The prince of darkness is a gentleman.

Ett.

Mitt hjärta genomborras av is och eld.

Två.

En blixt skjuter genom halsen och ned i bröstkorgen, jag spetsas av ett vitglödgat järnspett.

Tre.

Någon skriker och skriker och skriker.

Fyra.

Det finns ingen början längre, inget slut.

Fem.

Herregud, detta är evigheten.

Sex.

Är det jag som vrålar ut min skräck och smärta?

Sju.

En spiral av ljus för mig långt bort från skalet som är min kropp.

Åtta.

Smärtan omsluter mig som en tröstande famn, och lovar att alltid finnas kvar.

Nio.

Jag kan inte andas.

Tio.

Jag ger upp.

Jag ligger utsträckt på golvet, framstupa med kinden pressad mot Jaymes skor. Hjärtat värker, kroppen värker, världen skälver omkring mig. Mina fingrar klöser över golvbrädorna och flisor tränger in under naglarna. Jaymes talar i mitt öra, med ny energi i rösten.

     - Jag tackar dig, min vän. Verkligen. Jag skulle gärna hjälpa dig, men under rådande omständigheter är det bäst att jag inte är här när din vargskiftare kommer. Jag skulle inte vilja ta honom ifrån dig, när du har varit så generös mot mig.

     Så är han borta.

     Fotsteg dunkar i golvet utanför. Dörren sparkas upp och flyger av sina gångjärn. Ett rytande skakar luften och får mig att småle.

     - Så illa? mumlar jag, och hör Conor svära högt till svar.

     Han är framme hos mig innan jag hunnit dra efter andan, lyfter upp mig från golvet och kastar mig över axeln. Jag hänger som en tom säck när han sopar min prydligt ordnade pappershög åt helvete, och vräker ned mig på rygg på skrivbordet. Jag försöker sätta mig upp, men Conor trycker ned mig.

     - Ligg, morrar han och tar mig om hakan. Se på mig. Lever du?

     Jag småskrattar, och han örfilar mig tvärs över ansiktet.

     - Skratta inte! Hur fan kan du skratta åt mig nu? Svara mig, lever du?

     - Vad tror du?

     - Inte vet jag vad insekten har gjort med dig! Är du här, Ayden? Är du hos mig?

     Jag försöker få ur mig ett svar, men han griper mig om axlarna och skakar mig tills jag kräks över hans kängor. Conor flyttar sig inte. Istället lutar han sig över mig och begraver ansiktet mot min hals. Hans bröst häver sig i tunga, torra snyftningar. Mödosamt lyfter jag en arm och stryker honom över ryggen. Det är så svårt att styra mina rörelser, så oerhört tungt.

     - Jag är hos dig. Jag är här.

     - Vad hände? viskar Conor hest. Vad gjorde han?

     - Han behövde mig. Han var svag och utmattad. Jag kunde inte neka honom.

     - Vad. Gjorde. Han.

     Jag sluter ögonen.

     - Han tog inte mycket. Tio hjärtslag, inte mer.

     Mina ord följs av tystnad. Jag stålsätter mig, och mycket riktigt exploderar han. Han sliter tag i stolen och slungar den genom fönstret, så att glassplittret sprutar över rummet. Så övergår han till att slå näven i väggen, om och om igen tills knogarna är råa och uppfläkta. Jag sträcker mig efter honom i en meningslös gest som han ändå inte ser.

     - Conor. Det är ingenting. Inte om jag tänker på vad han har gjort för mig.

     Han vänder sig mot mig som om han tänker slita mig i stycken. Jag sluter ögonen och lutar mig tillbaka. Med ens är han inpå mig igen. Jag väntar mig mer raseri, men han lägger en varm hand mot min panna.

     - Förlåt mig. Förlåt. Kan du förlåta mig?

     - Det finns inget att förlåta, svarar jag och häver mig upp på armbågen. Jag vet att du inte förstår, och vi kan tala mer senare. Bara jag får vila först. Snälla.

     - Naturligtvis.

     Han tar upp min t-shirt, skakar den och kastar den sedan ifrån sig. Tydligen är den full av fönsterglas. Han ser ångerfull ut när han drar av sig sin egen tröja och trär den över mitt huvud. Med pekfingret följer jag ett långt ärr som ormar sig över hans bröstkorg och ned längs höften. Han lägger handen över min, och våra fingrar flätas samman. Jag känner inte igen min egen röst, kraftlös och skrovlig.

     - Kan jag sova hos dig?

     - Det vet du. 

     Han lägger armen om mig, och jag lutar pannan mot hans axel. Tillsammans kliver vi över dörrskivan som nu ligger i bitar. Krossat glas täcker golvet, tillsammans med utspridda papper och bloddroppar efter hans trasiga knogar. I väggen gapar ett stort hål.

         - Jag kommer att ordna detta, säger han dovt, och jag vet att han inte syftar på röran i rummet. Det här är inte över.