Jag trodde att jag inbillade mig när jag vaknade av en motor som ständigt gick igång på gatan utanför. Men när personen ännu en gång gasade ute på gatan, och den högljudda motorn ännu en gång gjorde ljud ifrån sig. Så kunde jag inte ligga kvar i sängen mer.

Jag satte mig upp i sängen, la benen över kanten så att mina bara fötter nuddade vid sovrumsgolvet. Jag tittade på min trygghet, min kärlek, som låg bredvid mig och sov djupt med sitt täcke runt sig.

Jag la mitt täcke om min nakna kropp, och med täcket hasande i golvet gick jag fram till sovrumsfönstret. Jag förde bort gardinen lite för att se ner på den ganska upplysta gatan. Jag var tvungen att blinka några gånger för att se till så att jag verkligen inte inbillade mig när jag såg vad som stod där nere.

Den svarta porschen.

Den stod i mitten av gatan och jag kände mig direkt iakttagen av bilen när jag tittade ut. Med hjärtat bankande i bröstet, släppte jag gardinen för att gömma mig bakom den. Jag såg bak på Felix, och funderade på att väcka honom.

Jag förde undan gardinen igen, för att se på bilen. Och denna gången gasade den på och började köra med full fart framåt på gatan. Jag såg efter bilen, och när jag såg att den försvann från min gata så pustade jag ut.

Jag steg sedan fram till sängen, och placerade min hand på Felix. Jag måste väcka honom, och berätta. Eller bara väcka honom, och ljuga då jag kanske bara är paranoid och inbillar mig. Säga att jag inte kan sova, så att jag bara kan få krypa ner i hans trygga famn.

Jag skakade honom lätt, och viskade hans namn. Direkt såg jag hur han öppnade upp sina trötta ögon och såg på mig.

"Är allt bra?" frågar han raspigt. "Varför ligger du inte i sängen?"

"Jag kan inte sova." svarar jag darrande fram. "Jag hade en mardröm."

"Älskling, kom här." yttrade han, och lyfte på sitt täcke för att visa att jag skulle lägga mig där intill honom. Jag släppte mitt täcke som låg runt min kropp, så att det föll ner till golvet. Sedan la jag mig ner bredvid honom under hans täcke. Jag kände direkt hans starka armar lägga sig om mig och jag slöt ögonen.

Han kysste mig lätt på halsen, och flyttade sig sedan ännu närmre så att hans varma kropp trycktes mot min.

"Du vet att jag alltid kommer att skydda dig," viskar han. "Du är alltid trygg med mig."

Med ett litet leende somnade jag om igen. Trygg och älskad på riktigt. Något jag fått känna i fem år tillsammans med han, som aldrig gav upp hoppet och var en av de två räddade mitt liv.

--

"Vakna älskling." den ljuvliga rösten fick mig att vakna upp från min relativt bra sömn. Mina trötta ögon möttes direkt av en Felix, endast klädd i ett par boxers med en frukostbricka i händerna.

"Hur mycket är klockan?" frågar jag sömnigt då jag ser att det är ljust ute. "Ska inte du jobba?"

"Jag tog ledigt idag," säger han. "För att vara hemma med dig, efter din mardröm i natt."

Han ställer ner brickan med frukost på mitt nattduksbord, innan han går runt sängen för att lägga sig på sin sida.

"Det var bara en mardrö-"

"Du har inte haft någon mardröm på ett och ett halvt år. Jag blir orolig, och du är min största prioritering."

"Vad har jag gjort för att förtjäna dig?" frågar jag, och vänder mig om för att ligga så att jag ser honom i ögonen. Jag flyttar närmre honom, och placerar min ena hand på hans kind och möter hans läppar med mina för en kyss. Vi drar ifrån kyssen, och han ler. Han placerar sedan sin hand på min bara midja.

"Inte för att förstöra moodet," börjar han och jag ser att leendet bleks bort en aning. "Det är längesedan vi hälsade på hos Carro. Och jag tänkte att vi kunde åka dit idag."

"Såklart så vill jag det," säger jag. "Det är bara så jobbigt att gå dit, trots att det är över fem år sedan nu."

"Vi kan åka till affären först för att köpa gravljus, och sedan till blomsterhandlaren för att köpa några blommor." frågar han och jag nickar svagt som svar.

-

Bara två timmar efter, hade vi köpt både gravljus och blommor. Jag bar sakerna när vi stannade bilen och steg ut ur bilen. Framför oss fanns kyrkogården där Carro låg. Det snöade litegrann denna tidiga eftermiddag, och det var kyligare än vad det var igår när vi gick in på kyrkogården.

Jag förberedde mig mentalt hela vägen till Caroline, medan vi gick förbi alla gravstenar. Vissa hade fortfarande tända ljus och blommor som täcktes av snön. Medan vissa inte hade någonting.

"Vi är här," yttrade Felix tyst. Jag såg på gravstenen där hennes namn var inristat i guldiga bokstäver. "Hej Carro."

Jag gick närmre gravstenen, och satte mig sedan på huk trots att marken var ganska fuktig och kall. Jag släppte blommorna och ljusen jag bar i en påse på marken bredvid mig. Och såg på de ganska vissna blommorna och uppbrända ljusen på hennes gravplats.

Men mina ögon fastnade på en röd ros, som verkade helt ny som låg vid stenen. Runt stjälken fanns ett snöre runt, med en liten vit lapp runt. Rosen var vacker, och jag kunde verkligen tänka mig att hennes föräldrar varit här nyligen och lagt den.

Jag plockade upp ljusen vi köpt, och placerade de bredvid stenen. Jag rotade sedan i fickan efter tändaren vi också köpt, och fick upp den. Jag tände upp gravljusen, och försökte hindra tårarna som tryckte bakom ögonlocken.

Felix satte sig då vid min sida, och placerade sin arm om mig. Jag såg på honom, och la märke till den ensamma tåren som vandrade ner över hans kind.

"Vi saknar dig," säger han. "Jättemycket."

"Carro, jag vet att jag alltid säger detta när vi är här," börjar jag. "Men jag är tacksam för att du kom den dagen. Och räddade mitt liv från honom. Du kom i just det ögonblicket då jag trodde att jag skulle dö med hans händer runt min hals. Att du vågade fortsätta tro att det var han som mördade sin syster, och vägra lögnen att det inte var han. Du är en hjälte, Carro. Och jag älskar dig för det, och för allt annat du gav mig som din bästa vän."

Jag kunde då inte hålla gråten inne längre, utan tårarna började rinna ner över mina kinder. Jag saknade henne, lika mycket varje dag som gick. Jag behövde henne, och det var orättvist att hon föll offer.

"Ska vi lägga blommorna?" frågar Felix tyst och jag nickar. Sträcker mig sedan efter påsen för att plocka ut den lilla buketten med lila blommor. Hennes allra favoritfärg.

Jag placerade blommorna i mitten på graven, och placerade sedan min hand bredvid på den hårda och frusna jorden. Och inbillade mig en närhet med henne som att min hand nuddade vid hennes.

"Vilken vacker ros." yttrar Felix och jag nickar. "Undra om det är hennes föräldrar som lagt den där."

"Jag tror det är de," svarar jag. "De är ju här nästan minst en gång i veckan."

"Men det är konstigt att ljusen inte var utbytta när vi kom och den vissna buketten inte bortkastad. Graven brukar vara helt städad efter att de varit här. Och rosen är ganska nylagt på graven" säger Felix och jag ser bort på rosen som ligger där.

"Jag tror bara att de inte tänkt på det," säger jag. "De kanske hade bråttom, men kom bara hit för att lägga rosen."