Det hade varit två veckor sedan vi tog oss ut till Sandhamn. Och allt hade varit bättre än bäst. Vi hade gått på promenader runt i samhället trots att det hade varit kallt, och ganska tomt. Vi hade lagat romantiska middagar och myst lite vid tanken att vi kommer att bli föräldrar.

Vi skulle ta oss hem från Sandhamn imorgon, då vi båda tyckt att det är okej att åka hem nu. Felix ska ta bort gipset nästa vecka och jag hade ett ultraljud redan imorgon.

Jag satt just nu i soffan med en av de mysiga filtarna som vi hade i soffan runt mig. Magen hade växt lite mer och igår kväll hade vi även känt av en liten rörelse. Eller jag tyckte det, men Felix tyckte inte det.

"Felix? Värmen håller på igen!" Ropar jag då jag känner hur kallt det plötsligt blir. "Kan du gå ner i källaren och kolla?"

Han kommer gåendes ut ur köket och in i vardagsrummet där jag sitter. Jag ser att han känner av att det blivit ganska kallt.

"Jag går och kollar." Säger han snabbt och jag skickar iväg ett tacksamt leende. Jag lutar mig sedan fram till bordet för att plocka åt mig några sura godisnappar.

Jag hör honom försvinna ut i hallen och sedan hör jag hur ytterdörren öppnas och stängs. Jag stoppar in en av napparna i min hand och tuggar på den. Och fortsätter sedan i lugn och ro att titta på tv igen.

Jag var den som brukade gå ner i källaren när värmen höll på, men eftersom det var kväll och mörkt ute så kändes det inte så bekvämt att gå ner. Och Felix hade inga problem med att göra det, ifall det var mörkt.

Jag fortsatte att tugga på ännu en napp när jag plötsligt fick en obehaglig känsla i kroppen. En känsla av att någon kollade på mig genom de två fönstrena bakom mig. Jag lutade mig bara obekvämt bak i soffan och skakade på huvudet åt mig själv.

Känslan fortsatte och jag ville verkligen inte titta ut genom fönstret. Sedan jag var liten hade jag aldrig varit rädd för att något skulle stå utanför ett fönster och titta på mig.

Ytterdörren öppnades plötsligt och jag hoppade skrämt till i soffan så att jag tappade de få napparna jag höll i min hand. Jag kände att värmen började komma tillbaka, och känslan av att någon tittade på mig försvann.

"Felix?" Frågade jag och hörde snart min klumpiga kille ute i hallen.

"Ja det är jag." Säger han och kommer in i vardagsrummet. Hans kinder är röda av kylan och på läpparna har han ett leende.

"Du ser blek ut," säger han och kommer fram till soffan och sätter sig ner. "Är allt okej?"

"Ja, ja det är det," Säger jag och greppar tag i hans hand. "Jag gillar bara inte att vara ensam."

"Jag vet," Säger han och smeker min hand med sin tumme. "Men värmen är på igen."

Jag ska precis svara när jag avbryts av en stark rörelse från bebisen i magen.

"Bebisen rör sig," Säger jag och placerar min hand över magen. "Jag har aldrig känt det så starkt."

Han placerade även sin hand på min mage för att se om han också kunde känna något.

"Det känns inte utanpå ännu," säger jag. "Det känns precis som små fiskar eller fjärilar inuti."

"Vår lilla fisk," skrattar Felix och jag nickar. Han lägger sig istället ner på soffan och lägger sitt huvud i mitt knä för att ha ansiktet vid magen. "Lille fisken."

"Vi ska nog få reda på könet imorgon." Säger jag. "Jag har en känsla av att det är en flicka."

"En flicka?" Frågar han och ser upp mot mig. "En liten fisk-flicka?"

"Ja, vad tror du?"

"Jag vet faktiskt inte," säger han. "Men om du tror att det är en fisk-flicka så tror jag det med."

Jag skrattar lite svagt innan jag lägger min hand i hans bruna mjuka hår. Jag kan inte förstå själv hur mycket jag älskar honom.

"Jag älskar dig." Säger jag och han ler stort.

"Jag älskar dig, Gabs."

---

Det hade varit ledsamt att lämna Sandhamn bakom oss imorse. Men vi hade nått fastlandet och var nu inne på barnmorskemottagningen i Södermalm.

Vi hade inte varit på något innan, och detta var det allra första. Jag var nervös och exalterad på samma gång. Att få veta könet och få en ultrabild.

"Hur känns det?" Frågar Felix mig och jag greppar tag om hans hand och flätar ihop våra fingrar.

"Bra," svarar jag. "Lite nervöst, men bra."

"Gabriella Fiorelli?"

En barnmorska kommer ut i väntrummet och jag reser mig direkt upp och möter hennes blick med ett skeptiskt leende. Varför får jag dåliga vibbar?

"Ja." Svarar jag och Felix reser sig upp bakom mig.

"Varsågoda och följ med mig." Säger hon och jag tar tag i Felixs hand igen och går efter barnmorskan.

Vi kommer in till ett ganska litet rum, och hon säger åt mig att lägga mig ner på "sängen" som stod där. Plasten under gjorde massor av ljud när jag la mig ner.

Hon tog upp min tröja och jag slängde en blick på Felix som hade satt sig ner på en stol på andra sidan. Barnmorskan plockade fram en flaska med något och placerade sedan ut den kalla gelén över min mage.

"Sådär." Mumlade hon och jag studerade henne ordentligt. Det kändes som att jag hade sett henne förr.

Hon tog sedan fram en apparat som kallades dopthone placerade över min hud som var täckt av gelén. Jag släppte blicken från henne och kollade upp på skärmen där hon tittade.

"Och.. där har vi fostret." Säger hon och Felix lutar sig fram för att också kunna se skärmen. "Nu ska jag hitta hjärtljuden."

Hon drog runt med dopthonen en stund över min mage, och jag fick nästan en liten panik inom mig när det kändes som hon aldrig fann hjärtljuden.

Men när det lilla ljudet av hjärtljudet från vår lilla fisk, hördes i rummet så började jag nästan gråta av glädje.

"Vill ni veta könet?" Frågar hon efter ett tag av lyssnande på hjärtljudet och jag nickar.

"Gärna." Säger jag och ser på Felix som har glansiga ögon och ser alldeles lycklig ut.

"Jag återkommer om en stund." Säger hon och jag nickar innan hon försvinner bort. Jag ser på Felix med ett snett leende.

"Det är vår lilla fisk." Säger jag och han nickar, innan han lutar sig fram för att kyssa mig. Han kysser mig länge innan han drar ifrån och sätter sig ner på stolen igen.

"Vår lilla fisk."

Barnmorskan kommer tillbaka snabbt med ett par ultraljudsbilder i handen och med ett vänligt leende på läpparna.

Hon sträcker över bilderna till Felix innan hon sätter sig ner på stolen hon satt på innan.

"Grattis," säger hon. "Ni väntar en flicka."

----
Har inte alls koll på detta med ultraljud, men hoppas det blev bra ändå.