Jag hade suttit inne på rummet hela dagen då jag vägrade att spendera tid med Oscar. Mina stylister hade kommit hit för några timmar sedan, då jag hade gått ur duschen för att göra mig iordning och sedan lämna mig ensam på rummet igen. Jag hade kommit på i duschen att Felicias nummer stod skrivet på min handled med kajal, men det var redan försent att rädda det.

Jag låg på den obäddade sängen i en svart klänning och lockat hår, medan jag scrollade igenom på mobilen. Jag fick inte lov att använda mina sociala medier ännu av Oscar, och jag ansåg väl att det var okej. Jag hade flera gånger gått in på min samtalslista för att se Felix nummer där och undra hur han mådde. Jag visste att han fortfarande var på sjukhuset, och hade varit där nu dessa tre dagar. Och om allt var helt okej så skulle han få komma hem imorgon, till vår lägenhet.

Jag suckade och släckte mobilen för att lägga den bredvid mig. Jag undrade om Felix hatade mig, då jag hade avslutat allt med honom så plötsligt. Jag hade bara stuckit egentligen honom, och jag vet att han är besviken.

"Mrs" knackningen och den okända rösten fick mig att sätta mig upp i sängen och harkla mig tyst. "How are you?"

"Eh, who's there?" frågade jag så vänligt jag kunde åt den okända kvinnliga rösten utanför.

"Can I come in?"

Innan jag hann svara kom det in en äldre dam iklädd ett förkläde, och bakom henne skymtade jag en liten vagn med städgrejer.

"Your husband says it's time to come down now." säger hon på dålig engelska och jag nickar som svar och reser mig upp ur sängen.

Mina bara fötter nuddar vid golvet, och jag känner hur hjärtat dunkar snabbt i hjärtat av tanken att jag ska träffa honom nu.

Jag lämnar rummet där städerskan nu börjat städa och går igenom hallen. Jag sväljer ner klumpen som bildas i halsen.

Jag skymtar honom stå där nere med blicken ut genom ett av fönstrena i fönsterväggen. Jag går ner från trappen och ser att han håller en telefonen vid örat.

"Bra, Gabriella kommer att bli glad." Säger han med en betoning på mitt namn. Han lägger sedan på, och stoppar ner telefonen i fickan på kostymbyxorna.

"Gabriella," säger han och jag ser nervöst ner på mina fötter. "Hur är det?"

Jag biter mig svagt i läppen och rycker lite på axlarna som svar.

"Jag mår bra." Svarar jag lågt, nästan så att det knappt hördes. Jag mår skit.

"Felicia och Patrik kommer över på middag."

"Patrik?" Frågar jag dumt och jag hör honom sucka en aning innan han sätter sig ner i soffan.

"Felicias man," säger han och korsar det ena långa benet över det andra. "Felicia bad honom ringa, eftersom hon inte hade hört av dig."

"Åh," svarar jag och rör vid klänningens tyg. "Jag glömde bort."

"Är du arg på mig?" frågar han och jag svarar inte, utan placerar blicken på fönstret där han innan stod. "För det som hände igår?"

Du våldtog mig. 

"N-nej." svarar jag. "Jag saknar bara min mamma."

En sanning och en lögn i en enda svepa. 

Jag placerade min blick på honom där han nu satt och gnuggade sin haka med sin hand. Precis som om han funderade över något. 

"Har du kontakt med din mamma igen?" frågar han och jag nickar som var, försöker hindra mig från att säga något snäsigt. "Igår,- det som hände igår skulle aldrig behövt hända."

"Att jag är i London, skulle aldrig ha behövt hända i heller." orden bara kom och jag ångrade direkt att jag sagt det. Men Oscar gjorde eller sa inget utan han satt bara där i soffan med det ena benet över det andra.

"Hatar du mig?" frågar han efter en stunds tystnad. Jag hade nästan funderat på att gå tillbaka till mitt rum, men hans mening fick mig att stå kvar.

"Det-"

"Svara bara med ett ja eller nej" säger han och möter min blick. Ja, jag hatar dig så mycket att det gör ont i hela mig. 

"Nej." ljuger jag och sväljer nervöst. "D-det gör jag inte."

Jag har alltid varit duktig på att ljuga för honom, iallafall när han inte kommit på det efter. Men denna gången, så såg jag på honom att han inte gick på det. Han rynkade på ögonbrynen och slickade sig lätt på underläppen.

"Du-" han avbröts av att hans ringsignal tjöt i rummet och jag andades lättat ut. Han tog upp telefonen ur bakfickan och såg på skärmen, och reste sig sedan upp. "Jag måste ta det här."

"Det är okej." 

"Sebastian! my man. Hur gick affären?" säger han glatt till personen i telefonen, och jag minns att Sebastian var Elise man. Han försvann bort mot trappen och gick upp för den medan ett glatt skratt flydde hans mun. 

Jag gick fram till soffan där han innan hade suttit, och satte mig nästan precis där han satt. Jag kände värmen efter honom, och suckade djupt innan jag drog en hand genom mina lockar.

Jag placerade min ena hand omedvetet på min mage och kände då något jag inte hade känt innan. Jag tittade ner på min mage som putade ut en aning, och jag rynkade på ögonbrynen. Jag reste mig upp för att se om min utputande mage hade försvunnit, men nej. Den var kvar. 

-----------------

Jag satt ner på golvet i badrummet med armarna om mina knän. För några minuter sedan hade jag hört Oscar kalla på mig, då våra gäster hade kommit. Men hur gärna jag än ville träffa Felicia igen, så kunde jag inte lämna platsen jag satt på. Det var nästan som att min bakdel var klistrat mot golvet.

Jag kunde vara gravid. 

Hela jag skrek att jag behövde kolla upp det, men hur skulle jag lyckats med det? Oscar skulle aldrig låta mig gå någonstans själv, och jag visste inte ens vart allt låg någonstans i London. Jag hade bara varit här en gång innan, med Oscar för sex år sedan.

Mitt tänkande avbröts av en knackning på dörren, och precis efter det så hörde jag Felicias röst.

"Är du okej, Gabi?" frågar hon och jag harklar mig tyst och torkar tårarna. "Kan jag komma in?"

Jag reser mig då för första gången på den senaste timmen upp, och går fram till dörren innan jag låser upp den och möts av Felicias snälla ögon. 

"Gabi? har du gråtit?" frågar hon och jag börjar då att gråta igen. "Vad har hänt?"

Hon kommer in i badrummet och låser dörren efter sig innan hon lägger armarna om mig. Jag kramar henne hårt tillbaka.

"Ja-jag tror att jag är gravid." snyftar jag och hon drar ifrån kramen. 

"Är inte det positivt? Vet Oscar om det-"

"Nej, han vet inget och det måste förbli så tills jag vet säkert." får jag fram medan jag torkar tårarna med baksidan av ärmen.

"Har du gravtest här?" 

"Nej," mumlar jag och hon smeker tröstande min överarm. "Ser du?"

Jag placerar min hand på min putande mage. Hon tittar på min mage och jag smeker min hand över klännings tyget.

"Jag brukade vara helt platt-"

"Imorgon," börjar hon. "Så tar jag med dig till en klinik så du kan kolla det. Jag vet en bra."

"Oscar då?" 

"Vi säger att vi ska shoppa, okej?"