Jag har aldrig trott på någon gud, men när jag sitter i kyrkbänken med röven full av träsmak och prästens malande som ett dovt brus i bakgrunden, kan mina tankar inte låta bli att börja vandra. Min blick fästs på den stora väggmålningen över altaret, den som föreställer mannen med stort J. Jag undrar om han hade kunnat ana att hans uppoffringar för människans synder skulle leda honom hit — som en målning på en vägg, framför ett gäng uttråkade niondeklassare som sitter och väntar på att prästen ska prata klart så de kan få gå på sommarlov. Vem vet, kanske var han också en gång i tiden inte mer än en uttråkad tonåring.

Kyrkbänkens stäva klädnad sticker mot mina lår där min blåa klännings tyg har glidit upp. Prästens eviga malande har gjort mig raslös och flera gånger har Tina tvingats lägga sin hand över mitt ben för att stilla dess sprättande.

Kan du sitta still, har hon bett mig minst tre gånger vid detta laget och varje gång ger jag henne ett löfte som jag strax kommer att bryta.

Förstå mig rätt, vad prästen har att säga är mycket vackert, men spänningen inom mig är för påträngande för att jag ska orka lyssna helhjärtat. Det är inte för att vara respektlös som jag bara med ett halvt öra lyssnar på kvinnan vid altaret, utan det beror på att jag har ett huvud som är så fullt av tankar och förväntan att inga saliga ord just nu får plats där. Jag sitter trots allt och väntar på att få säga hejdå till högstadiet och hej till ett sommarlov som ska spenderas med Ben och mina vänner.

Tanken på honom får mig att snegla över axeln mot bänkraden på andra sidan altargången, till den plats där Ben sitter tillsammans med sin klass. Som om han kan känna av min blicks närvaro tittar han upp mot mig och genast dras hans mungipor uppåt i ett varmt leende. Jag hoppas att han är lika förväntansfull över den stundande sommaren som jag.

Efter några sångnummer intar prästen åter sin plats vid altaret och genast är det som att hela kyrkan sitter som på nålar. När hon sedan önskar oss alla en underbar sommar finns det ingen fråga om saken och applåder och jubel bryter ut genom hela byggnaden. Spiken har satts i kistan och vårat sista skolår som högstadieelever har kommit till sitt slut.

Tina kastar sig över mig i en kram och allt jag förmår att göra är att omfamna henne tillbaka. Det är inte riktigt klokt; på något sätt överlevde jag nian.

Lätt tumult skapas när alla försöker ta sig ut ur kyrkan för att mötas av sina familjer som står och väntar utanför. Jag och Tina är några av dem som hamnar längst bak i flocken av elever, eftersom ingen av oss har tillräckligt vassa armbågar. När vi till sist kliver över tröskeln och lämnar högstadiet bakom oss möts vi av en varm sommardag. Ute på grusplanen är glädjen stor då elever hittar sina nära och kära, där de tas emot av kärlek och gratulationer.

Tina, som hela tiden hållit hårt i min hand för att inte tappa bort mig i folkmassan, släpper nu taget om den när hon med ett gällt och glädjefyllt skrik rusar mot sina föräldrar. Där tas hon emot av deras famnar och jag ler varmt åt synen.

Bland folkmassan får jag till slut syn på min pappas skalliga huvud och genast sätter jag fart. Efter att ha slingrat mig mellan allt folk springer jag in i hans famn där jag tas emot av hans kärlek.

"Grattis gumman," säger han och stryker mitt hår medan han pressar en kyss mot min hjässa.

"Min tur!", hörs min mammas röst intill mig och innan jag vet ordet av har jag slitits ifrån min pappa och får nu luften kramad ur mig. Det är dock okej, för en dag som denna kan inte ens hennes framfusighet göra mig på dåligt humör.

"Jag är så stolt över min lilla tjej!", säger mamma och när jag sedan möter hennes blick ser jag hur hennes ögon har börjat bli blanka av tårar.

Även Fredrik och tvillingarna är här och just denna dag gör det mig inte ont att se deras ansiktet. I stället tar jag helhjärtat emot även deras kramar och den blombukett de tagit med.

"Hur känns det att sluta nian?", frågar Fredrik och för att inte skrika mina känslor rakt ut biter jag tag om min läpp.

"Så jävla underbart!", utbrister jag, vilket möts av mina anhörigas skratt.

Deras skratt överröstas dock av gälla skrik som kommer flygandes åt vårat håll och innan jag vet ordet av har fem upprymda tjejer kastat sig över mig.

Tina, Sofie, Rebecka, Julia och Minna lyser alla fem av glädje och snart utbryter skratt, tårar och kramar bland oss.

"Det är äntligen över!", tjuter Julia.

"Vi överlevde!", tjoar Minna och Sofie i kör.

"Äntligen är det sommarlov!", tillägger Rebecka och vi alla instämmer.

Med våra familjer ståendes runt oss påbörjas vårat tjatter om vad som väntar med det stundande sommarlovet och till min stora lättnad verkar vi alla vara ense om att vi ska spendera så mycket som möjligt av det tillsammans.

"Ställ upp er på rad så vi får ta en bild!", hojtar till slut min mamma när vårat tjatter pågått allt för länge och genast gör vi som vi blir tillsagda. Detta är trots allt en dag att minnas.

Medan våra familjer med stolta leenden tar sina kort står jag tätt intill mina bästa vänner och njuter av den eufori som blomstrar inom mig. Just nu är allt perfekt. Just nu är livet precis så bra som det ska vara. Det är bara en sak som fattas i denna drömvärld jag nu befinner mig i och det är att dela euforin med Ben.

Medan korten tas sneglar jag mig omkring på omgivningen. Bland alla dessa människor söker min blick efter en speciell kille, men i havet av folkmassan är det näst intill omöjligt att urskilja hans bruna hår och ljusblåa skjorta.

"Jag vill se bilden!", säger Tina plötsligt och jag vaknar ur mitt sökande. Tillsammans skuttar jag och mina fem vänner fram till våra föräldrar och häver oss över deras kameror och mobiltelefoner för att se det ögonblick som fångats.

Men när jag ser bilden slår mitt hjärta ett extra slag, därför att intill mig syns inte bara Tinas och Rebeckas glada ansikten, utan ett tredje ansikte som jag kommit att hålla mycket varmt om hjärtat. Över våra axlar, glatt omedvetna om hans närvaro, syns på bilden Bens varma leende och blåa ögon som ljuset i ett nedsläckt rum.

Genast slänger jag en exalterad blick över min axel och där står han. När våra blickar möts ler och skrattar Ben åt min förvåning innan han öppnar sin famn för att ta emot mig. Som om molnen vore min mark svävar jag mot honom och kastar mig i hans armar och suger tag om hans kropp med all den glädje som nu skriker inom mig.

Bakom oss skrattar våra föräldrar, men för mig är detta endast ett brus i bakgrunden när allt jag kan fokusera på är att hålla Ben så nära mig jag bara kan.

"Ni är så underbart fina!", säger min mamma och hennes röst följs av ljudet av kamerablixtar som går av.

Till slut släpper Ben taget om min kropp, tillräckligt mycket för att våra blickar ska kunna mötas, och mellan oss utbyts osagda meningar av ren kärlek.

"Grattis," säger han och plötsligt dyker en röd ros upp framför mig.

Rädd för att fumla till det och på något sätt förstöra blomman tar jag försiktigt emot rosen och håller upp den mellan mina fingrar. Trots att det inte är mer än en enkel blomma överglänser den alla de gåvor jag någonsin fått, enbart på grund av givaren. Men trots det är den inte mer än en växt likt gräset vi står på jämfört med killen framför mig.

Med rosen i min hand slänger jag mina armar runtom Bens nacke och tar honom till mig i en explosiv kyss. Bakom oss hörs skratt och jubel, men allt jag förmår att lägga märke till är hur Ben ler mot mina läppar.

I början av detta skolåret hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var här det skulle sluta. För elva månader sedan, när jag råkade hamna i ett grupparbete med Ben på tyskan, hade jag aldrig kunnat ana att jag idag skulle stå här på skolavslutningen och kunna kalla honom för min. Jag är nog faktiskt den sista människan på jorden som hade kunnat ana det, men ändå hamnade vi till slut här.

Jag vet inte vad som väntar nu när jag lämnat högstadiet bakom mig i kyrkan, men vad jag vet är att mycket redan har förändrats. På många sätt är jag fortfarande den där operfekta tjejen med risigt hår, munsår vid mungipan och en ohälsosam relation till mellanmjölk. Jag är fortfarande inte mer än en obetydlig tonårstjej i mängden av tonårstjejer och troligtvis kommer jag aldrig att bli något mer än det.

Men vad som har förändrats är att jag har hittat vem den där obetydliga tjejen är: en tjej som numera vet vad kärlek och vänskap är.

Mitt liv kommer inte att ta slut efter högstadiet och, tro det eller ej, inte heller efter gymnasiet. Jag vet inte vad framtiden har att vänta, men vad jag vet är att, hur den än ser ut, är det en framtid jag vill dela med Ben.

Och kanske har jag trots allt lärt mig att livet inte måste vara exemplariskt, euforiskt och utomordentligt för att vara värt något. Kanske är det okej att livet helt enkelt är lagomt, som ett paket mellanmjölk.