"Han är inlåst?" yttrade Felix och vi blev avbrutna av att hans föräldrar tillsammans med min mamma kommer in i rummet.

"Åh min Felix." Grät hans mamma och kom fram till sängen bredvid mig. "Hur är det?"

Men Felix ignorerar och trots att han är svag, gör han som han alltid gör. Prioriterar andra framför sig själv.

"Gabi? Hur vet du att det är han?" Frågar han och hans mamma flackar med blicken mellan oss. "Jag kan inte lämna dig."

Han börjar att röra sin skadade kropp i sängen för att försöka sätta sig upp

"Felix, du måste stanna på sjukhuset i fyra dagar." Säger hans mamma och hindrar honom från att sätta sig upp.

Jag suckar, och tar hans hand i min igen.

"Du måste stanna här. Du är skadad, och det är viktigt att du blir bättre. Jag klarar mig, jag lovar." Säger jag med ett stöttande leende och för hans hand mot min mun för att lämna en liten kyss på hans hud.

"Ifall den idioten är ute, så kan jag inte lämna dig här."

"Jag flyttar in hos mamma under dessa dagar som du är här, så jag lovar dig att jag är i säkerhet."

"Lova mig." Säger han och ser mig i ögonen med sina gröna.

"Jag lovar."
-------------

"Jag springer bara upp och packar en väska." Säger jag när bilen stannar framför lägenhetshuset. Min mamma nickar som svar, och jag knäpper upp bältet. Jag öppnar sedan bildörren och stänger den bakom mig.

Jag öppnar upp porten och springer upp för alla stentrappor i det ekande trapphuset. När jag kommer upp till vår lägenhet, suckar jag innan jag drar upp nyckeln som ligger tryggt i min jackficka.

Jag stoppar in nyckeln i låset för att låsa upp, men när jag känner att låset fortfarande är låst så inser jag att det måste varit öppet innan.

Jag låser upp igen, med rynkade ögonbryn. Jag var helt säker på att vi låste ytterdörren.

Jag stiger in i den mörka hallen, och med ytterdörren öppen bakom mig som det enda ljuset sträcker jag mig efter lampan.

När hallen är tänd så stänger jag dörren bakom mig. Jag känner att hjärtat börjar bulta hårt i bröstet och jag känner mig för första gången obekväm i mitt egna hem.

Det är något som inte är rätt.

Tanken slår mig flera gånger när jag går förbi byrån i hallen och in i sovrummet. Jag försöker tända lampan i taket men den går inte igång.

Så jag behöver gå in i det mörka rummet, och tända nattdukslampan på Felixs sida av sängen. Lampan lyser upp ganska bra i rummet, men vissa hörn är fortfarande lika mörka som förut.

Jag öppnar upp garderoben, ställer mig på tå för att ta ner en av de små reseväskorna på översta hyllan.

När jag fått ner väskan, placerar jag den på sängen. Jag öppnar den tomma väskan, och vänder mig sedan mot garderoben igen.

Utan att kolla, greppar jag bara tag i några få tröjor, underkläder och två par byxor. Mina grå mjukisbyxor och ett par svarta jeans.

Jag lägger slarvigt ner klädesplaggen i väskan, innan jag fäller tillbaka väskans lock, och knäpper igen den med dragkedjan.

Ett dunk från köket får mig att hoppa skrämt till och jag släpper taget om reseväskans blixtlås.

"Hallå?" Frågar jag och vänder mig om mot den öppna sovrumsdörren.

Jag tar tag i reseväskan, skakar på huvudet åt mig själv. Det är ingen här. Det är ingen h-

Ännu en dunk, och jag bär reseväskan med mig i handen för att lämna lägenheten så fort som möjligt.

Jag tar mig ut i hallen, och fram till ytterdörren. Mina händer skakar när jag tar tag i handtaget och jag försöker lugna ner mig själv.

Jag öppnar dörren men avbryts av ett humorlöst skratt som jag så väl känner igen.

"Gabriella, det var längesedan." Hans röst hörs precis likadant som förr. Jag vänder mig inte om för att se honom. Se hur han ser ut efter fem år.

"Om jag var du skulle jag ha stängt ytterdörren." Fortsätter han och jag sväljer nervöst ner med gör inte som han säger. "Nu."

Jag rör mig inte ur fläcken. Min enda hand är fortfarande placerad på handtaget på den halvöppna dörren.

Jag hör hans steg närma sig med, men jag springer inte. Jag gör ingenting.

Han ställer sig bakom mig, så att hans bröstkorg snuddar vid min rygg. Hans arm sträcker sig förbi mig, och mot dörrhandtaget där han placerar sin hand över min. Han stänger igen dörren och placerar sedan sin hand på min ena höft.

"Skrik inte," mumlar han vid mitt öra. "Och släpp väskan."

Jag skakar svagt på huvudet, och jag känner då att han drar med metallen från en pistol över min andra höft.

"Gör som jag säger, nu."

Jag släpper då väskan så att den faller ljudligt mot hallgolvet.

"Duktig flicka," Jag hör flinet i hans röst. "Nu ska vi tillsammans gå ut från lägenheten och genom källaren. Och därifrån ut till min bil."

Jag biter mig i läppen, för att hindra gråten att komma. Jag vill skrika, fly för mitt liv. Men gör jag det, så kommer han att skjuta mig.

"V-vad vill du mig?" Får jag ostadigt fram och han släpper taget om min höft.

"Åh älskling," säger han. "Jag vill mycket."

Utan att jag är beredd på det, öppnar han ytterdörren och puttar mig ut i trappen. Jag faller nästan till stengolvet, och jag är tvungen att vända mig om.

Han kom ut i trappen och stängde dörren bakom sig. Hans ögon mötte sedan mina, och jag stirrade in i de kalla blåa ögonen.

"Vilket vackert ansikte du har, Gabriella." Säger han och trycker ner pistolen i tjocktröjan på hans hoodie.

Jag ser på honom, studerar hans ansikte som blivit äldre. Men han var fortfarande lika attraktiv som förr om inte mer. Men fortfarande ett lika stort monster som då. Det blonda håret var kortare och kroppen mycket mer muskulöst byggd än förr.

"Kom igen nu, baby. Nu åker vi hem."

"Hem?" Frågar jag. "Detta är mitt hem."

"Nej," säger han strängt. "Ditt hem är hos mig, och det vet du."

"Låt mig va," får jag modigt fram. "Du har redan förstört mitt liv en gång. Gör inte det igen."

"Sluta upp med din förfärliga attityd. Den passar inte in på dig."

Han tar tag i min arm med ett hårt grepp vilket får mig att flämta till. Han drar mig sedan ner för trapporna och jag önskar att någon av mina grannar ska se.

Istället för ut genom porten, där min mamma står utanför i bilen och väntar på mig. Så fortsätter vi ner för ännu en trappa som leder till källaren.

Han öppnar upp dörren och tillsammans så går vi genom källarens långa gång.

"Jag ber dig Oscar. Låt mig bara vara, jag kommer inte ber-"

"Håll käften? Okej?! " ryter han. "Jag sa åt dig att sluta upp med den där jävla attityden."

Han slutar gå och vänder sig mot mig, med greppet fortfarande om min handled.

"Osc-"

Han höjer handen och slår mig över kinden, vilket får mitt huvud att slängas åt vänster. Han trycker mig sedan mot källarens hård vägg så att mitt huvud dunkar mot väggen.

"Sluta. Käfta. Emot." Mumlar han innan han trycker mig ännu hårdare mot väggen.

"Ok-okej." Får jag tillslut fram. Och jag ser hur han plockar upp vapnet från sin ficka. Han placerar pistolen mot min mage vilket får mig att se honom bedjande i ögonen.

"Skjut mig inte," får jag fram. Och tårarna börjar rinna.

"Jag skjuter dig, ifall du inte slutar gnälla och bara gör som jag fucking säger."

"J-jag lovar, Os-Oscar."

"Var nu en duktig flicka som jag vet att du är." Säger han och jag nickar snabbt med tårarna fortfarande rinnandes över mina kinder.

Jag gör mig redo att gå, vara lydig och bara följa med honom. Men han slutar trycka mig mot väggen så jag äntligen kan andas, endast för att böja sig fram och slänga upp mig över hans axel.

"Jag vet att du rymmer." Säger han och jag skakar på huvudet trots att han inte kan se.

Han slår mig hårt över min rumpa vilket får mig att flämta högt till och snyfta tyst.

"Nu har jag äntligen det som är mitt, igen."
-----------------------------------------

Såg att jag glömt skriva ett varningsinlägg angående denna boken, som jag gjorde med förra.

Det är samma sak som gäller denna boken. Boken kommer vara brutalare än första, den kommer innehålla misshandel och våldtäkt m.m. Därför rekommenderas den inte för känsliga läsare.

Kramis<3