Ingen är gladare än mig när mars månad äntligen knackar på dörren. Ingen mer snö, ingen mer kyla och ett bevis på att sommaren är runt hörnet. Som niondeklassare innebär dock våren inte bara ljusare kvällar och blad på träden, utan även en slutsträcka genomsyrad av nationella prov och gymnasieval.

Men eftersom jag är expert på att blunda för sånt som jag tycker är jobbigt, väljer jag att låtsas att det är långt kvar tills dess.

Att det är måndag morgon kan jag dock inte ignorera eftersom jag verkar bli konstant påmind om det. Först regnet som öser ner när jag är på väg till skolan, därefter det faktum att jag har en olidlig mattelektion med Mikael framför mig. Pust, stånk och stön.

Lyckligtvis är Tina frisk igen, så jag slipper i alla fall lida ensam.

Dagens lektion gissar jag handlar om geometri med tanke på de olika former Mikael har ritat upp på tavlan, men jag är alldeles för ointresserad för att hänga med i något han säger.

Hade jag faktiskt velat lyssna på undervisningen hade det ändå inte gått eftersom mitt huvud är fullt med tankar på Ben och våran natt ihop.

Min mage pirrar så fort jag tänker på det. Det är knappast ett samlag som kommer skrivas in i historieböckerna, men för mig var det perfekt. Såpass perfekt att jag pinsamt nog inte kan låta bli att längta till nästa gång.

Tina gick i taket när jag dagen därpå ringde till henne och berättade och jag vet inte om jag någonsin har hört henne vara så exalterad över något. Hon ville veta allt, men jag har bestämt mig för att hålla tillbaka med detaljerna. Speciellt eftersom jag vet att Tinas mun kan gå i ett rappt tempo.

"Nicko ska ha fest snart," säger plötsligt Tina och jag väcks ur mina tankar.

"Kul," svarar jag. "Du ska dit antar jag?"

"Bara om du följer med," viskar Tina då Mikael har börjat cirkulera klassrummet för att skrämma sina elever till att arbeta.

"Jag har inte lust att festa," svarar jag eftersom mina tidigare erfarenheter av festlivet fortfarande hemsöker mig.

"Snälla Emma!", piper Tina med bedjande ögon. "Jag vill verkligen dit, men jag vill inte gå ensam."

"Så i stället ska jag vara ensam när du och Nicko står och dräglar över varandra?", säger jag, men blir genast tyst när Mikael plötsligt börjar hovra över våran bänk.

Det är ett under att jag ännu inte fått en trofé för min förmåga att låtsas räkna matte.

Mikael fortsätter lyckligtvis sin runda genom klassrummet snart nog, varpå mitt och Tinas prat genast fortgår.

"Du kan väl ta med Ben," säger hon och det lilla flinet i hennes mungipa syns gott och väl.

"Kanske," svarar jag, vilket Tina nöjer sig med då det i hennes värld betyder ett solklart ja.

Dagen rullar på allt för långsamt, men lyckligtvis blir det till slut lunch. Där möts vi upp av Sofie och Minna och när vi kliver in i matsalen och ser vad som serveras för dagen, blir denna dystra måndag genast lite bättre — pannkakor. Aldrig har jag blivit så glad av att skåda skolans halvt frusna pannkakor gjorda av gud vet vad.

Efter att ha plockat på oss våran mat hittar vi ett ledigt bord och börjar genast hugga in. Strax därpå ansluter sig Rebecka och Julia. Att Julia hänger med oss har numera blivit till en vana. Förstå mig rätt, hon är fortfarande... Julia, men jag har insett att hon faktiskt kan vara helt okej ibland.

Dagen till ära bär Rebecka ett slugt flin. Jag vet vad hon tänker, men innan hon hinner säga något om saken sparkar jag till henne under bordet. Jag har inte någon lust att ta hela diskussionen om min och Bens kväll med halva skolan lyssnandes.

Dessvärre blir mitt medhåll i seglen kort när även Ben och hans vän Liam kommer in i matsalen och efter att ha tagit svängen förbi serveringen hittar de vägen till vårat bord. Ben slår sig ner på den stolen bredvid mig medan Liam tar den lediga platsen bredvid Sofie och genast anar jag vad som en stundande.

Genast hugger jag tag i Rebeckas exalterade blick, men denna gång har jag inte samma tur med att få henne att hålla tyst.

"Hade ni något sex i fredags då Ben?"

Rebeckas planerade attack får Ben att nästan sätta sin tugga av pannkakorna i halsen och genast uppstår ett nyfiket surr bland mina vänner.

"Har ni haft sex?!", utbrister Sofie och Julia i kör, varpå jag sjunker ner i min stol i ett halvdant försök att gömma mig från deras frågande blickar.

Ben snubblar nervöst över orden i ett försök att få fram något att säga, men när hans tal endast blir ett osammanhängande mummel vänder han blicken mot mig som ett rop på hjälp. Ben får dock inte mycket till stöttning från min sida eftersom jag är lika mållös som han, så i stället sneglar jag mot Tina som förhoppningsvis kan rädda oss båda. Hon förblir dock tyst och verkar försöka göra sig osynlig på sättet hon gömmer sig bakom sitt vattenglas.

Men innan varesig jag eller Ben kommit på något att säga hinner Liam före.

"Det har dom," säger han med ett flin och krokar i fingrarna i luvan på Bens tröja som han drar åt sidan. I och med detta blottas Bens hals, som liknar något i stil med en krigszon på grund av de många röda märken som där tagit form.

"Men Emma!", utbrister Rebecka chockat. "Du har ju misshandlat hans hals!"

Våra bordskamrater börjar skratta hejdlöst och Tina, som hittills gjort sitt bästa för att hålla mun, stämmer in.

Jag tittar på märkena över Bens hals med blandad panik och fascination. Att lite kyssar skulle orsaka något sådan var nog det sista jag anade, men kanske njöt jag mer än jag trodde ...

Mina kinder blir flammande röda och i min ögonvrå kan jag se hur rodnaden även stiger mot Bens öron. Men allt rödare blir han när Julia tar till orden.

"Kom du då Emma?", frågar Julia med en retsam glimt i ögat, men genast får hon ett lätt slag över armen från Minna.

"Det är väl knappast relevant?", säger Minna bestämt, men bakom hennes hårda röst göms ett skratt som försöker bryta sig upp till ytan. "Låt stackarna vara."

"Det är väl det enda som är relevant!", säger Julia med himlande ögon och vänder sig mot mig. "Typ inga killar vet hur dom ska göra för att få tjejer att komma."

Om en komet träffade jorden i detta nu skulle ingen vara gladare än mig, men varför skulle jag någonsin få ha lite tur i livet. I stället tvingas jag nu sitta här och genomlida kanske den mest pinsamma situation mänskligheten skådat.

"Det är ju inte svårt om dom bara lyssnar på vad tjejen vill ha," tillägger Rebecka innan hon vänder sig mot Ben med ett brett flin. "Du känns som en bra lyssnare Ben."

Än en gång brister gänget ut i skratt och om inte det vore nog har uppståndelsen nu dragit till sig uppmärksamhet från de andra borden i matsalen.

"Måste vi prata om detta nu?!", fräser jag till mina vänner som ser ut att snart kvävas av sina bubblande skratt.

"Vi är bara glada för eran skull," säger Tina fnittrande, varpå jag och Ben ger ifrån oss en synkroniserad pust.

Inte ens pannkakor kan rädda mig nu.