"Gå och lägg dig så ringer jag hit en läkare imorgon." var det första som Oscar yttrade när vi kom in genom ytterdörren.

"Nej det behövs inte," säger jag med en grimas och får av mina klackskor. "Jag är nog bara magsjuk eller något."

"Är det helt säkert?" frågar han och jag nickar som svar innan jag lämnar klackskorna på golvet och börjar att gå mot trappen. "Ärligt nu, är du helt säk-"

"Men ja!" snäser jag och blir chockad över hur irriterad jag blev helt plötsligt. "Bara låt mig gå och lägga mig."

"Avbryt inte mig när jag pratar med dig." säger han stelt och jag vände ryggen mot honom och himlar med ögonen. "Okej?!"

"Ja ja." muttrade jag innan jag tog mig upp för trappen.

"Jag försöker verkligen," börjar han bakom mig och jag stannar upp i trappen. "Att trots när du är respektlös att inte ge dig det du förtjänar."

"Respektös?!" ryter jag och ser hur han blir förvånad. "Jag är inte ett dugg respektlös."

"Vad är det för attidyd du har?" frågar han och jag drar ett djupt andetag. "Du kanske skulle behöva bli straffad för ditt beteende."

"Jag valde inte att vara här," säger jag. "Jag levde ett bra liv tillsammans med Felix, trots vad du orsakade. Jag bad inte om att bli bortförd till London, men jag har accepterat det litegrann. Att vara fast med dig för att inte Felix ska bli inblandad mer än vad han redan blev. Du tog så mycket från mig, Oscar. Du tog min bästa vän och den jag var, och nu min kärlek. Och när jag hittade tillbaka till mig själv igen så var du snabb med att komma tillbaks."

Jag säger det utan en paus, orden bara trillar ur mig och det slutar med att jag börjar att gråta där på trappen så att sminket börjar att rinna. Jag ser hur han spränner käken hårt innan han går fram till byrån i hallen där en stor vas står och slår ner den. Jag hoppar skrämt till när glasskärvorna flyr över hela golvet.

"Det var hennes fel," säger han med ett litet skratt och jag slutar nästan att andas. Pratar han om Caroline?

"Ve-vems?" frågar jag och han ser känslolöst upp på mig.

"Carolines," svarar han och närmar mig där jag står på trappan. "Hade hon bara varit stilla och slutat spotta mig i ansiktet så hade jag aldrig behövt göra det jag gjorde."

Jag börjar att skaka kraftigt och han närmar sig ännu mer, tills han står på det första trappsteget. Jag går ännu ett trappsteg upp för att vara en bit från honom.

"Du-du hade aldrig behövt göra det," säger jag. "Det är ingen ursäkt, och de-det var fan heller hennes fel."

"Jag ändrade mig under min tid i fängelset där du satte mig," börjar han. "Jag var redo att förändras för din skull."

"Du har inte förändrats ett dugg," säger jag lågt. "Jag ser det på dig fortfarande, hur känslolös du är och hur du väntar på att skada mig igen."

"Vill du att jag ska skada dig?!" ryter han och går upp för trappen. Jag försöker att fly med snubblar på det sista steget så att jag slår i rumpan i golvet. "Vill du att jag ska skada dig så rejält att du lär dig?"

Han tar tag i min handled och drar upp mig på fötterna. Hans grepp om min handled blir bara hårdare och hårdare , och jag försöker att inte släppa ut ett ljud fyllt av smärta.

"Släpp mig."

Han släpper taget om mig och puttar till mig så att jag nästan ligger på golvet igen. Jag återfinner balansen och bestämmer mig för att springa allt vad jag kan mot mitt rum igen, men han tar tag i mitt hår.

"Jag är ingen jävla clown som du kan ryta till när du vill," mumlar han. "Jag är ingen Felix. Jag är Oscar Enestad, hjärtat."

Han drar mig i håret mot det stora fönstret som visar upp nedre plan. Han trycker min framsida mot rutan.

"Jag ska visa dig vad som kommer att ske i fortsättningen ifall du har den där äckliga attidyden mot mig." muttrar han och jag hör att han fumlar med sina byxor bakom mig. Och sedan är han snabb med att dra upp min klänning.

"Nej-" börjar jag med avbryts av att jag spyr. Verkligen spyr på fönstret som jag är tryckt mot. Hela jag blir inkladdad med spya, och jag hör honom mumla något.

Fast han bryr sig inte, utan han drar ner mina trosor, och drar mig intill sig för att tränga sig in i mig. Smärtan av honom får mig att börja gråta, och medan han trycker sig in och ut så smörjs jag in med mer spya.

Han tar bara ett nytt hårt tag om mitt hår medan han blir mer och mer grovare i sina handlingar.

"Snälla Oscar sluta." snyftar jag fram. "Jag vill inte."

"Håll käften din otacksamma jävel." muttrar han och slår mig över min ena skinka. "Visa respekt för mig så behöver inte detta hända."

Jag sluter bara ögonen och låter det ske.

-

Jag vaknar nästa morgon i min säng, öm i hela kroppen efter gårdagen. Ett illamående letar sig runt i mig och jag vrider mig obekvämt i sängen. Jag flackar med ögonfransarna och ser mig runt i rummet som lyser upp av sol.

Jag reser mig upp i sängen och grimaserar av smärtan i mitt underliv. Jag ställer mig upp och går fram till dörren som leder till min garderob. På dörren hänger det en fluffig vit morgonrock, som jag trär om min kropp.

Jag öppnar sedan upp dörren till garderoben för att gå in och se på mig i spegeln. Jag behöver duscha. Var allt jag tänkte när jag såg att jag hade torkat spya kvar i håret och smink som låg överallt.

Jag placerade händerna på mina bröst som ömmade något extremt idag. Och suckade, och funderade på ifall det var min mens som var påväg. Min mens. Den skulle ha kommit igår.

Jag gick ut från garderoben och in i rummet igen, för att sedan öppna upp dörren i den nersläckta hallen. Oscar sover säkerligen fortfarande och jag behöver inte oroa mig för att se honom ännu.

Jag smög genom hallen och bort till badrummet där jag var igår. Jag tände upp lampan och gick in och var noga med att låsa efter mig.

Jag tog sedan av morgonrocken för att gå in i duschen för att glömma bort allt runt mig för ett litet ögonblick.