The web of our life is a mingled yarn, good and ill together

Jaymes väntar på mig innanför dörren på 7th Circle, som jag visste att han skulle göra. Tankarna rinner ur mig, och han fångar upp allt jag ger honom. Turisten, Edgar, Ranulvs tatuerade ansikte, Darius. Conor.

Hans pupiller dras samman en smula, men annars visar han inget tecken på vare sig förvåning eller känslorörelse.

- Aha. Darius Abramo har alltså tagit vargen tillfånga. Korrekt?

- Korrekt.

- Och du vill ha min hjälp att - med risk för att låta teatralisk - rädda honom. Varför?

Jaymes låter milt nyfiken. Att tala om kärlek med honom är en filosofisk labyrint, så jag avstår. Glöden inom mig bränner sig närmare ytan, snart mister jag kontrollen.

- Jaymes. Du säger att du är min vän. Om du någonsin har varit min vän. Då gör du det här för mig. Darius kan inte skada dig, eller hur?

Han småler en smula yrvaket.

- Pantern? Åh, nej. Hur skulle det gå till?

- Jag trodde inte det. Då följer du med mig?

Jaymes håller upp ett smalt finger.

- En fråga, bara. Det är en liten aning oklart vad du önskar av mig. Jag kan inte undgå att känna mig överflödig. Du kan göra det här ensam, inte sant?

- Moraliskt stöd, kalla det vad du vill. Darius har folk överallt. Huset fullt.

- Nå, jag kan nu inte föreställa mig att panterns hejdukar utgör ett problem för dig, Ayden?

Andas, andas. Långsamt, in och ut.

- Du är rädd? föreslår han artigt.

- Ja, jag är rädd! Skräckslagen, för helvete!

De sista orden är ett oartikulerat rytande, och Jaymes höjer på ögonbrynen.

- Aha. Och på vilket sätt är min närvaro till hjälp?

- Du kan döda mig, om jag går för långt.

Så. Nu har jag sagt det. Jag slår armarna över huvudet i ett barnsligt försök att hålla avgrunden tillbaka. Jaymes nickar eftertänksamt.

- Naturligtvis. Det kan jag. Om det är vad du vill.

Mina axlar sjunker ihop. Hans känslolösa lugn lyckas på något sätt ingjuta ännu mer hopplöshet i mig.

- Jaymes. Kom med mig. Om jag överlever det här kan du dränera livet ur mig efteråt. Ta alla hjärtslag jag har, bara du ser till att Conor kommer hem.

- Det ska inte vara nödvändigt, min vän. Jag har en inbringande natt bakom mig. Det enda omaket blir oljudet. Du vet att jag ogillar oljud, tillägger han och sluter ögonen för en sekund.

Så ser han upp, och fixerar mig med sin underliga blick.

- Är du redo att välja, Ayden? Vargen eller pantern?

- Det är inte ett val.

- Kanske inte. Och kanske är det svårare än du tror.

Jag väljer att ignorera honom. När jag trycker ned dörrhandtaget ringer telefonen i min bakficka. Jag byter en blick med Jaymes, och han ler kryptiskt. Som om han vet något jag inte vet. Som om samtalet kunde betyda annat än dåliga nyheter. Numret är inget jag känner igen. Rimligen borde jag inte svara, men när har jag haft gott omdöme?

Rösten i andra änden tillhör en kvinna, avvaktande och lite hes.

- Ayden Smith?

Jag nickar. Tydligen inser hon att jag inte är att räkna med, eftersom hon fortsätter trots min tystnad.

- Du känner inte mig, men efter vad jag hört är du bekant med min son. Mitt namn är Maura Hayes-Kendrick.