Vi hade bott hemma hos mamma nu i lite mer än en vecka. Vi hade inte hört något mer från Oscar, och Felix hade tagit av sitt gips.

Dagarna hade gått bra. Jag hade varit hemma i mitt gamla sovrum och sedan varit och shoppat lite bebiskläder till bebisen med mamma. Felix hade börjat jobba på Starbucks igen, och allt kändes nästan som förut igen.

Det var sent på kvällen när jag slutligen kom hem till huset där jag vuxit upp i. Jag hade varit och handlat lite mat, och när jag öppnade upp ytterdörren som var låst. Märkte jag att det var mörkt i hallen.

"Mamma? Felix?" Frågar jag fast jag får inget svar. Min första tanke var att Felix gått över till sina föräldrars hus, men snart kom minnet upp att hans föräldrar var iväg utomlands.

"Hallå?" Frågar jag och snart hör jag hur det skramlar till i köket vilket får mig att hoppa skrämt till.

Jag är redo att fly ut genom dörren när Felix dyker upp i den mörka hallen. Han tänder lampan och jag ser hur hans svarta tröja är täckt av mjöl.

"Du skrämde mig!" Utbrister jag och lägger handen över mitt bröst. "Jag blev jätterädd."

"Förlåt älskling." Säger han medan han går fram till mig för att lämna en lätt kyss på mina läppar. Han tar sedan emot kassen jag håller i. "Klä inte av dig ytterkläderna. Vi ska gå ut."

"Okej?" Frågar jag med ett litet skratt. "Vart?"

"Det får du se då." Han flinar svagt och tar sig ut i köket igen med kassen. Jag gör som han säger, men går efter honom ut i köket med skor på.

"Vad gör du för något?"

"Jag har bakat kanelbullar!" Säger han. Och börjar plocka in varorna från kassen och ställa in dem i kylen. "Och så hittade jag något annat."

"Kan jag få en kanelbulle?" Frågar jag och nästan ignorerar det han säger i slutet.

"Nej vi ska ha med dem." Säger han. "Vänta här."

Han försvinner ut ur köket och jag suckar åt honom.

"Men det är mörkt ute?!" Ropar jag efter honom. "Vad ska vi ens göra då?"

Han svarar mig inte utan kommer istället tillbaka några få minuter efter med en bok i handen. Efter Alaska.

"De har skaffat lampor i parken. Och jag tar med en ficklampa." Svarar han och sträcker ut boken mot mig. Jag tar emot den och ser på omslaget. "Jag tänkte vi kunde äta kanelbullar och läsa i boken."

"Det är iskallt ute, Felix."

"Vi ska sitta på en bänk istället för på gräsmattan," säger han och jag drar fingret över bokens hårda omslag. "Och jag tänkte ta med varm choklad."

"Det var ett tag sedan." Säger jag. "Som jag läste denna."

"Det är ditt original. Stycket är inringat med blått bläck."

"Okejdå."

---

"Felix, denna smakade bra." Säger jag med munnen full med kanelbulle där vi sitter på bänken i parken. "Jag trodde ärligt att dessa skulle smaka skit."

"Ey" säger han och jag sväljer ner kanelbullen och ler ett litet retsamt leende. "Jag kan om jag vill."

"Allt känns så bra just nu." Säger jag medan jag sträcker mig efter en ny kanelbulle. "Trots att parken är mörk."

Boken ligger i mitt knä. Med alla de tre färgglada bokmärkerna, och omslaget som är en aning slitet.

"Jag håller med." Säger han. "Jag längtar tills vi tar med Vera hit."

"Vera." Mumlar jag med ett leende medan jag placerar handen över min mage.

"Jag ser hur hon springer här ute i parken på somrarna. Gungar på gungorna och lyssnar på dig när du läser."

"Jag ser också det framför mig," svarar jag medan jag ser mig om i den mörka parken. Som nu i mina ögon blir full av liv. Jag ser den flickan med vackert hårs baksida medan hon springer runt med en sommarklänning på sig, framför mig. "Allt kommer att bli bra."

"Vi borde ta en bild." Säger han medan han får upp sin telefon från bakfickan. Han låser sedan upp skärmen och får fram kameraikonen.

Han riktar telefonen först mot mig och tar en bild på mig med blixt där jag sitter med kanelbullen i handen. Kulan som börjar synas lite mer, putar ut.

"Felix!" Säger jag medan jag drar undan hårslingor som fallit ner i min panna. "Du kan inte bara ta foton så!"

"Du är vacker, Gabi."

Jag tar telefonen ur hans hand och knäpper sedan av två bilder på honom som hämnd. Men han ser lika bra ut på båda två.

Han reser sig sedan upp från bänken och går fram till mig. Han tar tag i min hand och för mig upp från bänken. Han tar sedan sin telefon ur mina händer.

Sedan sätter han sig ner på huk, håller fram kameran framför sig och tar en bild på honom och magen.

"För att Vera ska ha bilder och se på sen." Säger han när han reser sig upp så att han blir sin vanliga längd igen.

Han lägger armen om mig och drar mig intill sig, innan han knäpper av ett foto på oss två. Och sen kysser han mig och lyckas få till ett sista bra foto.

"Jag vill göra ett album." Säger han. "Med massor av bilder, och sen låta henne kolla igenom det. Och tänka 'wow'"

"Det hörs som en bra idé."

"Jag vill höra stycket nu." Säger han och jag nickar, innan jag sätter mig upp och plockar åt mig boken som fallit ner på bänken när jag reste mig upp.