I am one who loved not wisely, but too well.

Jag väntar hela tiden på att det vanliga kaoset ska bryta ut. Inte bara hamnskiftare påverkas av månfaserna, men det är ovanligt lugnt för att vara natten innan fullmåne. Visst utbryter slagsmål mer än en gång, ändå är stämningen annorlunda. Olycksbådande.

     En liten punkvampyr med fler piercingar än jag kan räkna stryker förbi. Han sneglar åt mitt håll, vaksamt och en aning trotsigt. Jag kan fan inte tåla blodsugare. De är värre än insekter, en plåga som inte försvinner trots att man bryter varje ben i kroppen på dem. Sist den lille jäveln var här hade han sin tama människa i släptåg, och jag slog honom sönder och samman för det. Synd att han inte tog någon egentlig skada, men budskapet gick tydligen fram. Han lämnade husdjuret hemma ikväll.

     Jag följer det lömska krypet med blicken tills han försvinner mellan Cian och Rory, mina flockkamrater. De låter blodsugaren passera och kommer mig tillmöte. Cian dunkar mig i ryggen. Rory fattar min hand i ett kort handslag, och nickar åt mina armar. De är nedsmetade med torkat blod. 

     - Mycket att göra, Conor?

     - Fullmåne. Jag kommer till Askawegr imorgon, förresten. Alfas order. Tydligen är det viktigt att hålla samlad front.

     - Jo, Ruadh nämnde det. Han har kallat samman hela flocken. Nästan alla kommer. Keegan skaffar maten, jag ordnar drickat. Tar du med din livskamrat den här gången?

     Jag skakar på huvudet. De frågar inte mer, och jag förklarar inte. Även om jag uppskattar att de vill inbegripa Ayden, så är han ingen skiftare. Jag vet inte vad han har för blod i ådrorna, men hybrider har ingen plats vid flocksamlingar. Särskilt inte vid fullmåne.

     - Har ni sett Beorn ikväll? säger jag istället.

     Rory pekar med tummen bortåt baren, där björnskiftarens enorma gestalt tornar upp sig över alla andra. Cian småler, som om han anar mina avsikter. Vilket han sannolikt gör, fan ta honom. Vi utbyter ytterligare några ord, innan jag går bort till Beorn.

     Att stå intill honom är märkligt, då jag inte är van vid att vända blicken uppåt i samtal. Men björnskiftaren är gigantisk, det finns inget annat ord för honom. Kanske skulle han vinna i en strid på liv och död oss emellan, kanske inte. Han är starkare, men han är också långsam och förutsägbar. Jag har ännu aldrig sett Beorns Spiritus. Kanske är hans björn i ständig vinterdvala.

     Han vänder sitt raggiga huvud åt mitt håll, och de djupt liggande ögonen lyser upp i igenkännande.

     - Conor, det var länge sedan. Allt väl?

     - Jodå. Har du tid ett ögonblick?

     - Jag ska ingenstans.

         Jag klappar honom på armen, och ser mig om efter Ayden för att ordna något att dricka. Men bakom bardisken står Meera.