diskar resten av våra smutsiga bestick sitter ett brett leende klistrat över hans läppar.

Precis som med matlagning har min pappa aldrig varit särskilt bra på någon form av sport. Trots det envisas han med att spela tennis två dagar i veckan. Jag vill slippa tänka på hur de andra medelåldersmännen i sina pikétröjor — män som Fredrik — antagligen skrattar åt honom bakom hans rygg. Någon mage till att säga åt honom att det är dags att sluta har jag dock inte.

Däremot är jag glad över att det idag står tennis på schemat för honom eftersom det innebär att jag har Ben för mig själv en stund. Samtidigt är jag dock fruktansvärt nervös över detta och när Ben ber om att få se mitt rum kommer skräcken över de smutsiga trosorna tillbaka.

Mitt rum är dock städat, i alla fall tillräckligt för att jag ska slippa skämmas, och det är faktiskt det första Ben påpekar; hur fint det är. Fint är att ta i dock. Mitt rum hos mamma är fint, detta rummet är betydligt mindre och ser i stort sett likadant ut som det gjorde när jag var tretton.

Ben, som inte verkar veta vart han ska göra av sina händer medan han står och en aning obekvämt inspekterar omgivningen, slår sig till slut ner på min skrivbordsstol och börjar i stället att pilla på allt hans nervösa fingrar får tag i. Dessvärre råkar detta vara skolkatalogen från sjuan och till min stora fasa har jag glömt bort hur jag kvällen innan suttit och letat upp hans klass, enbart för att påminna mig om hur han såg ut då. Denna sida ligger nu uppvänd och samtidigt som min första instinkt är att rycka katalogen ifrån honom och låtsas att spökena lagt den där, vågar jag inte röra en muskel.

"Jag hatar denna bilden," säger Ben med ett lätt skratt och samtidigt som jag vet bättre, vägrar jag tro att han förstår kopplingen.

Som om jag inte redan stirrat på fotot ett antal gånger lutar jag mig över hans axel och låtsas att det är första gången jag ser uppslaget. Hur han kan tycka så lite om sitt skolfoto är för mig ett mysterium när jag själv förtrollas av hur gullig han ser ut. Redan då måste han ha varit lång eftersom fotografen placerat honom sittandes på bänken längst fram. Fastän han är olik sig på bilden, med spretigt hår och ett leende som pryds av en tandställning, skulle jag aldrig kunna ta fel på de där glittrande ögonen.

Ben må ha vuxit upp, klippt sig och fått ett otroligt vackert leende, men trots det är killen på bilden samma kille som jag var lika betuttad i då som jag blivit nu.

Lyckligtvis hinner Ben aldrig vända blad i skolkatalogen, till den sida som pryds av min klass och mitt fula tryne, innan hans mobil plingar till.

"Jag måste dra och hämta Liam tyvärr," säger Ben efter att ha tittat på meddelandet som dykt upp. "Vi har träning ikväll."

Jag kan inte låta bli att känna mig besviken över att han måste gå så snart, men utan att säga något om saken följer jag honom till ytterdörren.

"Jag har en inomhusmatch i december," börjar Ben och från att ha fascinerats av hans varenda rörelse när han tar på sig sina skor, möter jag nu hans hoppfulla blick. "Det är en välgörenhetsmatch och ingen stor grej egentligen, men om du vill får du jättegärna komma och titta."

Mitt svar är självklart, ändå är det som att orden fastnar i min hals när jag inser att han precis bad mig att komma och se honom spela — inte för att vara snäll, utan för att han vill.

"Det vill jag absolut," svarar jag och för en stund står vi som två idioter och bara ler. Ända tills dess att hans mobil plingar till igen av en otålig Liam.

"Vi ses Emma," säger Ben innan han går och allt jag förmår att göra är att svara honom med ett fånigt leende.

Därefter näst intill skuttar jag tillbaka till mitt rum innan jag faller ner på sängen med skolkatalogen och min favoritbild av Ben framför mig.