"Felix"

Det var det första ordet jag yttrade när jag vaknade upp i ambulansen. Jag satte mig upp i sängen jag låg på och såg på personalen runt mig.

"Vart är Felix?!" Utbrast jag, och kände smärtan i min högra sida av min överkropp.

"Han är påväg in till sjukhuset," börjar den rätt unga tjejen bredvid mig. "Han är väldigt skadad o-"

"Ta mig till honom, jag måste vara där." Avbryter jag och grimaserar åt smärtan i min kropp. "Jag vet inte vad som har hä- det bara kom en bil."

"Lägg dig ner igen, så tar vi dig till sjukhuset. Du behövs kollas upp." Yttrar ambulanstjejen, medan hon lägger sin hans tröstande på min rygg och sin andra på min mage.

Hon lägger mig ner på båren igen, och jag ser skräckslaget på de. Hon nickar åt killen på min andra sida, som tar sig ut från ambulansen för att sedan stänga dörrarna om oss. Ambulansbilen startar sedan några minuter efteråt.

"Vart har du ont någonstans?" Frågar tjejen och jag svarar henne inte, utan drar istället upp Felix igen.

"Hur skadad är han? Kommer han att bli bra igen?" Frågar jag och hör hur tjejen harklar sig igen.

"Vi måste fokusera på dig först nu, Felix får all hjälp han behöver. Vart har du ont?"

"Det var en svart Porsche, den har följt efter mig länge nu- och den kraschade in i bilen." Yrade jag och ambulanstjejen greppade min hand.

"Vart har du ont? Vill du ha smärtstillande?"

"Jag- jag har ont i min högra sida av överkroppen." Svarar jag till slut, och hon nickar som svar. Hon vänder sig sedan om, och jag hör hur hon rotar runt bland tablettaskar och massor av annat.

Hon vänder sig sedan mot mig, med tabletter i handen och en flaska med vatten.

"Sätt dig upp," kommenderar hon och jag gör som hon säger. Trots smärtan i kroppen. Hon räcker över tabletterna till mig, som jag med en skakande hand tar emot.

Jag för de till munnen, gapar och låter de röra vid min tunga. Jag tar sedan emot flaskan med vatten och sväljer ner tabletterna.

"När vi kommer fram till sjukhuset, måste en doktor undersöka dig ordentligt för att se till så att inga revben är brutna."

"Ka-kan jag träffa Felix då?" Frågar jag och hon lägger mig ner på sängen igen. "Eller iallafall få veta hur han mår?"

"Jag lovar dig att du kommer få alla svar du vill ha där."

-

"Inga ben är brutna i din kropp, Gabriella." Säger doktorn backar bak på stolen med hjul på. Jag för ner min högra arm som jag hållit uppe i luften länge för att han skulle studera mina revben.

Jag sträcker lite på den nästintill sovande armen och drar ner tröjan.

"Gabi! Åh Gabi!"

Dörren öppnas upp av min mamma som kommer stormandes in i rummet, med Felixs föräldrar efter sig.

Min mamma drar in mig i en hård kram, som jag lätt besvarar trots att jag fortfarande är öm i kroppen.

"Har ni hört något om Felix?" Frågar jag när mamma drar ifrån kramen. Och Felixs föräldrar kramar om mig.

"Han är fortfarande inne på operation, Det är allt vi vet." Suckar hans mamma och jag drar handen genom mitt rufsiga hår.

"Vart är han skadad?"

"Han bröt armen, från axeln och ner till handleden. Även några revben har blivit brutna. Samt att nacken fått en smäll men klarat sig," svarar hans mamma. "Det är armen han blir operarad för."

"Ja-jag måste prata med er om en sak." Yttrar jag och ser hur doktorn reser sig från stolen. Han ler lite vänligt mot mig innan han försvinner ut från rummet.

"Vaddå?" Frågar min mamma och lägger en tröstande hand på min axel.

"Det handlar om bilolyckan," börjar jag. "Det var en svart po-"

"Gabriella Fiorelli? Sambo till Felix Sandman?" Sjuksköterskan som kommer in med ett block i händerna avbryter mig.

"Ja?" Frågar jag och reser mig upp i sängen. "Hur är det med honom? Är allt bra?"

"Är ni anhöriga?" Frågar hon sakta och ser på Felixs föräldrar och min mamma.

"Ja, vi är hans föräldrar." Svarar hans pappa. "Och detta är hans sambos mamma."

"Okej," börjar hon. "Felix kom nyss ut från operation. Han kommer att läka bra och har klarat sig mirakulöst ifrån olyckan. Precis som du."

"Kommer vi få träffa honom nu?" Frågar jag uppspelt och hon nickar.

"Ni kan gå in och vänta på att han ska vakna." Säger hon. "Han är i rum 245."

Jag svarar inte, utan med numret i huvudet joggar jag förbi henne och ut i korridoren.

Jag joggar med hjärtat bankande i bröstet och läser på de olika nummer på alla dörrar.

245...245..24-där.

Jag öppnar upp dörren och får syn på min kärlek, liggandes i en säng med slangar kopplade till en pipande maskin bakom honom.

Jag stänger dörren bakom mig och gör fram till sängen där han ligger och ser fantastisk ut som vanligt. Trots att han är nersöv.

"Min Felix." Yttrar jag lågt och känner att tårar rinner sakta ner på kinderna. "Förlåt, allt är mitt fel."

Jag drar en stol som står lite längre bort, mot hans säng. Jag sätter mig sedan ner på den och tar tag i hans avslappnade han. Jag stryker min tumme över hans hud.

"Jag borde sagt något om den där Porschen från början." Snyftar jag. "Då hade du kanske inte legat här."

Plötsligt känner jag att hans hand greppar svagt om min och jag ser upp på hans ansikte. Hans ögonlock rör på sig, och han blinkar lite innan han slutligen öppnar trött upp sina gröna ögon.

"Felix."

"Ga-Gabi?" Hans röst är svag och man hör att hans röst är torr.

"Ja, jag är här." Säger jag och mitt grepp om hans hand hårdnar.

"J-jag har ont i kroppen." Mumlade han och jag ställer mig upp från stolen, för att luta mig för att kunna placera min hand mot hans kind.

"Förlåt." Viskade jag och han rynkade på ögonbrynen svagt.

"Det är inte ditt fel-"

"Jag borde berättat för dig, så hade han aldrig gjort det."

"Han? Vad snackar du om?" Yttrade han hest och jag skakade svagt på huvudet.

"En svart Porsche," viskade jag. "Den har följt efter mig, och det var den som krockade in i bilen."

"Känner du föraren? För du-"

"Oscar." Säger jag och drar åt mig min hand. "Det är Oscar."

---

Ursäkta att jag inte varit så social. Mycket i skolan. Här har ni ett kapitel iallafall! Och nu börjar storyn på riktigt;)