"Vi kan inte stanna här Felix," är det första jag säger när han ser upp från brevet. "Det är fortfarande otryggt."

"Men hur vet vi att Oscar lämnade det? Han kanske hade någo-"

"Men han vet vart vi bor!" Avbryter jag och reser mig upp från golvet. "Han vet vart vi bor, och han har visst fått reda på att vi väntar en flicka."

"Vi kan stanna hos någon av våra föräldrar." Förslår han och jag nickar. "Men jag fattar bara inte hur Oscar har fått veta att vi väntar en flicka. Den enda som mer än oss vet, är barnmorskan."

"Barnmorskan," upprepar jag och kom ihåg att jag tyckt hon såg bekant ut. Och jag kommer då på vem hon liknade. "Hon liknade Caroline väldigt mycket, tyckte inte du det?"

"Jag tänkte inte på det," säger han och jag suckar lite. "Tänk så har hon berättat för Oscar? Han kanske hotade henne?"

"Hon kanske har en koppling med Oscar, Felix." Säger jag och går fram till honom för att ta gravtestet. "Vi kan inte lita på någon."

"Men hon påminde så mycket om Caroline, jag kan bara inte släppa det. Och det känns också om att jag sett henne någonstans-"

"Det är inte Caroline, Gabi." säger han. "Hon är död."

"Såklart jag vet att det inte är Caroline, men hon såg precis likadan ut som henne."

Jag ser ner på testet i min hand och rör vid det lätt med tummen.

"Vi åker till min mamma." Säger jag. "Imorgon efter att vi gift oss och ätit på Enzos restaurang så åker vi till mamma."

"Då måste vi berätta för henne hur allt ligger till," säger han och jag nickar. "Hon måste veta allt."

"Jag vet," Säger jag innan jag går in i hans trygga famn. "Jag är så rädd, Felix."

"Allt kommer att bli bra tillslut," Säger han och smeker tröstande min rygg. "Han kommer inte i närheten av dig."

-

Vi vaknade väldigt tidigt på morgonen och packade ihopa alla våra saker ännu en gång. Ännu en gång som vi skulle behöva fly från vår lägenhet.

Vi packade in allt bagage i bakluckan på Felixs föräldrars bil, innan jag satte mig vid ratten och vi tog oss till rådhuset.

Felix bar kostymbyxor och en helt vanlig vit skjorta medan jag bar en fin kort vit klänning som jag hittat längst in i garderoben.

Felixs hand låg på mitt lår och han gjorde små cirklar med tummen över den vinterbleka huden.

"Jag trodde aldrig att jag skulle gifta mig i ett gips," Säger han och jag slänger en snabb blick på honom där han sitter i framsätet. "Det är tur att det är vitt iallafall."

"Ja," Svarar jag och håller lite hårdare om ratten. "Jag längtar efter potatisgratängen hos Enzo."

"Det gör jag med," ler Felix. "Stockholms bästa."

Efter ett tag parkerar vi vid rådhusets parkering. Det är då jag börjar att bli lite nervös. Men inte på ett dåligt sätt, utan för första gången på länge på ett bra sätt.

- (jag vet inte riktigt hur sånt här går till, så jag kommer hoppa över litegrann etc.)

"Ni är nu man och hustru."

Jag ser på Felix som direkt tar tag i mig, och kysser mig hårt. Våra läppar är kraschade mot varandra och jag lägger armarna om hans hals för att dra honom ännu närmre mig. Åh vad jag älskar honom.

När vi drar ifrån så lutar vi våra pannor mot varandra och ser in i varandras ögon. Hans gröna ögon som jag vart förälskad i ända sedan det där restaurangbesöket för fem år sedan.

"Jag älskar dig."

Jag ler litegrann innan jag rör vid hans nackhår.

"Jag älskar dig mer."

Han rör runt i sin ficka innan han får upp en liknande ring som jag hade innan Oscar kom tillbaka. En såndär silvrig ring med en medium stor diamant.

"Jag köpte en ny," säger han med ett snett leende. "När vi åkte in till stan en snabbis för en vecka sen."

Han tar upp min hand för att sätta på ringen på mitt ringfinger.

"Du måste också ha en," säger jag och han rycker lite på axlarna. "Vi får åka in till stan och fixa idag efter vi varit hos Enzo."

Felix suckar lite innan han tar upp mig i en brudställning, för att bära mig ut från rådhuset. Jag skrattar lyckligt när vi tar oss ut.

"Sätt ner mig, Felix!" Skrattar jag fast han skakar bara på huvudet medan han fortsätter ner från stentrappa. "Du kommer att tappa mig! Din arm är förhelvete bruten."

"Men jag håller dig med min friska." Skrattar han fast sätter slutligen ner mig.

"Det där var livsfarligt." Säger jag innan han istället lägger armen om mig.

"Det var det inte alls, Gabi."

Vi kommer ut på parkeringen, och går fram till bilen. Taggad över att äntligen få åka till Enzos restaurang och äta potatisgratäng, samt att jag precis fick efternamnet Sandman.

Jag sätter mig vid ratten, och Felix sätter sig i framsätet. Och lyckligare än någonsin åker vi iväg till vår favoritrestaurang.

Restaurangen ligger inge så långt bort, och vi kör snart in på den lilla parkeringen. Restaurangen ser väldigt tom ut, och jag börjar tveka på om det är ens öppet.

"Det ser stängt ut." Säger jag när vi har parkerat bilen och gått ut.

Vi går bort till ingången, fast det står ingenting om att det borde vara stängt. Skylten som visar att det är öppet, hänger stort på fönstret.

Jag öppnar upp dörrarna och möts av det lilla plinget från klockan över dörren. Jag ser mig om på den lilla restaurangen och upptäcker att den är helt tom.

"Enzo?" Frågar jag, fast får inget svar. Inte ens någon av servitörerna är där, och bartendern i baren längre bort är inte heller där.

"Gabriella!" Enzos röst får mig att stanna till. "Kom in här."

Hans röst hörs en aning nervös när ha! ropar efter mig. Men jag försöker ignorera det.

Med Felix bakom mig så går jag bort mot restaurangens kök där Enzos röst kommer ifrån. 

"Enzo? Är allt okej?" frågar jag när jag närmar mig dörren in till det mörka köket. "Har det hänt något?"

"Ja! Allt är okej!" svarar han och jag öppnar då sakta upp dörren in till köket och ser mig omkring. Det är tomt. 

"Enzo? Vart är du?"

"Här- här borta!" rösten kommer från kökets andra del, och jag tvekar inte på att gå dit.

Jag tar mig igenom spisarna och när jag precis ska runda hörnet så tar någon tag i mig och drar mig intill sig. Min första tanke är att det är Enzo som skräms, men när en liten och smal hand läggs över min mun förstår jag att det inte är han.

När jag känner den kalla metallen mot mitt huvud, och ser hur Felix kommer från hållet jag kommer från, med ett ansiktsuttryck som speglar rädsla så förstår jag. Någon håller en pistol mot mitt huvud. 

"Äter du som du ska, Gabriella? för bebisen?" skrattar kvinnan som håller mig i sitt grepp. Och jag förstår precis vem det är. Barnmorskan. 

"Släpp mig." säger jag och försöker att ta mig ur hennes grepp men hon håller mig bara hårdare. 

"Jag kommer skjuta av dig huvudet om du rör dig ännu en gång."

"Det kommer du inte," säger jag. Och ärligt så vet jag inte vart mitt mod kommer ifrån. Jag slänger en blick åt min sida där Enzo har krupit upp i ett hörn. Hans vita kockrock är täckt av hans egna blod. "Du jobbar åt Oscar."

Hon förblir tyst, innan jag känner hur metallen från pistolen lämnar min tinning och jag ser hur hon riktar den mot min nyblivna man.

"Jag kan alltid skjuta honom." säger hon och jag hör flinet i hennes röst. Hon håller fortfarande mig i ett stenhårt grepp. 

"Nej!" utbrister jag och försöker ta mig loss, eller att sträcka mig efter pistolen. Men det går verkligen inte. "Jag gör vad som helst, snälla skjut honom inte."

"Släpp henne," säger Felix och närmar sig. "Nu."

"Om du kommer närmre," börjar hon och jag försöker få ögonkontakt med Felix. Han kan inte gå närmre. "Så har jag inget annat val än att skjuta dig."

"Släpp henne då."

Jag ser hur hennes hand darrar när hon håller i pistolen som att hon tvekar på att skjuta honom. Precis som att hon är rädd. Bakom Felix ser jag en mörk gestalt komma fram, en gestalt jag känner igen. Och snart hör jag den obehagliga rösten i köket. 

"Caroline, jag är här nu. Du kan släppa henne."

----------

Kan berätta för er alla som älskar denna boken och Ugly Trophy, att jag kommer att släppa en tredje bok efter denna. För detta dramat är det bästa verket jag gjort.