Likt ett nyårslöfte lovade jag mig själv att inte bli allt för full ikväll och likt ett nyårslöfte föll det i stöpet ganska direkt.

Det är ju trots allt så att man till slut kommer komma till en dag i livet då nyårsafton inte längre handlar om att titta på fyrverkerierna och äta pannacotta, utan antalet procent man har i blodet. Det låter kanske sorgligt, men jag intalar mig själv att det ingår i den grandiosa tonårsupplevelsen.

Hur ska jag som tonåring klara av att lägga ifrån mig min femte flaska cider när det känns så bra att slippa tänka på alla problem, alla åsikter och alla krav? Hur ska jag klara av att sluta dricka när Ben är så jävla snygg?

För det är han, om möjligt snyggare än han någonsin varit tidigare och ju mer han rör sig mot mig i takt med den dånande musiken, desto snyggare verkar han bli.

Klockan är någonstans runt elva, vi är på någon nyårsfest hos någon av hans vänner och antagligen borde jag ha slutat dricka för några timmar sedan. Men hur kan någon oroa sig över något när allt i stunden är så perfekt.

Bens händer känns underbara mot mina höfter när vi dansar bland folkmyllret och trots att allt runtomkring mig är som ett dovt brus, är jag allt annat än immun mot blixtrarna av pirr som skjuter igenom min kropp varje gång hans höfter nuddar min rumpa. Jag är dock immun mot blickarna vi får av nyfikna ögon som aldrig sett oss så nära förut — en immunitet alkoholen ligger till grund för.

Med sitt grepp om min midja snurrar Ben runt mig och när våra blickar möts är hans fylld av något jag tidigare inte sett — ett brinnande begär. När han sedan lutar sig mot mig är jag säker på att detta begär ska orsaka en passionerad kyss, men när han i stället lägger sina läppar mot mitt öra är det fyra betydligt mer passionerade ord som kommer ut.

"Jag vill ha dig."

Bens röst är likt en spinnande katt och trots att hans ord smeker min själ på ett sätt som sätter hela kroppen i brand, är det samtidigt som att våran bubbla vi befunnit oss i plötsligt spricker.

Jag vet att Ben är full, kanske fullare än mig, men ändå är hans blick tillräckligt klar för att jag ska våga tro att hans ord inte bara beror på alkoholen. Han vill ha mig, på riktigt, och om min kropp nu reagerar med den ena explosionen efter den andra på hans ord, varför grips jag då av panik?

Jag vet inte vad det är tänkt att man ska svara på sådana ord och därför slingrar jag mig ur hans grepp och säger att jag måste gå på toaletten. Detta är dock inte helt och hållet en lögn då paniken jag känner får min mage att snörpas åt på ett sätt som får det att kännas som att en spya är på väg.

Men i stället för att fly till badrummet så flyr jag ut till husets altan. Bens ord slog nämligen luften ur mina lungor och då det plötsligt känns som att hela huset är på väg att kväva mig, hoppas jag att en stund utomhus kan bli min räddning.

Med knän som håller på att ge vika under mig glider jag ner mot altanens räcke och efter tre djupa andetag kan jag äntligen börja sortera bland mina tankar.

Mitt maniska tänkande kommer dock till ett abrupt stopp när en plötslig röst inkräktar bland dem och plötsligt inser jag att jag inte är ensam om att söka tillflykt hos nattluften.

"Du ser inte alls så lycklig ut som du borde över att ha festens snyggaste kille runt ditt lillfinger."

Jag tittar upp och möts av Tinas fundersamma blick. Hon står lutad mot räcket en bit bort med en cigarett i ena handen och en glasflaska i den andra. Först nu har hennes närvaro uppenbarat sig för mig.

"Jag behövde lite luft," svarar jag och lägger huvudet i mina händer.

"Håller du på att få hjärtstopp eller något? Du är ju alldeles blek," säger Tina och när jag tittar upp för att möta hennes blick ser jag att den förvånansvärt nog är fylld av oro.

Jag tvekar på att berätta för henne, men jag vet också att om det inte vore för vårat värdelösa bråk skulle hon vara den första att få reda på det. Hon, min bästa vän, skulle ta emot mina känslor och på sitt magiska sätt skulle hon förvandla dem till goda råd. Hon, som känner mig bäst av alla, skulle förstå precis.

"Ben vill ligga med mig."

Jag förväntar mig en fnysning, en sur blick och samma kyla hon gett mig de senaste månaderna, men av någon anledning blir Tina bara tyst.

"Vill du ligga med honom då?", frågar hon till slut och sätter punkt på sin undran med ett bloss från sin cigarett.

"Jag tror det," säger jag i tron om att pirret som uppstår i min kropp vid tanken på att ha sex med Ben är svaret på det.

"Då så," svarar Tina och verkar för en stund avvaktande till att möta min blick. "Vad är då problemet?"

"Du vet vad problemet är Tina," svarar jag med en suck. "Jag har ingen aning om hur man gör."

Tina fimpar sin cigarett mot räcket och innan jag vet ordet av har hon slagit sig ner bredvid mig. Sist vi satt så här väntade vi båda på att få komma in till rektorn efter vår dust i matsalen, men nu känns stämningen annorlunda. Den känns nästan... normal.

"Här," säger Tina och räcker mig sin flaska. "Det hjälper."

En aning försiktigt tar jag emot flaskan och efter att ha luktar på det klara innehållet finns det ingen tvekan om vad det är.

"Jag tror inte vodka kommer göra mig till en sexgud," säger jag och till min stora förvåning flyr ett kort skratt från Tinas läppar.

"Kanske inte," säger Tina och ler lätt, "men det lugnar nerverna."

Motvilligt höjer jag flaskan mot mina läppar och när det starka innehållet når min mun och hals bränner det. Genast börjar jag hosta och när jag sedan möter Tinas flinande ansikte börjar vi båda skratta.

"Hur vet jag ens om jag gör rätt?", säger jag mellan hostningarna medan jag försöker att tänka bort den vidriga smaken som sugit sig fast  vid min tunga.

"Det märker du," svarar Tina med ett leende som är betydligt mer genuint än något jag sett på väldigt länge. "Din kropp kommer styra sig själv. Speciellt med tanke på hur kär du är i honom."

Tinas blick bryter sig loss från min och genast kan jag tycka mig se ett uns av sorg där i.

"Är du kär i honom?", frågar jag då. Orden verkar lämna mina läppar långt innan min hjärna hunnit tänka över dem och när de väl hänger i luften mellan oss blir jag livrädd över svaret.

"Nej, det är det som är problemet," svarar Tina och samtidigt som jag inom mig sjunger av lättnad, kan jag inte låta bli att förvånas. "Jag är kär i tanken på att ha en kille som gillar mig lika mycket som Ben gillar dig. Såpass mycket att jag har förstört våran vänskap över det."

Min förmåga att finna ord rinner av mig, tillsammans med allt den ilska jag samlat på mig gentemot Tina under de senaste månaderna. All denna tid har jag vetat att hennes beteende berott på avundsjuka, men att denna avundsjukan skulle rota sig i längtan efter kärlek trodde jag inte.

"Varför sa du inte det från första början?", säger jag och kan i ljuset från utebelysningen se en tår rulla över Tinas kind.

"Därför att jag var arg på dig," svarar hon och biter tag om sin underläpp för att hålla tillbaka tårarna. "Hela mitt liv har jag fantiserat om att en kille som Ben skulle välja mig framför alla andra tjejer, så när verkligheten blev till att han valde min bästa vän i stället kunde jag inte låta bli att beskylla dig för det."

Trots Tinas tappra försök att hålla dem inne, börjar tårarna nu att strömma fritt. Jag lägger min arm runtom henne, runtom min bästa vän, och försiktigt lutar hon sitt huvud mot min axel.

Så sitter vi ett bra tag, ända tills dess att Tina samlat sig tillräckligt för att börja torka bort sina tårar, och genast känns det som att sprickorna mellan oss blivit mindre.

"Förlåt för att jag har varit en sån bitch," säger Tina och torkar upp sin utsmetade mascara.

"Förlåt för att jag kastade korvstroganoff på dig," tillägger jag och när orden väl sjunkit in hos oss båda kan vi inte annat än att börja skratta.

Våra skratt tonar dock ut när smällarna från nyårsfyrverkerierna ekar genom natten och himlen fylls av färggranna ljus.

"Där missade du din nyårskyss med Ben," säger Tina med blicken fäst mot den sprakande himlen.

Hon har rätt; hela kvällen har jag gått och väntat på tolvslaget för att få dela min första nyårskyss någonsin med Ben, men märkligt nog orkar jag inte bry mig nu. Inte när jag i stället får fira in det nya året med min bästa vän.

I en varsam rörelse pressar jag mina läppar mot Tinas huvud och kan höra en fnissning lämna hennes mun. Om det räknas som en storslagen nyårskyss i andras ögon är tveksamt, men för oss är det i stunden alldeles tillräckligt.

Strax efter tolvslaget är jag redan på väg hemåt — för trött, för kall och för nykter för att orka fortsätta festa. Vid min sida strosar Ben som, trots att jag försökt övertala honom att inte lämna festen för min skull, envisats med att följa mig hem så här sent.

När vi väl kommer fram till mammas hus är både jag och Ben fruktansvärt frusna efter vår promenad i vinterkylan och medan jag står och letar efter husnyckeln i blomkrukan på verandan, hör jag hur Ben huttrar bakom mig.

"Vill du komma in en stund?", frågar jag, tillräckligt bekväm med att ha honom i huset utan risken att vi båda ska terroriseras av familjens nyfikenhet. Mamma, Fredrik och tvillingarna har nämligen rest till Fredriks föräldrar för att fira nyår där och bör inte vara hemma än på en stund.

"Gärna," svarar Ben med ett leende och när jag väl fumlat färdigt med nyckeln skyndar vi oss in i värmen.

"Är du hungrig?", frågar jag då min egna mage börjat göra sig hörd och när Ben nickar som svar beger vi oss mot köket.

Då jag är alldeles för trött för att orka laga någon form av näringsrik måltid vänder jag mig mot det enda tänkbara: nutellamackan.

Strax därpå sitter jag och Ben i min säng och äter under tystnad och för varje tugga njuter jag av hur smakminnena av alkoholen försvinner.

"Tina bjöd mig på vodka," säger jag med munnen full av vitt rostbröd.

"Är ni vänner igen?", frågar Ben en aning förvånat medan han slukar de sista bitarna av sin macka.

"Jag tror det," svarar jag i hopp om att min magkänsla efter våran stund tillsammans stämmer. "Är det sant att du har kysst henne?"

Min plötsliga fråga verkar förvåna Ben, lika mycket som den förvånar mig. Jag vet inte varför jag verkar tycka att den är relevant att ställa, men kanske beror det på att jag för en gångs skull vill lägga ett lock på allt det som har hänt mellan mig och Tina. Kanske är det vad som krävs för att jag med gott samvete ska kunna titta på Ben utan att känna skuld.

"Det var snarare en snabb puss under en lek," svarar han och jag kan tycka mig se nervositeten blänka till i hans ögon. Jag behöver inte fråga för att veta varför han blir nervös — han är rädd att hans svar ska ge mig en anledning till att inte vilja vara med honom. Detta vet jag eftersom samma nervositet plågat mig i flera månader.

Bens blick förändras dock. Nervositeten över Tina byts ut till en annan sorts känsla — en känsla av ånger och oro.

"Förlåt för vad jag sa förut, när vi dansade. Det var inte meningen att skrämma iväg dig," börjar Ben och verkar ha svårt för att se mig i ögonen. "Jag önskar att jag kunde skylla på alkoholen, men jag kan nog inte det."

Än en gång bevisar jag vilken otrolig klant jag är. Stackaren tror nu att min värsta mardröm är att ha sex med honom... smidigt Emma.

Jag vet inte vad jag ska säga för att rädda konversationen eftersom jag med min tur kommer göra situationen ännu mer pinsam än vad den redan är. Därför sträcker jag mig mot Bens ansikte — trött på att fly från alla dilemman och svårigheter — och drar honom till mig.

När Bens läppar rör vid mina är det först i en mjuk kyss, men när jag låter min tunga finna sin väg in i hans mun är det som att någonting vaknar till liv inom honom. Hos oss båda uppstår en glöd av längtan, som jag denna gång vägrar fly ifrån.

Rädd för att gå för fort fram låter Ben mig styra kyssens tempo, men då min kropp är som en tickande bomb dröjer det inte länge innan hans läppar inte längre kan stilla min hunger.

Med min tunga djupt i Bens mun klättrar jag upp i hans knä och i jakten på den där mättande känslan låter jag mina händer glida ner över hans nacke tills dess att de når hans skjortas krage. Utan att bryta kyssen börjar mina fingrar fumla med skjortans knappar och i takt med att de en efter en flyger upp, kan jag känna Bens händer smyga sig in under mitt linne.

När Bens varsamma smekningar av mitt skinn förflyttar sig upp till min bh är det som att jag träffas av blixten och genast flyger mina fingrar över resten av hans knappar.

"Är du säker?", flåsar Ben mellan kyssarna och utan att svara drar jag av honom skjortan och flyttar mina läppar till hans hals. Det verkar duga som svar för honom, för innan jag vet ordet av har han dragit fram sina händer från under mitt linne och i en snabb rörelse drar han det över mitt huvud.

Mina läppar finner hans igen och när känslan av hans händer mot min bara hud får det nu välkända pirret att komma tillbaka i min mage, börjar jag röra mina höfter mot honom. Denna gång stoppar han mig inte, utan i stället möter min mun upp det lustfyllda andetag han ger ifrån sig.

Under mig kan jag känna hur han påverkas av det som sker och den känslan blir för mycket för min kropp att hantera. Genast drar jag med mig honom ner i madrassen och när jag gräver ner mina fingrar i hans rygg visar hans läppar mig hur mycket han gillar det.

Jag är i ett saligt tillstånd och på något otroligt sätt verkar det som att Tinas ord stämmer; min kropp vet vad den vill ha. Det är i alla fall vad jag tror fram tills dess att Bens fingrar knäpper upp mina jeans och när de sedan hittar sin väg in under tyget förändras något inom mig — jag grips av panik.

Det är som att Bens fingrar får min bubbla av salighet att spricka och genast blir jag alldeles för medveten om vad som är på väg att hända, hur lite jag vet vad jag ska göra och hur rädd jag är.

"Ben, stopp..." mumlar jag mot hans läppar, men då hans fingrar bara rör sig längre in under min byxlinning kommer flyktinstinkten springandes. "Stopp!"

Med all kraft min kropp har att ge puttar jag bort Ben från mig och detta verkar räcka för att även hans bubbla ska spricka.

"Förlåt, förlåt, förlåt!", utbrister Ben med en djup oro över ansiktet, trots att han antagligen inte vet vad det är han ber om ursäkt för. På sättet han håller sina händer synliga framför sig är det dock tydligt att han inte vågar röra mig något mer.

Min andning är jäktande av adrenalinet som pumpar genom mig och när jag plötsligt blir medveten om hur bar min kropp är inför Ben, sätter jag mig genast upp på sängkanten, plockar upp mitt hopskrynklade linne som hamnat på golvet och drar på mig det.

Jag vågar inte möta Bens blick, men i min ögonvrå kan jag se hur han med blandad stress och ömkan tittar på mig.

"Ä-är du okej?", frågar han till slut och trots att känslorna över hur fel allt blivit river inom mig, förmår jag inte att göra annat än att nicka. Med tanke på hur bedrövad jag antagligen ser ut går Ben såklart inte på detta, utan tilläger: "Förlåt om jag gjorde något du inte ville ..."

Han låter ärrad, vilket enbart är mitt fel då jag inte verkar kunna tolka mina egna känslor rätt. Hade jag kunnat det hade vi antagligen inte hamnat i denna fruktansvärt pinsamma situationen och Ben hade definitivt inte behövt känna skuld över något jag tagit initiativet till.

"Jag trodde att jag ville..." svarar jag för att skona Ben från att hata sig själv och först när jag känner hans varsamma hand mot min rygg verkar adrenalinet tona ut.

"Det är ingen brådska Emma," säger Ben och när jag tar modet till mig att möta hans blick är hans läppar krökta i ett värmande leende.

För en sekund får jag lust att falla in i hans famn och gråta — gråta över hur lite en tragisk tjej som mig förtjänar en så otrolig kille som honom. Tårarna förblir dock hållna inombords eftersom allt för många tankar tar upp alldeles för mycket plats.

"Förlåt Ben," suckar jag och drar fingrarna genom mitt hår.

Ben verkar dock inte förstå varifrån min ursäkt kommer eftersom hans ögonbryn genast kröks i oförståelse.

"Förlåt för vadå?"

Ja du, i själva verket har jag ännu inte rett ut vad det är jag ber om ursäkt för, men inom mig känns det som att något kräver förlåtelse. Kanske är det såpass att min svaga ursäkt berör det mesta.

"För att jag ger dig... dubbla signaler," trillar till slut ur mig och när min blick för ett hastigt ögonblick dras mot den skymtande bulan under Bens byxor, blir han genast röd i ansiktet.

"D-det är lugnt Emma... på riktigt!", säger Ben med ett nervöst skratt och samtidigt som han drar åt sig min huvudkudde för att lägga i sitt knä, har rodnaden spridit sig hela vägen till hans öron. Grattis Emma, nu gjorde du honom obekväm också.

Jag vet inte vad som är felet på mig, men av någon anledning kan jag inte hålla mig från skratt. Om det beror på att alla känslor inom mig inte vet vart de ska ta vägen, eller för att jag helt enkelt är en djupt störd individ är lite oklart, men lyckligtvis verkar mitt fnissande få Ben att slappna av.

"Förlåt att jag inte är mer än en okunnig och rädd oskuld," suckar jag när skratten avtagit. "Du förtjänar mer än det."

Jag vet inte varför min dumhet får mig att förvänta ett medhållande från Ben när han så många gånger tidigare bevisat sin vänlighet, men vad jag absolut inte förväntar mig är hans nästa ord.

"Vad får dig att tro att jag inte också är det?"

I tron om att han skojar flyr en fnysning från mig, men när Ben sedan möter min blick med ett par ögon som glimtar av allvar, börjar jag begripa att det faktiskt finns en chans att han talar sanning.

"Är du... oskuld?", frågar jag häpet och när Ben svarar med en nickning är det som att människan framför mig förändras.

Jag vet inte varför jag alltid antagit att Ben haft både den ena och den andra tjejen i sin säng. Antagligen ligger min konversation med Rebecka till grund för en del av det, men nu när sanningen tittar på mig med blåa ögon fulla av ömhet, skäms jag över hur katastrofalt självcentrerad, lättlurad och korkad jag är. För vad är det som egentligen säger att Ben haft sex tidigare, mer än folks ovissa spekulationer och skitsnack?

"Då har jag gått runt och stressat över att du är någon jävla sexgud i onödan," säger jag och ger ifrån mig ett skratt som enbart grundar sig i min egen hopplöshet.

"Varför i hela friden har du trott det?", frågar Ben med ett brett flin och genast är det mina örons tur att bli röda.

"Jamen, du är ju liksom... snygg ..." svarar jag skamset och när orden lämnar mina läppar hör jag själv hur ofantligt dumt det låter.

Ben börjar skratta åt min naivitet och snart kan jag själv inte låta bli att stämma in. Jag är verkligen en sorglig ursäkt till människa, det finns det inga tvivel om, men trots detta har jag på något mirakulöst sätt lyckats dra till mig en kille som Ben Gustafsson — en kille som i stället för att hata mig för min idioti verkar glädjas av den. Möjligtvis gör det honom till en lika sorglig människa, men kanske beror det egentligen på att vi inte är mer än två tonåringar.