Emma
Tillbaka i nutid

När allt man vill är att komma hem och begrava sig i sin säng för resten av dagen är det inte särskilt lockande att avsluta skoldagen med en timmes tyska. Speciellt inte när den timmen kommer spenderas genom att jag försöker undvika Bens blickar, samtidigt som jag så gärna vill se om hans ögon är lika blåa som jag minns dem.

När jag kommer in i klassrummet blir jag väldigt förvånad när jag ser att salen är tom på elever. Den enda själ där inne är Charlotte som sitter vid katedern, med näsan begravd i en hög av provpapper, och när jag slänger ett öga mot klockan på väggen och ser att jag är fem minuter sen, blir jag mycket förvirrad.

"Vart är alla?", frågar jag och ser hur Charlotte hoppar till i sin stol till ljudet av min plötsliga närvaro.

"Guten tag Emma!", säger Charlotte, lika äckligt glad som vanligt. "Ni är inte så många idag då 9B är på studieresa, så jag sa åt dom andra att dom kunde läsa sina texter på valfri plats."

Klackarna i taket för 9B som räddar mig från att sitta och låtsas läsa i tyskasalen! I stället kan jag sitta och låtsas läsa utomhus där det faktiskt är fint väder och mängden Charlotte är betydligt mindre.

Lyckan är enorm när jag hittar mig en bänk i solväggen och för säkerhets skull, ifall Charlotte skulle få för sig att gå förbi, öppnar jag den sida i boken som det är tänkt att jag ska läsa. Därefter sluter jag ögonen och låter mitt skinn suga upp varenda liten droppe av solljus det kommer åt.

Mitt njutande kommer dock till ett abrupt slut när en skugga plötsligt faller över mig. Rädd att jag blivit påkommen av Charlotte med att göra allt förutom det jag egentligen ska göra, öppnar jag ögonen i smått panik.

Dock är det inte Charlotte som står framför mig, men paniken blir allt större ändå. Den person som blockerar solen är nämligen Ben och genast lägger sig en klump av nervositet i min mage.

"Hej," säger Ben med den typen av raspig röst som orsakas av en ruggig förkylning.

"H-hej," svarar jag och försöker att inte tänka på hur tyskaboken är på väg att glida ur mina svettiga händer.

"Hur går det med läsningen?", frågar Ben, med sin nervösa blick vandrandes mellan mig och boken i mitt knä.

"Jag tröttnade efter dom tre första raderna," svarar jag och ett kort skratt flyr från Bens läppar, följt av en hostning.

"Förlåt," säger han hest efter att ha hostat klart. "Jag är lite förkyld."

"Lite?", säger jag med höjda ögonbryn och gör så gott jag kan för att dölja leendet som börjar ta form i min mungipa. "Du låter döende."

Plötsligt blir Ben nervös, något som visas tydligt på sättet han vaggar fram och tillbaka på fötterna. Hjälp, han kanske faktiskt är döende. Jag skojade ju bara ...

"Då kanske du kan låta en döende kille be om ursäkt?"

Bens rullande med fötterna gör att solen då och då kikar fram bakom honom och för att över huvud taget kunna se hans ansikte lägger jag min hand mot min panna, för att skydda de ögon som är fulla av förvirring.
Jag förstår först inte vad han menar. Vad skulle han ha att be om ursäkt för när det i själva verket är jag som ignorerat hans existens under de senaste dagarna? Men när jag öppnar munnen för att säga just det hinner jag aldrig komma till saken innan Ben själv tagit till orden.

"Jag är ledsen om jag gjorde dig obekväm, eller kanske till och med rädd, i fredags," börjar Ben och jag kan se hur orden är svåra för honom att få fram. "Jag borde inte ha försökt... kyssa dig utan din tillåtelse."

Sakta i backarna. Hör jag rätt nu eller har mina öron lagt av på samma sätt som min förmåga att tänka? Har han alltså gått runt och trott att jag är rädd för honom när jag i själva verket undvikit hans närvaro på grund av Tina? Snacka om att förvärra den redan katastrofala situationen. Bra jobbat Emma ...

"Det är lugnt Ben, på riktigt!", svarar jag och kan se hur mitt svar förvånar honom.

"Säkert? Jag trodde du var arg eftersom du typ... undvikit mig."

Fan. Här kommer mina ogenomtänkta beslut och biter mig i röven. Jag överväger att säga som det faktiskt är, men inser snabbt att sanningen är överskattad när den innebär att berätta om hur han råkar vara anledningen till att min bästa vän inte vill veta av mig. Därför får Ben något i form av en halv sanning.

"Jag har haft några jobbiga dagar," säger jag och när jag ser Bens bekymrade ansiktsuttryck tillägger jag snabbt: "Det beror inte på dig."

Det förändras något i Ben. Som om han äntligen får lägga ifrån sig ett tungt lass faller hans axlar avslappnat ner och i hans blick kan jag se hur oron flagnar bort.

Trots att allt mellan oss nu verkar tydligare uppstår dock en långdragen tystnad. Ingen av oss verkar riktigt veta vad som bör sägas till den andre. Hade vi varit vuxna människor, med vuxna förmågor och tankar, kanske vi hade haft ett sånt där vuxet samtal om vad som hände på Viktors fest och hur vi båda känner för situationen. Men vi är inte vuxna. Vi går på högstadiet och just därför väljer jag att inte tänka på saken och säger i stället: "Är det inte tänkt att du också ska läsa texten?"

Ben tittar ner på läroboken i mitt knä, sedan upp på mig igen, och i hans mungipa rycker nu ett lekfullt leende. "Min bok ligger hemma någonstans. Har jag riktig tur har morsan råkat slänga den så jag aldrig behöver se den igen."

"Skandal," säger jag och förvånar mig själv när ett luftigt skratt brister ur mig. Jag har inte skrattat på flera dagar, till den punkt att jag nästan glömt bort hur mitt skratt låter, och när jag ser hur Ben ler gillande känner jag hur värme börjar stråla i mitt bröst.

Jag hasar mig åt sidan och ger platsen bredvid mig en klapp för att signalera åt Ben att slå sig ner. Till min stora glädje gör han det utan några invändningar och sedan överlever jag resten av lektionen med hjälp av hans sällskap. Vi turas om att läsa stycken ur texten och skrattar tills vi kiknar åt varandras värdelösa uttal av vissa ord.

Hur dålig Ben än är på tyska kan jag dock inte låta bli att avguda hans röst. Den är perfekt, hela han verkar inte vara mindre än perfekt, och ett flertal gånger finner jag mig själv helt förtrollad av honom. Medan han läser låser sig min blick fast vid hans ansikte och som sist när vi tacklade tyskan tillsammans, börjar jag analysera varenda liten detalj av hans mimik. Jag nästan imponeras av hur allt han gör får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Jag har så fullt upp med att betrakta hur hans smilgropar rör sig när han läser att jag inte hinner reagera när han plötsligt tittar upp från boken och möter min blick. Jag blir genast rädd att han ska förstå att jag sitter och stirrar, men när Ben sedan öppnar sin mun för att prata, inser jag snart att han i såna fall inte verkar ha något emot det.

"Är du hungrig?", frågar han och till en börjar får han inte mer än en förvånad blick till svar.

Upptagen med att ha blivit satt i trans av Bens närvaro har jag inte hunnit känna efter förrän nu, men när han väl nämner det blir den malande känslan i magen väldigt uppenbar.

"Otroligt," svarar jag. "Det borde vara olagligt att servera fiskpudding till lunch."

"Då så!" När Ben slår igen min tyskabok förstår jag att han inte har några planer på att fullfölja lektionens sista kvart, vilket han sedan understryker när han ställer sig upp från bänken och sträcker ut sin hand mot mig. "Blir korvkiosken bra?"

Jag verkar inte ha något annat val än att följa med honom, men hade jag haft det kan jag lova att jag aldrig hade valt tyskan före hans hand. Därför stoppar jag snabbt ner läroboken i min väska, skickar ett snabbt sms till mamma om att jag kommer bli sen hem och följer sedan med Ben till parkeringen. Där väntar hans moped och innan jag hinner fråga något om det faktum att han bara han en hjälm, har han tryckt ner den över mitt blonda hår och knäppt fast den under min haka.

Jag ser knappt något genom hjälmens mörka visir, men är det något jag kan urskilja så är det Bens nöjda leende.

"Cooling," säger han innan han sätter sig över mopeden och när han sparkar igång den vrålar motorn.

Eftersom jag inte litar på min egen förmåga att inte klanta till det, är jag extra försiktig när jag ska sätta mig bakom honom. Känner jag mig själv rätt, vilket jag gör, är risken stor att jag kommer råka välta hela skiten. Mot alla odds lyckas jag dock sätta mig till rätta utan att orsaka några problem, men när jag väl sitter där blir jag otroligt nervös över hur ostabil jag känner mig.

"Håll i dig hårt cooling," säger Ben och jag kan höra hur det klickar till när han lägger i växeln. "Jag vill inte råka tappa dig på vägen."

När mopeden börjar rulla grips jag av panik och hugger tag om Bens midja. Mina armar kramar krampaktigt om honom och ju fortare han kör, desto mindre vågar jag lätta på mitt grepp. Under färden sitter jag även stel som en planka bakom Ben då jag är livrädd över att vi kommer ramla och han kommer slå i sitt oskyddade huvud om jag rör mig.

Halvvägs mot centrum (om man ens kan påstå att vår lilla stad har ett "centrum") måste dock Ben ha tröttnat på min likstela form eftersom han plötsligt flyttar sin ena hand från mopedens handtag och lägger den över min. Våra halvt sammanlänkade händer stoppar han nu in i fickan på sin huvtröja och när han sedan börjar smeka sin tumme över min hand glömmer jag bort all rädsla.

Plötsligt kan jag njuta av den svala vinden, vyerna som svischar förbi och det faktum att jag sitter bakom Ben med mina armar runt hans midja. Just i denna stund existerar det inte längre några risker eller hemskheter. I världen jag befinner mig i nu finns bara vi två och alla de varma pulser hans varsamma smekningar skickar raka vägen till mitt hjärta.

Jag är körd. Jag är så jävla körd därför att jag börjar bli så jävla kär.

När vi till slut kommer fram till den lilla korvkiosken blir det samma procedur igen; kliva av utan att välta hela skiten. Dessvärre verkar min skicklighet bara räcka sig så långt då jag på något sätt lyckas stöta till mopeden med foten. Som tur är sitter Ben på den och hindrar fordonet från att trilla, medan jag tappar balansen och med nöd och näppe lyckas hålla mig själv på fötterna.

Ben skrattar till åt mitt apliknande beteende och när skammen lagt sig tänker jag att om min klumpighet i alla fall lyckas få ur honom ett skratt så kan jag väll leva med det.

Korvkiosken är dagen till ära besökt av eliten; byggarbetarna, A-lagarna och Kenneth, han som alltid är där för att fly från sin frus matlagning. Det är i alla fall min ogrundade gissning.

När jag och Ben går upp till kioskluckan drar vi till oss alla deras blickar, men vad är egentligen två tonåringar jämfört med köttbullstallrikar? Med andra ord blir blickarna inte långvariga.

Ben beställer först; standardburgaren med pommes. Jag visste väl att han var en bra kille.

Eftersom jag själv lider av sjukdomen kronisk beslutsångest står jag länge och granskar menyn, ända tills dess att kassörskan börjar trampa otåligt och jag bestämmer mig till slut för korv och mos. Givetvis med ett sånt där gulligt litet paket mellanmjölk till.

När det är dags att betala hinner jag aldrig rota fram mitt bankomatkort innan Ben redan räckt fram sitt till kassörskan och innan jag hinner komma med några invändningar har han betalat för oss båda. Sedan går han och sätter sig vid en av bänkarna medan jag står kvar vid kioskluckan och känner mig skamsen.

"Du hade inte behövt betala för mig," säger jag efter att ha satt mig mitt emot Ben, men mina ord verkar flyga över hans huvud.

"Jag vet, men jag ville," säger Ben och innan jag hinner försöka övertala honom att ta emot pengar flinar han och säger: "Jag har dock aldrig träffat någon som beställer mellanmjölk."

"Om du tänker mobba mitt dryckesval kommer jag sätta mig hos Kenneth i stället," svarar jag och när vi båda tittar bort mot Kenneth, som verkar sitta och slicka rent sina fingrar från brunsås, tvingas vi till att kväva våra skratt.

"Inte ens Kenneth skulle beställa mjölk till maten," tillägger Ben och samtidigt som hans påhopp väcker stridslystern inom mig, kan jag inte låta bli att le åt glimten i hans blick.

Som många gånger förr övertygas jag om att ifall det skulle finnas OS i snabb matlagning skulle varenda en av de medaljerna gå till kioskkockarna. Jag hugger in så fort mosbrickan ställs ner framför mig, vrålhungrig efter skolans brist på ätbar lunch, och för en stund äter vi båda under tystnad. Åter igen är det som att ingen av oss riktigt vet vad som ska sägas.

"Hur går det med munsåret?", frågar plötsligt Ben och med moset halvvägs in i munnen stannar jag upp.

Den delen av vår konversation i Viktors garderob hade han väl ändå kunnat glömma ...

Jag kan dock inte låta bli att le eftersom jag för bara någon timme sedan var helt övertygad om att jag skulle ignorera Ben i resten av mitt liv.  Ändå sitter vi nu här.

"Jag börjar tro att det är herpes," säger jag och vi båda brister ut i okontrollerbart skratt som får Kenneth att titta upp från sin brunsås, säkert undrande över vad som försiggår.