Det visar sig att jag hade rätt — jag kommer skämma ut mig själv STORARTAT.

Som Ben beordrat har jag packat en väska med mina gamla fotbollskläder och efter en kort och kylig åktur på hans moped sitter jag nu i ett tomt omklädningsrum i fotbollshallen.

Fan. Vi ska spela fotboll.

Omklädningsrummet är sig likt sedan sist jag var där inne och förberedde mig inför någon jobbig träning med mina lagkamrater. Vad som dock inte är sig likt är min femtonåriga kropp som försöker passa i mina tre år gamla fotbollskläder. Allt förutom skorna är lite för tajt och jag ser antagligen inte riktigt klok ut.

Men det får gå, för Ben är redan ute i hallen och har fått vänta lite för länge på att jag ska byta om.

Inne i fotbollshallen — samma hall som jag några månader senare satt i tillsammans med Rebecka — är det nästan lika kallt som utomhus. Jag blir dock en aningen varmare när jag går ut på konstgräset och ser Ben lägga straffsparkar mot ett av målen.

När bollen träffar nätet applåderar jag och först då lägger han märke till min närvaro.

"Snygging," säger Ben med ett retsamt flin efter att ha sugit in min klädsel och jag himlar med ögonen, trots att fjärilarna i min mage löper amok.

"Jag ser inte riktigt klok ut," säger jag medan jag sätter upp mitt hår i en tofs.

"Nejdå," säger Ben och går fram till mig. Mitt hjärta gör då plötsligt en volt i bröstet när han lägger sina händer på min midja och nu ser jag hur ett annat typ av flin tagit form över hans läppar. "En aning tajta kanske, men jag klagar inte."

Gud, om du finns, var då så snäll och ge mig styrka för att överleva denna killens charm.

Ben lutar sig då närmare, redo för att pressa sina läppar mot mina, men han hinner aldrig mer än sluta sina ögon innan jag vrider mig loss från honom och retligt säger: "Du kommer klaga när jag vinner över dig!"

Därefter sätter jag av i full fart mot bollen, som fortfarande ligger i målet, och kan höra hur Ben skrattar bakom mig.

Vad jag verkar ha glömt är att jag inte har tränat på flera år, medan Ben tränar flera dagar i veckan. Det resulterar i att han enkelt springer om mig och hinner först till bollen. Jag gör mitt bästa för att ta den ifrån honom, men han fintar mig enkelt och innan jag vet ordet av har han satt bollen i mål ytterligare en gång.

"Jävla skrytmåns..." säger jag med glimten i ögat och med andan i halsen.

Ben bara skrattar och passar snällt bollen till mig.

"Lägg ett skott då proffset," säger han och ställer sig i målet med händerna redo framför sig.

"Bara så du vet var jag grym på att lägga straffar när jag spelade," säger jag och rullar bak bollen till straffpunkten.

"Återstår att se då," svarar Ben med ett flin och samtidigt som fjärilarna i min mage blir allt galnare, börjar hornen växa ut.

Jag lägger min straff och till både min och Bens förvåning blir den faktiskt bra. Såpass bra att Ben måste kasta sig efter bollen, men när den flyger upp i krysset är han chanslös.

"Vad var det jag sa!", ropar jag till Ben som nu ligger i konstgräset.

"Turskott," skrattar Ben och reser sig upp från marken.

"Hör du det där?", säger jag med handen mot örat. "Låter som att det är dags att kalla in en annan målvakt. Den nuvarande är lite väl seg i reflexerna."

"Ha, ha," säger Ben med en tydlig glimt i ögat. "In med dig då så får vi se om du är lika bra i mål som du är stor i käften."

Malligt efter min exemplariska straff strosar jag fram till målet. Vanligtvis används vulgära hejarramsor för att krypa under skinnet på sina motståndare inom fotbollen, men då läktarna är tomma från publik väljer jag i stället att retsamt smeka Ben över armen när jag passerar honom. När jag sedan går mot målet för att inta min position kan jag nästan känna hur hans blick bränner mot min rygg och kanske, bara kanske, ångrar jag inte längre att mina gamla fotbollskläder är för små.

"Vad får jag om jag sätter den?", frågar Ben när bollen åter igen ligger på straffpunkten och jag står redo i målet.

"Vad vill du ha?", svarar jag och kan se en hastig glimt av brinnande lust i hans blick.

"Dig."

Hjälp, mitt hjärta. Sekunden det enkla ordet lämnar Bens läppar slår mitt hjärta en volt i bröstet och därefter måste jag kämpa för att själv få fram ord.

"M-mig?", säger jag med en röst som jag försöker maskeras som något självsäkert, men som genomsyras av nervositet.

"Blir du min flickvän om jag sätter den?", frågar Ben och samtidigt som en miljon tankar yrar omkring i mitt huvud, finns det endast ett uppenbart svar på hans fråga.

Alla månader av att knappt våga titta på Ben allt för länge, ifall någon skulle råka se kan nu komma till ett slut. Jag vet inte vad det skulle innebära att vara Bens flickvän, vad som skulle bli olikt sig från hur det redan är mellan oss, men inget får mig att tveka på saken. Bens flickvän har jag nog velat vara längre än jag vill erkänna för mig själv och allt som står i vägen för det är nu en fotboll.

"Deal," svarar jag och kan nästan se hur fjärilarna även tar fart i hans mage.

När Ben sedan tar sats mot bollen är jag lite rädd att den ska flyga över målet eller ta i stolpen, likt ett ont omen, men när han i stället nätt och jämt knuffar till bollen förstår jag att hans intention aldrig var att göra det svårt för mig. Hade jag velat hade jag utan att anstränga mig kunnat stoppa bollen från att träffa målet, men i stället står jag som rotad i marken och bara tittar på när den rullar in över linjen.

"Du träffade," säger jag med ett lättat leende och ser hur även Ben ler.

Ben lämnar sin plats vid straffpunkten och innan jag vet ordet av har han fångat in mig och mitt rusande hjärta i sin famn.

"Tur att du är en dålig målvakt," säger han med ett leende lika delar självgott som lyckligt och fast än jag i vanliga fall säkert hade blivit en aning stött av hans pik, känner jag nu inte mer än glädje.

"Sist gång jag såg dig spela träffade du ribban," säger jag med ett flin medan jag låter min hand smyga sig runt Bens nacke. "Jag var lite rädd att du skulle göra det igen."

Ben skrattar till och i takt med att mina fingrar letar sig in bland hans hår kan jag känna hur hans armar kramar om min midja hårdare.

"Det skulle jag inte riskera med såna här höga insatser."

Jag skulle kunna lyssna till Bens ljuva röst i timmar, men när jag inte längre står ut med att ha honom så här nära mig, men ändå så långt bort, väljer jag att tysta honom med mina läppar. Hans kyss är lika varsam och kärleksfull som alltid, hans läppar lika mjuka, men ändå känns det annorlunda när jag vet att det inte längre bara är Ben jag kysser, utan även min pojkvän.

Jag får inte nog av honom och lyckligtvis verkar han inte kunna få nog av mig heller på sättet han hungrar efter att göra våran kyss intensivare. Hans tunga söker sig in i min mun, hans händer vandrar över min kropp och samtidigt som jag är helt uppslukad av honom, undrar jag om Ben kan känna mina känslor stråla ut ur mig. Om så vore fallet hade han nog bränt sig på det brinnande begär jag har efter honom.

När hans händer plötsligt letar sig in under min tröja och smeker min svank pirrar det till i min kropp på ett sätt som förblindar min hjärna. Det är som att min kropp säger åt mig att den enda rätta handlingen är att dra ner honom i konstgräset och låta passionen bära iväg med mig. Lyckligtvis finns det en gnutta rationalitet djupt begraven i min hjärna som skriker åt mig att komma ihåg hur det gick sist gång jag kände såna här intensiva känslor för Ben. Vår nyårsafton slutade i katastrof och det tänker jag inte låta hända igen. Speciellt inte nu.

Eftersom jag är oförmögen att slita mig ifrån honom blir det till slut Ben som avbryter kyssen och först då inser jag hur andfådd jag blivit. Till och med han, den vältränade av oss, andas tungt och för ett ögonblick undrar jag om även han tvingats hindra sig själv från att gå allt för långt.

Bens varma och lyckliga leende består dock.

"Jag är så kär i dig Emma," säger han och om det finns någon som helst nervositet hos honom när han yttrar sina ord så döljer han den väl.

"Jag är jättekär i dig också," svarar jag och i samband med att stenen av rädsla över att mina känslor skulle ha varit obesvarade rullar av mig, förmår jag inte att göra annat än att le som en idiot.

Ben kysser mig igen, denna gång allt mindre intensivt, men det räcker för att mitt hjärta ska börja bränna i bröstet. När han sedan släpper taget om mig lämnas jag för en gångs skull inte i kyla, längtandes efter att få omslutas av hans värme igen, utan nu dröjer sig värmen kvar. Den verkar ha klistrat sig fast hos mig och plötsligt behöver jag inte längre önska efter mer. Min önskan har gått i uppfyllelse.

"Vad säger du," säger Ben medan han snappar åt sig fotbollen som ligger bortglömd i målet, "några fler straffsparkar?"

Ett skratt flyr från mina läppar, fyllt av glädje, kärlek och ro.

"Absolut."